På Smällen!

– Samarbete med Axkid –

Nu ska jag berätta för er om något RIKTIGT roligt! Jo, ni har kanske sett att Axkid har släppt två nya bilbarnstolar detta året, den ena är Axkid ONE 2 och den andra är det absolut senaste inom bilbarnstolsvärlden nämligen, Minikid 3! Jag fick möjlighet att testa en av dom och det var ett riktigt svårt val måste jag säga. Vår favoritstol är ju Axkid ONE av många anledningar men främst för att den är så himla smidig att installera. Victor är väldigt ordningsam med bilen och plockar ofta ut stolarna för att städa eller för att skjutsa någon och då är det viktigt att bilbarnstolen är enkel att installera igen. Axkid ONE är lika enkel som att bälta ett babyskydd så ja, den är busenkel! Jag är såklart supernyfiken på alla uppdateringar och förbättringar som gjorts på Axkid ONE 2, för det jag har hört från andra är att Axkid verkligen lyssnat på konsumenterna. Men samtidigt så är jag också väldigt nyfiken på Minikid 3, som är det senaste inom bilbarnstolsvärlden!

På bilden sitter Isadora i Axkid ONE 2 och William i Minikid 3

Jag valde tillslut Minikid 3! Minikid är bilbarnstolen som är känd för sin långa rygg och därmed tillåter att barn åker bakåtvänt länge, medans många andra bilbarnstolar blir urväxta redan vid 3 års ålder. Rekommendationen i Sverige är att barn ska sitta bakåtvänt till ca 5 års ålder, men allra minst till 4 år, vilket betyder att många måste köpa ytterligare en stol om man inte köper Minikid från början.

Det är viktigt att komma ihåg att det alltid är 5 gånger säkrare att sitta bakåtvänt än framåtvänt. Det bästa är därför att låta sina barn åka bakåtvänt så länge som det bara går! Med Minikid 3 förlängs den bakåtvända perioden ytterligare eftersom den har 10 cm längre rygg och en högre maxvikt, 36 kg istället för 25 kg! Den nya maxlängden blir därmed 125 cm, vilket betyder att barnet kan sitta i den till cirka 7 års ålder, precis som Axkid ONE fast där är maxvikten 23 kg. Så himla bra! Jag vet att detta är något som efterfrågats mycket bland mina följare så det känns väldigt roligt att Axkid har lyssnat och tillverkat en stol med högre maxvikt.

Här sitter Isadora i Minikid 3 med Axkids fina bilstolsöverdrag som är ett samarbete mellan Axkid och Geggamoja

Förutom den höjda maxvikten och den förlängda ryggen så har Minikid 3 också fått några uppdateringar för smidigare installering i bilen. Den största skillnaden är att istället för att behöva leda bilens bälte under tyget när man bältar stolen så kan man nu öppna en dragkedja i sittdelen och leda bältet. Det är också här bältesklämman sitter, väldigt smidigt! Kolla in videon för att se hur enkelt den är att installera!

Det finns också en ny och mycket tydligare markering, som visar hur långt ut på sätet man kan montera stolen, på det sättet kan man maxa barnets benutrymme och få upp till 30 cm extra.

Minikid 3 har också en ny insatsdyna i memory foam till de minsta barnen.

Minikid 3 har en kompakt design som gör att den får plats även i mindre bilar. Den är också kompakt i sidled, vilket gör att du kan installera tre i rad i baksätet.

Här nedan kommer en liten jämförelse där ni ser både likheter och skillnader mellan Minikid 3 och Axkid ONE:

	Minikid 3	Axkid One
Isofix	Nej, monteras med bilbältet	Ja
Förankringsband	Ja, självåtdragande	Nej, behövs inte!
Max längd på barn	125 cm	125 cm
Max vikt	36 kg	23 kg
Möjlighet att justera barnets benutrymme	Ja	Ja
Kan lutas under färd	Nej	Ja
Snabb installation	Ja, 60 sek	Ja, 30 sek
Kan användas från nyfödd	Nej	Ja, om spädbarnsinlägg används
Plustestad	Ja	Ja
Pris	6499 kr	9999 kr

Vi har inte Isofix fram i vår bil så det är en nackdel med Axkid ONE eftersom den inte kan monters med bilens bälte, däremot kan ju Minikid 3 det, så nu sitter den fram i våran bil. William ÄLSKAR att åka fram 🙂

Undrar du något om Axkids bilbarnstolar? Passa på att ställa din fråga här!

Jag har tecknat en gravidförsäkring med alla våra barn, men med Oliver höll det faktiskt på att glömmas bort! Jag kunde inte bestämma mig vilken jag skulle ha och tyckte att det inte var så viktigt eftersom vi aldrig behövt använda den förut och jag ”kände på mig” att han var frisk därinne. Men tillslut kom jag till skott. Jag tecknade den i juni och han var beräknad i 21:a juli.

Jag är sååååååå glad för det! Vi fick ut ett engångsbelopp på 3000 kr för att det blev akut snitt och sen fick vi ut 1800 kr för vistelsen på neonatal. Dessutom fick vi psykologhjälp båda två och den valde vi att nyttja och det vill jag verkligen rekommendera alla som är med om något traumatiskt att göra. Man behöver inte må jättedåligt eller uppleva situationen som traumatisk för att ta psykologhjälp. Det är så lätt att tänka ”nej, jag behöver inte det, jag mår inte så dåligt”, så tänkte jag när jag blev överfallen och misshandlad i Brasilien. Jag tog ingen hjälp för det som inte dödar det härdar, inte sant?! Under dom två veckorna som följde hade jag självmordstankar. Jag övervägde att ta alla mina smärtstillande och simma ut i havet – hur HEMSKT?! Usch! Jag önskar att jag hade tagit den psykologhjälpen av försäkringsbolaget eller att någon hade fångat upp mig då, jag har aldrig i mitt liv känt mig så ensam som då.

Det går aldrig att veta hur man ska må av något som händer en och i värsta fall kommer känslorna och biter en i rumpan flera månader senare när man slappnar av för att det värsta är över. Man borde se på sitt psyke som något som ska underhållas, precis som att man går till tandläkaren eller till frissan, för jag är övertygad om att alla mår bättre av det, kanske allra mest dom som har som svårast att öppna upp sig med känslor.

Hur som helst, om det händer något som är jobbigt i erat liv, nyttja er försäkring om ni har en försäkring som erbjuder samtalshjälp. Det kan vara t.ex. gravidförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring. Om ni är gravida eller har små barn och ert mående kan relatera till föräldraskap eller graviditet så kan man också söka gratis psykologhjälp via Närhälsan eller BVC. Och självklart kan man söka via vårdcentralen också!

När jag var på akuten för gravida och nyförlösta i helgen så var det bara jag och en massa andra gravida. Jag kunde inte låta bli att fundera på varför dom gravida var där, var det för minskade fosterrörelser? Och var dom i så fall oroliga? Jag vet själv hur det är att komma in och vara orolig och bli tvungen att sitta i väntrummet och inte veta om allt är okej i magen eller inte. När jag var gravid med Isadora så åkte jag in två gånger när jag var en vecka över tiden, utan att känna något alls, trots att jag hade försökt få igång henne. Då var jag livrädd och grät och skällde på receptionisten som var helt empatilös, då fick jag hjälp av en barnmorska på en gång. När jag var inne med William så kom han igång lite när jag var i väntrummet så med honom var jag inte lika orolig och kunde sitta lugnt i väntrummet. Men med Oliver… usch jag ryser av tanken… tänk om vattnet inte gått och jag kommit dit strax innan 19.00 och fått vänta på min tur och så hade han dött i magen… Usch, jag får så dåligt samvete när jag tänker på att vi inte åkte in på en gång utan att tveka. Klockan 16.00 bestämde vi att vi skulle åka in en stund innan 19.00. Oliver är född 19.27 och frågan är ju hur länge till han hade klarat sig? Om han inte hade plockats ut den tiden som han plockades ut så hade han kanske fått syrebrist i hjärnan och om vi hade väntat till nästa dag så hade han varit en ängel nu.

Det här satt jag och tänkte på när en mamma som precis fött kom in och grät i väntrummet. Det kändes sååå hemskt att hon behövde sitta där, utblottad, framför oss andra när hon var så ledsen. Jag och en annan mamma tittade på varandra och visste inte vad vi skulle säga, men den andra mamman bröt tystnaden och frågade henne om hon ville ha ett glas vatten och efter en stund frågade jag om skulle behöva vänta länge på läkaren. Då öppnade hon upp sig och vi pratade ända tills hon blev kallad. Hon var så ledsen, men det blev bättre när hon fått prata lite. Hon sa flera gånger att hon var glad att vi fångat upp henne. Vi pratade en del om det här med att separeras från sin bebis, hur dåligt det är både för mamma (och pappa) och bebis. Jag märkte det så tydligt med mitt egna mående när vi låg på neonatal och Oliver fick vara på mitt bröst och cirka 3 dagar efter förlossningen när Victor dippade i sitt mående, så märkte vi också en enorm skillnad när han fick ha Oliver hos sig. Den där kemiska processen med oxytocinet som flödar i kroppen när barnet ligger hud mot hud går nästan att se med blotta ögat. Snacka om viktig process!

En stund senare kom en annan mamma som också var jätteledsen. Hon fick sitta i korridorren där hon grät och snyftade högt. Jag tyckte det var såååååå hemskt! Jag ville bara gå fram till henne och krama om henne. Usch, att sitta där i väntrummet och se alla ledsna mammor när jag varit så nära att förlora mitt egna barn gör att jag på ett sätt känner att jag aldrig mer vill vara gravid. Livet är så skört.

Foto: Wanderings.se

I måndags, dagen efter att jag hade ätit den där mögliga marmeladen och mått dåligt hela natten, så började jag plötsligt blöda färskt blod igen. Först tänkte jag att det bara var tillfälligt – avslag kan ju komma och gå, men jag hade inte blött något färskt blod på fyra veckor och bara haft det där sista genomskinliga avslaget i två veckor så det var ändå lite konstigt. Jag blödde mindre än mens och jag tycker inte heller att det såg ut som mens, men eftersom jag också hade ont i magen så ringde jag till sjukhuset.

Sjukhuset ville absolut att jag skulle kolla upp det så i fredags kväll åkte jag till Akuten för gravida och nyförlösta, där tog dom ett infektionsprov som visade sig vara bra. Alltså ingen infektion i livmodern, skönt! Men jag hade fortfarande en sak kvar som jag oroade mig för. När jag hade fött William så trodde jag att min mens kom tillbaka tidigt och pga att den var helknäpp och superoregelbunden så började jag med p-piller, men det hjälpte inte. Jag blödde så kallade spottings, ibland i trosorna men oftast kom det när jag gick på toaletten, så tillslut sökte jag hjälp och då visade det sig att jag hade en infektion på livmoderhalsen som även orsakade cellförändringar. Jag fick två antibiotika-kurer och göra konisering. Gynekologen sa att jag skulle ta ett nytt cellprov om 6 månader om jag inte blev gravid för då kunde jag strunta i det.

Det var lång kö på Akuten för gravida och nyförlösta i fredags så dom frågade om jag var okej med att komma tillbaka imorgon istället och det var såklart okej, att föredra till och med 🙂 På lördagen var jag tillbaka igen och blev ordentligt undersökt av en läkare. Livmoderhalsen såg frisk ut, dock kunde läkaren inte utesluta cellförändringar utan ett cellprov, men han var inte orolig för det så han tog inget, däremot tog han infektionsprov från livmoderhalsen. Han kollade också livmodern med ultraljud och hittade inget mer blod, bara sårvätska. Det var lite roligt för det såg exakt ut som jag var tidigt gravid och att vätskan var en hinnsäck med fostervatten. Till och med läkaren tyckte att det såg ut som jag var tidigt gravid och sa ”Vänta lite”, medans han försökte se om det låg nån liten krabat i vätskan. Han frågade till och med ”Ni har inte haft sex va? Så du kan inte vara gravid?”. Haha! Jäklar vilken chock det hade varit om jag var gravid!!

Han kollade också äggstockarna och att den ena hade växande äggblåsa vilket betyder att det kan vara ägglossning på gång snart. Haha! Efter att ha uteslutet allt som kan vara fel så kom han fram till att det är mensen som är tillbaka, bara 6 veckor efter förlossningen och att det är dags att börja med preventivmedel…! Helt SJUKT! Efter Lucas tog det 1,5 år att få tillbaka mensen och Isadora tog det 8 månader och nu hann jag liksom inte ens bli av med avslaget…?! Jag vet ärligt inte vad jag ska tro. Jag tycker inte att blodet har mensfärg och det är inte heller så mycket som när jag har mens så jag tror nog inte på det förrän det kommer en gång till, men samtidigt så verkar det inte riktigt normalt att få så här mycket färskt blod 6,5 veckor efter förlossningen? Jaja, vi får se om det går över nu och om det kommer tillbaka för då är det väl mensen då…

Igår hade vi visning på huset igen, så slutet på denna veckan har varit intensiv och som det inte vore nog för denna småbarnsfamilj så blev Isadora och William sjuka. William blev rejält förkyld! Hans första rejäla förkylning, stackarn, han mår verkligen så dåligt! Isadora var som tur var inte i närheten av så dålig och resten av familjen har bara väldigt lätta symptom. Oliver verkar ha klarat sig undan med bara lite nästäppa 🙂

Under veckan som gått bestämde jag mig också för att skicka min kära man till kontoret istället för att jobba hemifrån. Det är mysigt när han är hemma, men eftersom William är så pappig just nu så blir det svårt för honom att jobba och det är svårt för mig att ta hand om honom när han hela tiden går efter pappa och jag inte får lyfta honom (på grund av kejsarsnittet). Det gick hur bra som helst! Jag har till och med varit ute på barnvagnspromenad och lekt på lekplatsen själv 🙂 När vi skulle gå hem så fick William klättra upp i vagnen själv och jag puttade bara lite på rumpan så det blev inget lyft. Det enda jag inte lyckades lösa var att sätta honom i gungan och han ville inte bli lyft av den andra mamman som jag frågade om hjälp på lekplatsen, men vi hittade en hammock som vi gungade i tillsammans istället.

Jag tycker om att klara mig själv. Det ligger väldigt djupt rotat i mig och när det kommer till barnen så får jag en slags kick av att klara av att rådda dom på egen hand. Jag har alltid känt så. När Lucas var liten och hade svårt att äta pga sina stora halsmandlar, så handlade det om att kunna göra en heldagsutflykt där han fick i sig mat och bemöta utbrott lågaffektivt när energin var låg, så att han höll sig på gott humör hela dagen. När han mådde bra och hade roligt så var jag på topp! När Isadora kom så handlade det om att rådda två barn själv och att båda skulle vara på gott humör så att vi skulle kunna njuta av alla dagar tillsammans. När William kom så var det jobbigare för då var det ju corona och då kändes det som att alla mina försök att göra mysiga saker tillsammans misslyckades hela tiden, men nu känner jag mig pepp på att hitta på roliga saker med William och Oliver 🙂

Först tänkte jag såklart att jag inte kunde själv för att jag inte får lyfta, men så började jag tänka på en mamma som jag känner som är rullstolsburen. Jag har alltid varit så imponerad av henne och hur hon fixar att ta hand om sin lilla 3-åring på utflykter trots att hon inte kan springa och ta henne när hon tex. inte vill gå hem. Så nu när jag inte fick lyfta under ryggskottet och nu efter snittet så tänkte jag på henne och att hennes barn lärt sig att lyssna på sin mamma tack vare hennes begränsningar. Jag tänkte att William kommer, eller snarare, har redan lärt sig eftersom det var två månader sedan som jag lyfte honom senast, att jag inte kan lyfta. Och mycket riktigt, William har förstått! Han ber inte mig om att lyfta utan nöjer sig med att jag sätter mig och kramar honom på golvet när han är ledsen. När vi ska gosa så kryper han upp jämte mig på soffan och när vi ska vila så klättrar han samtidigt som jag drar lite för att han ska komma upp i sängen. För det mesta lyssnar han på mig, men ibland ”surar” han och vill inte äta eller liknande och då tar det längre tid, men så länge jag är flexibel och låter det ta sin tid utan att stressa på så går det bra 🙂

Här sitter jag och ammar och pumpar samtidigt som William gosar genom att klappa mig på ryggen

Jag har jättemycket kul planerat framöver, bl.a. en hel del lekträffar i Fjärås med olika föräldrar och barn i Lucas och Isadoras ålder och roliga grejer för William på dagarna. Imorgon kommer Antonia och Wilma och hälsar på! Det blir mysigt 🙂

Det är många som frågar hur det går med Oliver. Det går bättre, tack och lov! Vissa dagar skriker han nästan ingenting, men vissa kvällar är det superjobbigt ett par timmar. Vi ser inget direkt mönster och det spelar ingen roll om jag ätit mejeriprodukter eller druckit kaffe. BVC kallar det för kvällsoro så det känns inte som det finns så mycket vi kan göra, men det är skönt i alla fall att det inte håller på hela natten. Han somnar alltid nån gång mellan 20.00-22.00 och då sover han i 5-6 timmar i sträck, men en natt sov han till och med 8,5 timmar utan att vakna! Inatt vaknade jag och tog upp honom bara för att mina bröst höll på att explodera! Haha! När han väl vaknar så äter han och sen somnar han direkt igen, så vi har inte haft några mer skrikiga nätter, så skönt!

Missförstå mig rätt här nu, men jag längtar verkligen tills min man kan gå tillbaka till kontoret. Jag älskar att ha honom nära och framför allt så älskar jag våra morgonpromenader. Ja, det är dom jag kommer sakna mest faktiskt. Men så fort jag får lyfta William igen så vill jag hellre att han jobbar på kontoret, för då kommer det bli mycket lugnare för mig här hemma 🙂 haha! Jag menar inte att Victor är störig på nåt sätt, för det är han inte, men det är svårare att ta hand om barn, när någon i hushållet behöver lugn och ro. Det är som att barnen känner på sig det och låter eller skriker ännu mer och det gör mig stressad. Victor, å andra sidan, är ganska lugn och bryr sig inte, han går inte ens undan trots att Oliver skriker. Själv hade jag fått panik om jag skulle ha möte när en bebis skriker i samma rum.

Förutom att jag blir mer uppstressad så har William blivit väldigt pappig. Han vill vara med Victor hela tiden och skriker eller gnäller, trots att han får sitta hos Victor när han jobbar. Stackarn! Han förstår nog inte riktigt varför pappa inte har samma tid nu som under sommarn och Victor får superdåligt samvete. Det hjälper inte heller ett dugg att jag försöker övertala William att vara med mig, inte ens när jag försöker vara rolig mamma och leka, ta fram målarpennor eller vill läsa bok. Han vill vara med pappa.

Igår var första gången som Victor åkte till kontoret. Jag hade planerat att träffa min vän Evelina som har en dotter som är lika gammal som William så hon kunde hjälpa mig med lyften istället. Hon hjälpte mig att lyfta i William i vagnen så att vi kunde promenera till lekplatsen Äpplet där barnen gungade och lekte lite innan vi gick hemåt igen. Det var sååååå mysigt! Jag som längtat så efter detta!

William och Nova-Li är lejon – sååå söta!

Jag vet inte hur det kommer sig för jag har inte gjort något särskilt eller sovit speciellt bra, men jag känner mig så pigg och har massor av energi helt plötsligt! När Oliver föddes var jag också så här pigg, men efter det var det några veckor då jag däckade på soffan varje kväll. Nu har det alltså vänt igen och jag sitter gärna uppe sent på kvällarna och skriver här, städar eller grejar med något. Det känns så skönt! Jag har inte känt sån här lust och inspiration på månader! Jag känner mig som mig själv igen!

Just nu sitter jag här på soffan och skriver medan Oliver ligger i sin vagga i köket och knorrar. Förutom hans knorrande ljud så hör jag då och då Isadora som pratar i sömnen. Nu sa hon ”Fröken, fröken”, men tidigare ikväll hörde Lucas henne sjunga ”sov lilla du” som hon brukar sjunga för Oliver när han är ledsen, vilket han var just då. Hon är så rolig lilla Isadora! Ibland går hon i sömnen också, då kommer hon ner för trappan och säger något osammanhängande, men så fort man säger ”det är natt, gå och lägg dig igen” så vänder hon och går tillbaka.

Oliver sover bra på nätterna nu så även om jag sovit dåligt så känner jag ingen stress att gå och lägga mig. Igår natt sov han 8,5 timmar i sträck! Anledningen till att jag har sovit dåligt är att jag lagt mig lite väl sent två nätter i rad nu, men i förrgår var faktiskt inte mitt fel, då hade jag otur. Då blev jag nämligen matförgiftad av en marmelad. Det var en ganska så nyinköpt marmelad, högst tre veckor gammal, som vi brukar ha till ostbrickan. Jag åt ganska mycket av den på kvällen och såg först när jag skulle plocka bort att den var full av mögel. Så äckligt! Min första tanke var ”aha, det är därför jag har ont i magen”, men jag trodde inte det skulle bli värre än så. Jag har en ganska tålig mage så jag tänkte inte mer på det, förrän det blev jätteakut till toaletten… Fy alltså! Fruktansvärt, vad kass i magen jag blev! Nu behöver jag inte undra vad som händer om man äter möglig marmelad, nu vet jag.