Sluta amma så jävla svårt!
Just nu känns det som jag ska göra något som är svårare än jag nånsin har gjort i hela mitt liv. Jag ifrågasätter hela tiden om jag är tillräckligt stark, om jag gör rätt och VARFÖR? Varför just jag? Varför kunde inte min bebis bara skita i bröstet? Det är så många bebisar som plötsligt ratar bröstet, föredrar flaskan etc etc…. Varför ska just jag vara den som måste ta den här kampen? Och måste jag ta den här kampen?????
Det kanske låter väldigt ego det jag skriver just nu… Och en del av er kommer kanske ta illa upp för det jag skriver… Eller kanske tycker ni att mitt problem är ett lyxproblem. Men isf har ni INGEN aning om hur det känns att känna som jag gör just nu. Jag vet inte hur det känns att inte kunna amma eller när bebisen ratar bröstet, men den känslan jag har just nu är också OTROLIGT jobbig.
Jag försöker förstå varför jag tycker att det är så himla jobbigt och varför jag måste göra det här. Jag gör till och med för- och emot-listor för att samla kraft för att klara av det. Jag har redan försökt sluta amma en gång för cirka två månader sen. Det gick åt skogen, jag klarade inte det… Det känns inte som jag kommer klara det nu heller, men jag måste ”försöka”. varför försöka inom citationstecken? Jo för att försöka i det här fallet duger inte. Jag vet att jag måste bestämma mig. Göra eller inte göra. Det är tortyr att försöka och låta bebisen gråta och en annan natt ge upp. Jag måste bestämma mig. . Jag vet att jag inte är tillräckligt stark just nu. Det är därför jag skriver det här. Jag känner mig så himla svag. Det känns som jag inte kommer klara hans ledsen-skrik. Jag tänker att han inte förstår varför hans mamma plötsligt gör så här mot honom. Typ, varför vill min mamma inte ha mig mer? Och den tanken äter just nu ett stort hål i mitt hjärta. Jag vill ge min son ALLT! Allt, allt, allt som jag kan! Det här är något jag har och som jag kan ge honom, varför ska jag inte ge honom det då?
Nu kanske ni vill veta VARFÖR jag vill sluta amma och det är nu vi kommer till delen som jag skäms och känner mig fånig, dum, korkad, dålig mamma och allt annat möjligt fult som jag kan komma på om mig själv. Jo så här är det:
– Amningshormonerna ger mig finnar! För några dagar sen hade jag en sån akne-attack att Jairs kompis som vi bor hos sa att jag behövde nån salVa somär mot sol- och värme-allergi. När jag äter P-piller eller när jag var gravid så var min hy jättejättefin.
– Jag vill ha tillbaka min mens – jag är sjukt sugen på en till bebis. Även om vi har bestämt att vi ska vänta lite till så vill jag så himla gärna och det känns lite jobbigt att mensen inte är tillbaka än.
– Jag vill inte vara mera napp – Lucas ligger jämte oss i princip hela nätterna och snuttar av och till på mina bröst. För det mesta torrsuger han och ibland kliar det i bröstvårtorna och jag vill inget annat än att ha mina bröstvårtor för mig själv! Jag vill inte säga att det är sjukt jobbigt för det är det inte än, men det börjar bli jobbigt nu. Jag njuter fortfarande stundvis över att ha min fina son så nära mig och att kunna ge honom något han tycker så mycket om. Men det är jobbigt att han använder mig som napp. Jättejättejobbigt är det. Amningen är inte jobbig, det är att vara napp som är jobbigt!
– Jag vill inte amma mer än 1 år – Det här är nog anledningen jag skäms mest för att tala om för någon. Jag har alltid tyckt att det sett konstigt eller creepy ut när ”stora” barn har ammat. Jag har alltid tyckt att amning är för bebisar, ENDAST. Det är som jag skäms lite för att jag ammar ett ”stort” barn…. Jag undrar vad andra ska tycka eftersom jag själv har tänkt så innan jag fick barn och när Lucas var liten… Nu förstår jag mammor som ammar längre, även om jag inte vill hamna där. För det känns som varje månad jag fortsätter, ju mer medveten blir Lucas och ju svårare kommer det bli att sluta amma… Det här är nog den allra jobbigaste punkten i min lista för att sluta amma. Jag vet inte om ni kan förstå just det här, men jag hoppas verkligen verkligen att ingen tar illa upp av det här. Det som gör att jag har börjat tvivla på den här anledningen och varför jag fortfarande ammar är för att här så är det helt normalt att amma upp till två år…
Att sluta amma känns superjobbigt. Jag vill och jag känner att jag kan bryta den här speciella mamma-och-bebis-kontakten nu, men jag mår superdåligt över att rata min son. Och hans ansiktsuttryck när han gråter av besvikelse är fortfarande inpräntad på min näthinna från förra gången när jag försökte sluta. Jag tvivlar hela tiden på mig själv, om jag är tillräckligt stark och om jag gör rätt. Det känns på nåt som att jag vet vad jag vill men är min vilja och mina anledningar är inte tillräckligt stark för att jag ska kunna stå fast med mitt val när Lucas är ledsen…. Känns superduperduperjobbigt! Behöver verkligen lite stöd just nu så ni får gärna dela med er om era sluta-amma-historier och era bästa tips! Ni är alltid så underbara!
Du kanske också gillar det här
Bråka/tjata inför barnen – bra förälder – värderingar
Filmtajm efter shoppingdag
10 Comments
Tessan
Jag har varken en bra sluta amningshistoria (ammar min 15-månaders 2 ggr/dag & älskar det!) eller något mer tips än att lyssna på hjärtat! Det verkar ju som att du inte är redo att sluta amma än, så varför ska du göra det? Jag läste ju dina anledningar till varför du vill sluta, men överväger de anledningarna mer än hur du verkar må när du ska sluta?
Varför inte köra tex 2 ggr/dag? Då behöver du inte sluta helt & får mer ork att dra ner på amningen, även fast Lucas blir ledsen, då kan du längta efter dina amningstillfällen.
Jag känner igen mig i det där om att amma äldre barn, jag får många höjda ögonbryn när folk får reda på att jag ammar men det skiter jag fullständigt i!!
Kram till dig ❤️
Fredrika
Inget fel att känna som du gör, absolut inte!
Jag var också napp till vår son, försökte sluta men gav upp för det var lättast så. Han sov så bra när han fick snutta.
Men sen bestämde vi att jag måste sluta, dels började jag bli lite trött på det, men även för att min sambo ska börja vara hemma och då kändes det som det var dags.
J var 10 1/2 mån när vi slutade. Jag tog på mig en sportbh och långärmadtröja. Vi fortsatte och samsova, ville inte att han skulle bli av med både tutte och mammagos!
För oss gick det jättebra, han var lite ledsen första natten, men sen har det gått supersmidigt. Han ligger fortf gärna med en hand innanför mitt linne om han blir ledsen, men han har aldrig försökt amma! Han började med välling efter någon vecka, så nu får han det innan han somnar. Vaknar han på natten så håller vi om honom och buffar lite tills han somnar, aldrig vatten eller annat.. Han somnat aldrig ensam utan vi ligger jämte i sängen och smiter ut när han sover.
Vill bara berätta att det kan gå bra, även om man misslyckats vid tidigare försök. Varken jag eller J har varit redo innan. Kanske inte Lucas har heller, men snart är han nog det! Kämpa vidare. Var lite pedagogisk, säg Nej till tutte så han förstår kanske?
Lycka till iaf! (Sry lång kommentar)
Sofie
men stackare <3 Det är helt normalt att känna som du gör.
Testa igen. Fungerar det inte så känner du det.
För mig så gick det bra att sluta. Jag trivdes inte med att amma längre för jag användes som napp på nätterna. Min lilltjej va 5,5 månader bara när jag slutade. (Jag följde inte rekommendationerna utan jag gjorde det som kändes bäst för oss.)
Jag hade börjat ge henne vanlig mat med bitar och hon älskade det. Hon fick tänder tidigt och började bita mig. På dagarna visste jag när hon var på väg att bitas så hon hann inte men på nätterna… AJAJAJ jag halvsov när hon ammade och plötsligt högg hon =( inte kul.
Till slut bestämde jag mig för att det var dags. Min sambo tog över. Jag lade mig i gästrummet och sov, När hon vaknade och var hungrig på natten så gjorde min sambo ersättning. Första natten skrek hon ca 1 h 15 minuter. andra natten 30 minuter och tredje natten accepterade hon flaskan direkt och somnade om efter.
Nu är hon 9 månader och har själv på egen hand beslutat sig för att sova hela natten och inte äta något.
Kram och lycka till. <3
Linn
Jag är i precis samma sits som du. Min son blev ett år i lördags o vi ammar nu en gång när jag kommer hem från jobbet vid 16.30, en gång vid läggdags vid 19.30 o sen när han vaknar på natten. Jättesvårt att sluta särskilt nu när han blivit så medveten o kommer o lyfter på min tröja, gör som du beskriver himla ont i mamma hjärtat att neka honom det han vill ha o som jag kan ge o som faktiskt är bra för honom. Han blir ju jätte ledsen o undrande o ger sig inte förän han fått amma. Du får jätte gärna dela med dig om du hittar nån bra lösning för detta är ett stort problem även för oss, huvudsakligen för att jag så gärna vill ha ett syskon o som du beskriver, alltid har tyckt det är lite läbbigt med amning av stora barn. (På den tiden man tydligen inte visste så mycket om hur allt fungerade, tydligen är det inte alltid helt lätt att sluta amma!)
Styrka till dig! Man är faktiskt inte en dålig mamma för att man vill sluta amma!!
Jag
Jag förstår dig. Du måste värdera dina anledningar. Att amma ett barn över ett är inte äckligt och det vet du ju nu. Jag hade samma bild innan jag får barn men vet du vad det bästa är med erfarenhet- att man har fakta nog att ändra åsikt.
Däremot så vet jag hur det är att vara napp och jag tyckte att det var hemskt. Som du skriver så är det bara att beatämma sig och sen får det göra ont i mammahjärtat ett par nätter. Kag klarade inte av att lämna hemmet och låta sambon ta hand om det men jg har hört att det funkar bra att göra så. Jag stannde kvar, hrät med honom, höll om honom och sa jag älskar dig. Efter två nätter gav hon upp och han har aldrig hållt det emot mig. Han ser på mig med samma beundrande ögon som innan och det kommer Lucas göra med dig också och han kommer att hitta andra saker som ger honom tryghetskänslan.
Vinsten med att sluta amma var att både jag och han sover bättre (vi ersatte inte nattamningen med välling eftersom att det inte var hunger slm gjorde att han ammade och sp fick han ordentligt med mat innan sänggående eller välling då). Dessutom kom mensen efter en månad och precis som du skriver så är det skönt att veta att man fungerar om man vill ha en till.
Hitta mod och hör det om det är det du vill. Du kommer klara det. Lucas också. Och Jair.
Kram
Elin
Finns det någon möjlighet att han kanske vill börja med napp nu?! När han är ledsen för att han inte får amma ge napp som alternativ! Han blir väl ledsen först men vem vet, det kanske funkar
Elin
Ville oxå säga att du inte har gjort något fel som har påverkat att ditt barn ammar länge! Jag gav bröstet hela tiden när min dotter va mindre! Skillnaden är att hon tar napp! Hon slutade amma av sig själv, tror det va en blandning av minskat behov, ont i tänderna och att jag skrek aj när hon börja bita mig!
Min brors ena barn tar inte heller napp och har ammat till 11mån! Sen sov mamman borta 2nätter o pappan gav välling! (Deras första barn tog napp o slutade amma av sig själv)
Lider med dig! Och man får man vara egoistiskt ibland fast man har barn!!! 🙂 hoppas du hittar din väg
Marie Alvas mamma
Förstår precis hur du känner. Alva fyller ett på torsdag. Jag har inte slutat amma för jag klarar inte av det än. Alva älskar att amma. Men vi har gjort en rutin att jag ammar på morgonen när hon vaknar och på kvällen innan hon somnar hon vaknar även en gång på natten för att amma. Som Tessan skrev så längtar både jag o Alva till amnings tillfällena nu. Testa att amma på bestämda tider. Alva lärde sej snabbt att det bara var morgon o kväll som gällde. Lycka till. Styrke kramar
Lotta
Hej Emma.
Jag har en dotter som är född 14 mars 2013. Alltså är våra barn precis lika gamla. Jag har följt din blogg länge nu då det är så kul att följa er och vad som händer med Lucas då våra barn är i samma ålder. 🙂
Varför det har varit extra spännande att följa är för att vi har haft exakt samma ”problem” med amningen. Alltså det här med att vara levande napp. Att ALLTID somna till tutten på kvällen i vår säng. Att vakna varje till varannan nattetid och bara vilja snutta på bröstet.. Så hade vi det från månad 4 till min dotter var 9 1/2 månad. Sen stod jag inte ut mer!!! Pratade med bvc och höll på att bli galen då jag aldrig fick sova mer än 2 h i sträck. Till slut stod jag inte ut helt enkelt. Min bvc sa att det mest effektiva och bästa sättet är att mamma sover borta. Dels för att barnet inte ska relatera till bröstet och dels för att mamma oftast inte orkar höra skriket och då ger med sig till slut. Jag var med rädd för att hon skulle känns sig övergiven om jag sov borta och tutten inte fanns mer. Men min bvc var tydlig med att pappa är precis samma trygghet för barnet som mamman.
Jag bestämde mig. Jag tog min väska. Sov borta. Pappa och farmor fick klara sig med en vällingflaska (som hon tog sådär då). Första natten tog det ungefär 40 min av gallskrik. Pappa tog då babybjörnen och gick runt. Ska tillägga att min dotter ej tagit napp eller snuttefilt heller. Efter hysteriskt skrik somnade hon i bb. Sedan hade han lagt henne i vår säng. Hon vaknade som vanligt varje till varannan timme och skrek lite. Men sambon hade lagt handen på henne. Spelat en vaggvisa på en dosa. O sen somnade hon om så varje gång. En gång försökte han med välling men hon ville ej ha.
Nästa natt sov jag på soffan. Då la han henne i vår säng (jag visade mig inte). Hon drack välling. Grät i 10 min. Han tog ej upp henne (blev värre då, även likadant föregående natt). Sen somnade hon. Sov för första gången på lääääänge 5 h i sträck. Sedan vaknade hon och skrek ca 2 /12 h! O fy vad jobbigt det var för mig. Var nära på att gå in flera ggr. Men sambon sa ifrån. Som tur var. För efter den natten har det gått bra, Tredje natten somnade hon utan skrik i vår säng. Sov nästan hela natten. Fjärde natten somnade hon i sin säng och sov hela natten (har aldrig hänt). Så gick det i två veckor, Jag sov på soffan i två veckor och sambon tog alla läggningar! Den dagen jag kom tillbaka till sängen såg hon mig och då ville hon inte ligga i sin säng men bara vara nära. Tutten var i princip bortglömd.
För oss gick det nog överförväntan bra. Jag var säker på att det aldrig skulle gå. Tyckte situationen var hopplös. Min dotter var verkligen en tuttälskare och visade inga tecken på att själv vilja sluta, 😉 Men det var tufft första två nätterna. Men kämpa och stå ut för det blir bra. Sov borta om du kan. Och för Lucas del tror jag det är viktigt att han hittar någon annan trygghet än bara mammas bröst.
Mejla gärna och fråga om mer detaljer som vi gjorde under denna period. Har en liten tjej som kräver min uppmärksamhet just nu så detta svar blev kanske lite rörigt. Det kommer att lösa sig för er. Bara ni bestämmer er som sagt, För oss fungerade denna metod. Jag hade ej klarat att vara med själv under avvänjningen.
Kram till er!
Josse
Åh Emma, det skär lika mycket i mitt mammahjärta när du beskriver din problematik! Egentligen kan jag varken råda dig till bu eller bä, man får helt enkelt överväga inom familjen och göra det som känns bäst för er alla tre.
Men jag tycker att svenska samhället i mångt och mycket gärna vill lägga sig i och säga hur saker och ting borde/ska göras. När du nämner dina tidigare tankar kring varför och att du tidigare ville sluta vid ett års ålder så tycker jag det låter som en klassisk norm från samhället som de allra flesta föräldrar ekar fint, just för att amma efter ett år är oerhört sexualiserat i vårt samhälle. Samtidigt förstår jag att du tycker det är jobbigt att agera napp och att du gärna vill ha igång mensen för ett barn till, där är vi i nästan exakt samma sits.
Jag har själv en snart 10 månader gammal bebis och vore det inte för att jag har haft kurs och varit borta mellan 10-16 de senaste 2 helgerna så hade vi nog helammat med lite extra mat vid sidan av fortfarande. Hon blir precis som en liten hundvalp när man ska lägga sig och amma, ögonen lyser och hela kroppen bara spritter så exalterad är hon över myset och närheten. Hon älskar det och att ta bort något hon tycker om så mycket känns i dagsläget fel, det känns som jag berövar henne en del av det som gör henne till barn. För för henne är det ju närhet, mys och kärlek.
Men innan jag skulle iväg på kurs så sökte jag och läste en del om amning på olika sidor. Detta dels för att jag fått ta en hel del diskussioner om varför jag inte gått över till välling istället för att amma (Sverige är ett verkligen ett vällingland, man blir så trött ibland på alla förväntningar från andra om hur man borde leva sitt liv!). Bland annat fann jag denna fina hemsida som fick mig att ändra inställning och släppa på mina planer något faktiskt: http://hostlycka.blogspot.se/
Hon har skrivit en del om amning och även om jag inte läst igenom allt så känns mycket vettigt.
Jag har sedan tidigare hört att studier visat att ju längre du ammar desto tryggare barn får du, anknytningen till mamma och också resterande familjemedlemmar blir bättre än om man inte skulle ha den närheten.
Hon tar också upp en aspekt som jag inte tänkt på tidigare, nämligen barnets. Det är så självklart idag att putta in våra barn i ramar som samhället skapat åt oss, rosa/blått, kjol/byxa, kort/långt hår. Reglerna för hur man ”borde vara” kan säkert göras evighetslång. Men så tänker jag själv i slutänden att det är ju faktiskt VI som familj som ska leva med beslutet. Jag har också velat sluta av diverse egoistiska skäl; få tillbaka min kropp, sova hela nätter, kunna gå ner i vikt utan att oroa mig för att några gifter går över till mitt barn och liknande, få igång mens för att planera nästkommande barn och liknande. Tro mig, jag funderar på det ständigt eftersom diskussionerna fortfarande finns där.
Men så har jag också läst att det finns dem som ammat och samtidigt blivit gravida, det finns t om dem som haft 2 syskon de ammat samtidigt och att man visst kan bli gravid även om man ammar och inte har någon mens, ägglossning händer ju ändå! I Sverige anses långtidsamning vara något äckligt just för att våra oskyldiga barn på något sätt puttas in i en sexuell roll alltför tidigt kan jag tycka. Av den anledningen tycker jag det är fel att sluta. Sverige anses inte vara någon diktatur och därför ska inte heller andra få säga/bestämma över en, fritt land har de ju sagt och då ska andra vuxna och föräldrar kunna bemöta en med den respekten tycker jag annars är de inget att hänga i granen med tycker jag personligen.
Men är det nu så att du tycker att det är så jobbigt som det låter då tror jag att du med tiden kommer att vara framme vid den dagen när du tar beslutet att ta den striden med honom att nu får det vara förbi. Huvudsaken är att det känns rätt för dig och du har din sambos stöd och att du är mogen för det, då tror jag allt kommer lösa sig till det bästa! Lita på din magkänsla Emma för det är faktiskt du som vet vad som är bäst för dig och ditt barn, ingen annan, varken mamma, mormor, svägerska, eller samhälle! Lycka till!