Just nu känns det som jag ska göra något som är svårare än jag nånsin har gjort i hela mitt liv. Jag ifrågasätter hela tiden om jag är tillräckligt stark, om jag gör rätt och VARFÖR? Varför just jag? Varför kunde inte min bebis bara skita i bröstet? Det är så många bebisar som plötsligt ratar bröstet, föredrar flaskan etc etc…. Varför ska just jag vara den som måste ta den här kampen? Och måste jag ta den här kampen?????

Det kanske låter väldigt ego det jag skriver just nu… Och en del av er kommer kanske ta illa upp för det jag skriver… Eller kanske tycker ni att mitt problem är ett lyxproblem. Men isf har ni INGEN aning om hur det känns att känna som jag gör just nu. Jag vet inte hur det känns att inte kunna amma eller när bebisen ratar bröstet, men den känslan jag har just nu är också OTROLIGT jobbig.

Jag försöker förstå varför jag tycker att det är så himla jobbigt och varför jag måste göra det här. Jag gör till och med för- och emot-listor för att samla kraft för att klara av det. Jag har redan försökt sluta amma en gång för cirka två månader sen. Det gick åt skogen, jag klarade inte det… Det känns inte som jag kommer klara det nu heller, men jag måste ”försöka”. varför försöka inom citationstecken? Jo för att försöka i det här fallet duger inte. Jag vet att jag måste bestämma mig. Göra eller inte göra. Det är tortyr att försöka och låta bebisen gråta och en annan natt ge upp. Jag måste bestämma mig. . Jag vet att jag inte är tillräckligt stark just nu. Det är därför jag skriver det här. Jag känner mig så himla svag. Det känns som jag inte kommer klara hans ledsen-skrik. Jag tänker att han inte förstår varför hans mamma plötsligt gör så här mot honom. Typ, varför vill min mamma inte ha mig mer? Och den tanken äter just nu ett stort hål i mitt hjärta. Jag vill ge min son ALLT! Allt, allt, allt som jag kan! Det här är något jag har och som jag kan ge honom, varför ska jag inte ge honom det då?

Nu kanske ni vill veta VARFÖR jag vill sluta amma och det är nu vi kommer till delen som jag skäms och känner mig fånig, dum, korkad, dålig mamma och allt annat möjligt fult som jag kan komma på om mig själv. Jo så här är det:

– Amningshormonerna ger mig finnar! För några dagar sen hade jag en sån akne-attack att Jairs kompis som vi bor hos sa att jag behövde nån salVa somär mot sol- och värme-allergi. När jag äter P-piller eller när jag var gravid så var min hy jättejättefin.
– Jag vill ha tillbaka min mens – jag är sjukt sugen på en till bebis. Även om vi har bestämt att vi ska vänta lite till så vill jag så himla gärna och det känns lite jobbigt att mensen inte är tillbaka än.
– Jag vill inte vara mera napp – Lucas ligger jämte oss i princip hela nätterna och snuttar av och till på mina bröst. För det mesta torrsuger han och ibland kliar det i bröstvårtorna och jag vill inget annat än att ha mina bröstvårtor för mig själv! Jag vill inte säga att det är sjukt jobbigt för det är det inte än, men det börjar bli jobbigt nu. Jag njuter fortfarande stundvis över att ha min fina son så nära mig och att kunna ge honom något han tycker så mycket om. Men det är jobbigt att han använder mig som napp. Jättejättejobbigt är det. Amningen är inte jobbig, det är att vara napp som är jobbigt!
– Jag vill inte amma mer än 1 år – Det här är nog anledningen jag skäms mest för att tala om för någon. Jag har alltid tyckt att det sett konstigt eller creepy ut när ”stora” barn har ammat. Jag har alltid tyckt att amning är för bebisar, ENDAST. Det är som jag skäms lite för att jag ammar ett ”stort” barn…. Jag undrar vad andra ska tycka eftersom jag själv har tänkt så innan jag fick barn och när Lucas var liten… Nu förstår jag mammor som ammar längre, även om jag inte vill hamna där. För det känns som varje månad jag fortsätter, ju mer medveten blir Lucas och ju svårare kommer det bli att sluta amma… Det här är nog den allra jobbigaste punkten i min lista för att sluta amma. Jag vet inte om ni kan förstå just det här, men jag hoppas verkligen verkligen att ingen tar illa upp av det här. Det som gör att jag har börjat tvivla på den här anledningen och varför jag fortfarande ammar är för att här så är det helt normalt att amma upp till två år…

Att sluta amma känns superjobbigt. Jag vill och jag känner att jag kan bryta den här speciella mamma-och-bebis-kontakten nu, men jag mår superdåligt över att rata min son. Och hans ansiktsuttryck när han gråter av besvikelse är fortfarande inpräntad på min näthinna från förra gången när jag försökte sluta. Jag tvivlar hela tiden på mig själv, om jag är tillräckligt stark och om jag gör rätt. Det känns på nåt som att jag vet vad jag vill men är min vilja och mina anledningar är inte tillräckligt stark för att jag ska kunna stå fast med mitt val när Lucas är ledsen…. Känns superduperduperjobbigt! Behöver verkligen lite stöd just nu så ni får gärna dela med er om era sluta-amma-historier och era bästa tips! Ni är alltid så underbara!