Slipper vara rädd för att bli rånad

När någon berättar att dom har blivit rånad så stannar mitt hjärta en sekund innan jag kan lyssna på resten av historien. För mig hör det inte till vanligheten att bli rånad och därför blir jag lite chockad varje gång som någon berättar att dom har blivit rånade. Jag tror att vi svenskar är väldigt skyddade från sånt. Vi är inte vana vid att någon siktar en pistol mot vårt ansikte och samtidigt ber oss om vår mobiltelefon, inte ens när vi är ute och reser så händer detta oss. Vi är vana vid osynliga ficktjuvar och bli lurade på pengar när vi växlar, men beväpnade eller hotfulla rån – det är bara sånt som händer på TV.

Men så är det inte in Brasilien. Nästan varenda brasse som jag känner har blivit rånad minst en gång och det läskiga är när dom berättar. Det är så normalt för dom att bli rånade så när dom berättar det så ser det ungefär ut som att dom säger ”idag åt jag köttfärssås och spagetti till middag” istället för ”idag blev jag rånad på bussen”. Jairs brorsa har blivit rånad på sin mobil två gånger så han har inte en enda bild på Bruna som liten. Jairs syster brukade stoppa sin iPhone i trosorna och ha med en annan liten skrutttelefon i fickan. När tjuvarna gick på bussen för att råna henne så sträckte hon fram skruttelefonen men då sa tjuven att hon kunde få behålla den. Haha!

Själv har jag blivit överfallen en gång under karnevalen i Brasilien. Jag vet inte om det var ett rånförsök eller om det var ett gäng som var ute efter att spöa turister, men jag blev misshandlad så illa så att jag inte minns något överhuvudtaget. Jag minns bara när jag plötsligt ”vaknade upp” på sjukhuset och upptäckte att mina tänder var lösa och läkarn sydde i mitt huvud och i mungipan. Detta var en av dom mest traumatiska upplevelserna i mitt liv. Det var faktiskt så illa att efteråt att jag inte ville leva mer. Jag var i någon slags chock veckorna efter och åt också väldigt stark smärtlindring. Jag vet inte om det var det som fick mig att tänka självmordstankar. Jag har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv som jag gjorde då.

Nu är vi hemma i Sverige igen och jag kramar fortfarande min handväska när jag är på stan. Jag vågar fortfarande inte gå med öppen väska eller gå och samtidigt leta efter något i väskan, men så kommer jag på att jag är i Sverige. Ingen kommer kasta sig över mig för att jag har en kamera i min väska. Det värsta som skulle kunna hända är att jag råkar ut för en skicklig ficktjuv och blir av med kameran, men värre än så blir det förmodligen inte. Vilken skillnad mot livet i Salvador!

Jag och Jacke tar en smygbild på polisen i bakgrunden. Detta var innan vi träffade Rosalie som var modig nog att fråga polisen om att få ta en selfie ?