-
Missfallet är i full gång
Helt sjukt! För några minuter sen så hade jag så ont att jag nästa svimmade när jag satt upp och kämpade verkligen för att klara av en enda minut till. Mamma ringde till sjukhuset och var redo för att komma och hämta mig och plötsligt så går vattnet. Jag vet att det var vattnet för det kändes som jag plötsligt kissade på mig en stor skvätt. Jag trodde det var supermkt blod som bara plötsligt rann ut så jag slet av mig byxorna för att sätta på toaletten men då såg jag att det inte fanns nåt blod. Och enda sedan dess så har jag knappt ont. Inga mera värkar och nu kommer det både blod och massa klumpar så nu har jag hopp om att slippa skrapningen ändå 🙂 snällare mot kroppen som läkarn sa 🙂
Nu känns det faktiskt rätt så bra, konstigt nog. Jag sitter här och trycker ut blod och klumpar men jag kan åtminstone påverka min situation. Jag kan krysta och då kommer det ut snabbare.
Jag hade inte bestämt mig om jag skulle titta i toaletten eller inte. Men nu gör jag det. Jag tittar på varenda klump, men jag hoppas att jag ska missa fostret eller att det ska vara så litet och skrumpet att jag inte fattar att det är det, men jag måste ändå titta. För mitt eget samvetes skull tror jag…
-
Verkligen inte som jag hade tänkt mig…
Fy fan! Klockan är strax över 3 på natten. Jag sitter här på toaletten och försöker krysta på värkarna jag får. Inget blodbad än, men nu kommer det i alla fall ut långa svarta trådar med blod. Lucas skriker för full hals i sovrummet för Jair försöker få honom att somna om. Jag försöker distrahera mig själv genom instagram och bloggar men det är fan inte lätt när det gör skitont och det bara känns som att man vill dö vid varje värk. Skillnaden nu och på Lucas förlossning var ju att på Lucas förlossning fick jag ju hjälp, nu sitter jag här ensam och maktlös och måste stå ut med smärtan fast det känns som att det aldrig kommer gå.
-
Nu börjar det
Nu känner jag mig ganska säker på att det har satt igång. Det känns som riktiga värkar faktiskt. Det gör skitont i magen och i svanken och kommer och går. Det strålar till och med ner i blygdläpparna och mot rumpan i den regionen. Jag har tagit 2 Diklofenac och 2 alvedon nu och värmer en värmepåse och hoppas på det bästa.
Så jävla jobbigt att det är just denna natten som Lucas helt utan anledning har vaknat och vägrar somna om. Jag försökte ha Lucas själv en stund så att Jair skulle få sova, men nu går det inte. Nu vill jag bara försöka få ut det här så att det slutar göra ont.
-
Nu har missfallet startat
Idag börjar det nog. Idag kom det lite blod, men bara väldigt lite och det känns som det kommer komma mer. Så som det kan vara i början på en mens. Först tänkte jag att jag inte kunde gå till jobbet, men sen när det plötsligt tog slut så funderade jag på om jag kanske kunde pröva att gå ändå. Jag kände efter i kroppen och jag har faktiskt inte ont nånstans alls, möjligtvis pyttelite mensvärk om jag känner efter. Just nu så känns det precis som den dagen när man ska få mens. För mig brukar det börja med lite bruna flytningar eller små blödningar i toaletten och det var precis så det var nu. Det känns skönt om det kommer igång av sig själv, men om det ska göra ont så får det gärna vänta tills fredag kväll.
-
Besked om missfall
Idag har jävligt dåliga nyheter! Jag hade förväntat mig att jag skulle få överraska er, om cirka 3 veckor, med en alldeles underbar liten nyhet, nämligen en bulle i ugnen! Men det gick inte vägen :’-( Jag började den här dagen med ett återbesök på Sahlgrenska. Ni trodde att det var ett återbesök för min magont, men i själva verket var det ett ultraljud som jag skulle på. Jag var i vecka 9.
Anledningen till att jag skulle göra ett UL idag, var för att när jag kom till Sahlgrenska för 2 veckor sen, pga min dumma blindtarm så fick jag först gå till gyn för att utesluta utomkvedshavandeskap. Då visade det sig att jag var gravid med tvillingar, men bara en tvilling hade utvecklats så den andra var bara en tom fostersäck. Så jag fick en tid för återbesök för att se om kroppen hade tagit hand om den andra fostersäcken. Men vad läkarna upptäckte idag på mitt nya ultraljud var att den andra tvillingen, den tvillingen med hjärta som tickade på så fint för två veckor sen, inte längre levde. Den var alldeles alldeles stilla. Inget tickande hjärta, inga fäktande knoppar till armar, ingenting, bara stilla…. Den lilla lilla bebisen levde inte längre.
Först kändes det ok, det händer ju hela tiden att folk får missfall. En femte del av alla graviditeter slutar i tidigt missfall. Sen blev jag plötsligt väldigt ledsen och kunde inte hejda tårarna. Jag hade förlorat ett barn, mitt barn…
Läkaren mätte fostret och om man ska lite på mätningen så har det hänt precis nu. Jag var i vecka 8+5 nu och fostret var i vecka 8+2. Jag började genast tänka på vad jag hade ätit dom senaste dagarna. Min medicin mot IBS men den skulle ju inte vara skadlig. Nån kaffekopp för mycket? Salami som varit fryst 3 dagar? Har jag gjort nåt fel? Dom tankarna gick i huvudet. Och sen blev jag arg på sjukhuset som tvingade mig att fasta i 3 dygn och all medicin jag fick där, det känns inre naturligt. Och sen tänkte jag bara att det kanske inte var meningen helt enkelt. Nåt var fel och det var säkert därför ingen av tvillingarna blev till. Nåt var fel från början…
Jag kände aldrig att nåt var fel. Det är fortfarande inget som känns fel. Så det här kom som en chock för mig. Jag var där själv eftersom jag var så säker på att allt skulle gå bra. Men när läkaren visade så såg jag ju lika tydligt som han gjorde att nåt var fel, redan innan han sa det till mig. Jag bad ändå om en extra undersökning av en annan läkare och eftersom bebisen ändå var såpass stor och jag inte ville vänta så tittade en annan läkare på mig på direkten. Hade fostret varit mindre hade dom velat att jag skulle vänta åtminstone 1 vecka innan dom undersökte igen för att se om bebisen hade växt. Men så här stora foster har tydliga hjärtslag och rör sig mycket så det gick inte att ta miste på om det levde eller inte. Visst händer det missar ibland men nu fick jag två olika undersökningar av två olika läkare och även jag såg samma sak. Fostret lever inte.
Just nu känns det jobbigast att jag ska blöda ut den lilla bebisen. Att jag antagligen kommer få väldigt ont och att jag kommer se den lilla bebisen. Jag är rädd. Jag är väldigt rädd. Jag har fått medicin för att framkalla ett missfall, men Jaguar bestämt att vänta till nästa helg för att se om det kan komma igång av sig själv. Det skulle kännas bättre för mig. Jag har aldrig varit med om det här tidigare och känner mig väldigt orolig och rädd för vad jag kan förvänta mig. Just nu vill jag förbereda mig så att jag slipper bli rädd och chockad när det väl händer. Ni får gärna dela med er av era historier, både här och på mailen pa.smallen@hotmail.se
Här är en bild på vår böna med ett fint tickande hjärta för exakt två veckor sen.Jag har skrivit en massa inlägg om den här graviditeten från dagen då jag blev gravid fram tills nu som jag kommer publicera ikväll. Den kommer få en egen kategori.
-
Magen vecka 9 – tvillinggraviditeten
-
Magen vecka 8 – tvillinggraviditeten
Nu är jag och bebben i vecka 7+5 🙂
Visst syns en liten mage nu 🙂
Provade att suga in magen också för att se vad som var bebismage och vad som är vanlig mage, då såg det ut så här 🙂
-
Magen vecka 7 – tvillinggraviditeten