Min bloggkollega Louise skrev ett inlägg igår om men efter förlossning. Inläggets rubrik är ”Vad är normalt?” Och ja, det kan man verkligen undra. 

Jag kände mig inte så arg förut, men nu när jag tänker på det så känner jag mig faktiskt ganska arg. Speciellt när jag tänker på hur många gånger vården har sagt till mig ”det är normalt” . Ok, klart man inte vill höra att man är onormal, men om man har ont eller har besvär vill man inte höra att allt ser normalt ut! Man vill få gehör! För vad händer annars? Jo, tillslut, om man ger efter, så tror man att smärtan sitter i ens huvud. Man tror att det är fel på en själv och känner sig skamsen och liten. Att våga och orka ta upp underlivsbesvär för vården krävs stort mod och alla kvinnor har inte det. Och när det är såå svårt att våga göra detta, varför ska man då behöva stå på sig!??! Varför inte bli tagen på allvar från början? Och varför ska man ens behöva säga det själv? Varför frågar inte vården hur man mår? Det finns ju en efterkontroll, hur svårt kan det vara? Varför inte fråga varje kvinna, hur är det med urinläckage? Hur går det att bajsa? Besvär vid samlag? Ja fråga på! Och OM det räknas vara normalt vid den tidpunkt som efterkontrollen är, boka för Guds skull in en ny efterkontroll om kvinnan har besvär!!!! Det gör vården för alla andra skador! Bryter du armen så tar man inte av gipset och säger ”det är normalt att inte kunna röra armen dom första månaderna”!

Jag gick runt med min förlossningsskada i 9 månader i tysthet. Jag hade fått veta att allt var normalt och att jag kanske hade sköra slemhinnor men allt var normalt och såg jättefint ut! Men allt var inte normalt! Jag hade ett stort ärr som hade läkt och blivit hårt och stramt, effekten blev som mynningen på en hårt åtsnörad gympapåse, omöjligt att ha sex!!! Läkaren jag träffade var fantastiskt och visste vad mitt problem var innan jag ens hade blivit undersökt, snälla underbara läkare, gå aldrig i pension!!! Du är guld värd!

Så snälla vården, varför är ni så måna om att säga att allt är normalt? Förstår ni vilken kränkning det är? Varför lyssnar ni inte? Ge kvinnor den eftervård vi behöver, det finns inga ursäkter! 

Fler artiklar och blogginlägg om detta:

• ”Kvinnor lider i tysthet med sina förlossningsskador” från SVT Opinion.
• Amelias stora reportage omförlossningsskador hittar du här
• Jag har bloggat om detta här.
• En blogg på ämnet.
• Min bloggkollega Louise: Lite urinläckage bara! Kroppen efter förlossning.
• Min bloggkollega Louise: Prata om förlossningsskador! Kroppen efter förlossning.

Alldeles nyfödd Lucas! 

Från en allvarlig grej igårkväll till en allvarlig grej idag. Amelia nummer 6 med stort reportage om förlossningsskador finns nu i butik! Jag väntar fortfarande tålmodigt (läs: otåligt) på att den ska dimpa ner i min brevlåda (har ju inte ens hunnit till affären!!)! Jag dör av nyfikenhet! Jag vill ju läsa hela artikeln!! Jag var inne på Amelia-reportens instagram idag och såg att artikeln handlar inte bara om mig och tre andra kvinnor! Amelia ställer även ansvarig minister Gabriel Wikström mot väggen och kräver förändring!! Åh vad jag längtar efter att få läsa och jag hoppas verkligen så himla mycket att våra historier och Amelias insats kommer att göra skillnad!!!

Ni som har läst hela artikeln, vad tyckte ni? Tror ni att det hjälper att berätta om sånt här? Vad tror ni krävs för att åstadkomma förändring?

I januari var jag uppe i Stockholm och fotades och intervjuades av tidningen Amelia! Minns ni? Nu är tidningen ute! Prenumeranterna fick den idag och jag tror den kommer finnas i butik 8:e mars (alltså på söndag) om jag har uppfattat allt rätt 🙂 Jag har inte tidningen än så jag är jääättenyfiken på att få läsa!!! Den första som fick syn på mig i tidningen var en av Lucas förskolepedagoger som tog en bild och slängde upp på instagram med en tagg på mig 🙂

Jag frågade ju om ni kunde gissa i vilket ämne som jag blev intervjuad och det var några av er som gissade rätt 🙂 Jag är me om min förlossningsskada. Efter förlossningen så fick jag ju sys väldigt mycket inuti. Ärret läkte ihop och blev alldeles stramt, ungefär som en hårt åtsnörad gympapåse. Det blev för trångt, det gick inte att komma in. I 9 månader gick jag runt i det tysta med mitt problem i tron om att jag var för klen för smärta. Att jag inte klarade av att ”härda” första sexet för jag hade fått höra att det skulle göra så djävulskt ont första gången. Ni kan läsa mer om detta i kategorin Förlossningsskada här på bloggen och så kan ni såklart köpa tidningen och läsa om min och 2 andra mammors berättelser!

Jag var väldigt stylad inför fotograferingen 🙂 Samma vecka fixade Studio avenyn fransar, hår och en spraytanning på mig. Och på fotograferingsdagen sminkade makeup-artist Åsa Östergren alla oss och fixade även håret. Jag ville ha lockar 🙂

Fotografen var grymma Theresia www.theresia.se

En av dom andra mammornas historia finns redan att läsa Amelias hemsida, HÄR!

Nedanför har ni en liten sneakpeak från Ann-Sofies intervju. Hennes förlossning gick så illa som det kunde gå och där blir det tyvärr inga fler barn 🙁