Något som jag fick erfara mycket när jag var liten var att bli tillsagd för saker jag inte hade gjort. Det handlade nästan uteslutande om när jag och min brosa bråkade. Han var expert på att retas, tjuvnypas och andra irriterande saker som retade upp mig och tillslut fick jag nog och slog till honom. Då började brosan grina och jag fick skäll. Ibland var det brosan som slog mig först, men det var ändå jag som blev tillsagd eftersom jag var äldst och ”borde veta bättre”. Min brosa visste naturligtvis mycket väl vad han höll på med, han var en riktig retsticka och hela syftet med att reta mig var ju att jag skulle få skäll. Detta har format mig och gjort att jag tycker att rättvisa är otroligt viktigt. Jag har därför lovat mig själv att aldrig säga åt min barn för något jag inte sett. Det är lättare sagt än gjort…

Jag har några gånger sagt till Lucas att lämna Isadora i fred för att hon hysteriskt gråter och jag då antar att Lucas har gjort något, men som tur är så har detta inte hänt särskilt många gånger för jag har stoppat mig själv. Det är så enkelt att säga till den som inte gråter eller den som är störst och därmed förstår mest. Men istället har jag börjat fråga Lucas vad som hänt när Isadora gråter och oftast så är det att hon skriker för att hon inte får leksaken han leker med eller för att han säger ”NEJ” till henne när HON har slagit honom. Isadora är ett riktigt busfrö och hon vill ha allt som alla andra har. Hon gillar också att skojbråka och testar gärna vilka reaktioner hon får när hon slåss, tjuvnyps eller drar i håret. Häromdagen tog hon tag i Lucas hår helt oprovocerat och drog och slet. Jag fick bända loss hennes fingrar medan Lucas som är väldigt håröm skrek förtvivlat. Jag har sett Isadora busbråka ganska hårdhänt med Lucas flera gånger dom senaste veckorna men jag har aldrig sett honom slå tillbaks. Det enda han har gjort, ett par gånger, har varit att knuffa bort henne och det tycker jag är helt okej. Hon kan ju inte få slåss på det viset utan att han kan försvara sig.

Allt är verkligen inte som vi vuxna tror. Det händer mycket när dom vuxna inte ser så det är bra att vara försiktig och inte säga åt någon när man inte har sett vad som hänt – från början! Det där med att se vad som hände från början är många föräldrar dåliga på. Man får inte slåss, men är det okej att säga åt den som slog tillbaka i självförsvar men den som började slåss slipper? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker man ska vara försiktig när man inte har hela bilden på vad som hände. När jag inte vet så brukar jag fråga vad som hände och utgå från det.

Foto: Wanderings

Tack för hjälpen med bloggtorkan Nilsa och väldigt intressant artikel du har hittat! Jag vet inte riktigt var jag ska börja inlägget, men vi kan kanske börja med vad jag tycker om att exponera sina barn på internet och hur jag tänker med att göra det på min blogg.

Så här tänker och tycker jag

Desto yngre barnet är, ju mer okej är det. När barnet växer och personligheten träder fram så blir integritet viktigare och då gäller det att hänga med i svängarna och inte dela med sig av allt längre. Jag tänker alltid ”är detta något som alla barn går i genom/gör i den här åldern?”, om svaret är ”ja” så kommer jag troligtvis att blogga om det. Om svaret är ”nej, detta är en händelse som är väldigt specifik för just mitt barn och som skulle kunna vara utlämnande” så kommer jag inte skriva om det. Jag har bloggat om bl.a. potträning och trotsålder eftersom det är saker som jag anser är högst normalt att gå i genom och jag tror att dom säger att dom inte gått igenom liknande situationer med sina barn ljuger. Jag bloggar inte om allt, men jag bloggar om sånt som anses vara normalt och som andra känner igen sig i, det tycker inte jag är utlämnande. Åtminstone inte på det sättet som jag skriver.

Vad det gäller bilder på barnen så frågar jag alltid Lucas om jag får ta en bild. Om han säger ”nej” så respekterar jag det. Jag har funderat mycket på det där med att visa bilder på barnen, men varje gång så kommer jag fram till att det känns helt rätt att visa bilder på dom. Internet fanns inte när jag var liten, men om det hade funnits och hela mitt fotoalbum ihop med texter om mig hade funnits att läsa på internet så skulle jag blivit väldigt glad. Samma sak om jag hade växt upp som kändis 🙂 Det vet jag för jag älskade att vara center of attention haha! Jag vet att det inte är säkert att mina barn kommer tycka samma sak som mig, men vad jag kan se av Lucas än så länge så är vi väldigt lika. Om jag skulle märka att det förändrades så skulle jag ändra på mitt upplägg på bloggen.

Min strategi med barnens närvaro i bloggen är att dela mer av det barnet som är yngst eftersom dessa inlägg inte blir lika personliga. Dessutom så händer det så mycket mer med utveckling och annat så det finns mer att skriva om 🙂 Hur bloggen kommer se ut när jag är färdig med barnaskaran vet jag inte, men det är många år kvar tills dess så det kommer jag inte planera nu 🙂

Foto: Fotad av Jennie

Saker som jag inte tycker är okej

I artikeln så berättas det om en pappa som har gjort en grej av att ta bild på sitt barn när det gråter över obetydliga saker och sen lägger han upp det på internet där 35.000 följare kan skratta åt det. Det tycker jag är fruktansvärt! Det lilla barnet som gråter har ju verkliga känslor och det är väl inget att håna, skratta eller ta bild på? Vad är man då för någon förälder egentligen?

Samma sak känner jag med det andra exemplet med den anonyma mamman som bloggar för en tidning där hon beskriver sin avsky för föräldraskapet och benämner sina två barn med nedvärderande ord – det är inte heller okej!

Det finns många fler exempel på saker som inte är okej och ännu mer exempel på saker som ligger i nån sorts gråzon. Det är omöjligt att veta vad som är rätt eller fel så man får helt enkelt känna efter vad som känns rätt/fel för en själv och agera därefter. Jag har diskuterat den här frågan otalt med gånger med familj, släkt och andra bloggare så jag har verkligen tagit ett aktivt beslut utifrån min tro i frågan.

– Sponsrat inlägg –

Just nu är det gavelradhus till salu i närheten av oss. När jag fick höra det så blev jag genast jättenyfiken och var tvungen att titta in på mäklarens hemsida. Vi stormtrivs i vårt hus och jag vill egentligen inte alls flytta men efter att ha varit inne i grannens gavelhus och sett den stora trädgården och att hon till och med har byggt ut huset men ändå har så mycket tomt kvar att nyttja så bestämde jag mig för att hålla ögonen öppna 🙂

Huset var tyvärr inget för oss (eller det kanske var tur?), det hade färre sovrum än vad vi har idag, men jag fastnade ändå för trädgården. Jag hade förväntat mig en stor trädgård med en massa gräs men det var det inte. Dom hade lagt marksten på framsidan och på sidan av huset och hade bara sparat en liten lummig spännande trädgård med buskage och grönskande växter och två altaner. Jag tycker det var riktigt smart att lägga marksten på den delen av trädgården som dom förmodligen inte är så ofta i för då blir trädgården mycket mer lättskött 🙂

Ett smart sätt om man vill ha mindre gräs är ju också att göra som på den här bilden där markstenen fint ramar in trädgården och sedan är det utfyllt med stenar där som det skulle varit gräs.

Vi har marksten på vår garageuppfart framför huset och framför uteboden i trädgården. Det kommer lite ogräs emellan stenarna men det går snabbt att ta bort. På baksidan brukar Jair lyfta hela stenarna för att få bort hela roten till ogräset och nu växer det inte mycket ogräs där längre 🙂 En annan av vår grannar har också fått till en väldigt snygg trädgård genom att pryda hela garageuppfarten med vit dekorationssten. Det är verkligen bländande vackert och ser så exotiskt ut!

Bilderna till det här inlägget har jag lånat från Bygghemma som har massvis av olika typer av marksten att välja mellan.

Några saker som jag absolut inte ser framemot just nu som jag helst av allt skulle vilja slippa 😛

1. Fixa så att vi kan hyra ut vårt hus när vi är utomlands i vinter.

2. Köpa Thailand-biljetterna. Just nu ORKAR jag bara inte. Jag tänker att jag ska leta biljetter varje kväll men jag orkar verkligen inte…

3. Måla trappan till övervåning. Det känns meckigt, men det måste göras ju…

4. Boka tid för Gula Febern vaccinet till Isadora.

5. Se till att Jair går och fyller på sin vaccinering mot stelkramp, difteri och vad det nu var mer…

6. Fixa med utökad reseförsäkring

7. Sälja bilen.

Det är så många saker som måste fixas innan vår resa att jag får ångest när jag skriver listan. Men, men, det är bara att ta tjuren vid hornen och göra det… Usch! Men det kommer bli sååå skönt när det är gjort, särskilt dom punkt 1, 2 och 7. Punkt 7 får gärna vänta till typ november 🙂

Tänk vad skönt det hade varit att få vara struts ibland och bara stoppa huvudet i sanden när det är lite jobbigt. Men visst är det ett konstigt fenomen? Djur är så lustiga ibland haha! Visste ni förresten att ”Ema” med ett ”m” betyder struts på portugisiska och att alla brasilianare uttalar mitt namn som denna fågeln eftersom Emma är ett okänt namn för dom haha 😀

Vilket fynd jag har gjort idag! När jag och Lucas var på Hornbach för att köpa mattklister så visade Lucas mig en stor gosig ryamatta. Jag har önskat mig en sån matta sen 2011 när vi flyttade till Göteborg, men jag har alltid varit lite för snål för att prioritera det när Jair högt och tydligt säger nej. Dom kostar ju ändå en del och Jair säger att han tycker det är onödigt med mattor. Men idag så fanns det en matta för halva priset. Mattan var märkt med ”Halva priset, allt ska bort”. Jag kikade runt lite för att se om jag kunde hitta nån mer matta på ”allt-ska-bort-rean” men det gjorde jag inte så det kändes verkligen som att det var meningen att jag skulle få denna – ödet typ haha! 300 spänn fick jag betala, inte dåligt 🙂

Kolla vad fint det blev!

Jag skulle hemskt gärna vilja ha en fin matta i vardagsrummet också, men först måste både soffa och soffbord bytas ut och det lär inte bli än på ett tag… 😛 Jair säger att det inte behövs haha!

Gud så seg jag är nu! Vi kom hem för snart 3 timmar sen och då somnade Isadora så jag lät henne sova i nästan 1,5 timme medans jag tog det lugnt på soffan med Lucas. Den stunden på soffan fick mig verkligen att gå ner i varv och nu är mina ögonlock alldeles tunga. Om en liten stund så ska jag iväg till Backaplan och köpa slippapper och mattklister, men först ska jag skriva klart det här inlägget.

Lunchen med Malin idag var lika mysig som vanligt. Det blir väldigt mycket bloggsnack när vi ses men det är ju inte så konstigt när man delar samma intresse. När jag hade fött Lucas så tjatade jag på flera av mina vänner och sa att jag tyckte dom skulle börja blogga också och jag lyckades övertala/inspirera åtminstone 3 stycken 🙂 Numera känns det som dom flesta av mina vänner bloggar, men jag träffar många som inte bloggar också, men då tar jag inte alltid kort på deras barn. Det kan vara lite känsligt med det och så är det lite jobbigt att behöva fråga, så då tar jag hellre inga bilder alls.

Idag var batterierna i min kamera slut. Tur att Malin alltid är utrustad med kamera, bilderna är alltså hennes 🙂 Till mitt försvar så kan jag berätta att jag vloggar om denna dagen 🙂

Isadora var trött men glad. Hon KAN verkligen inte somna när vi inte är hemma – stackarn 😛