Okategoriserade

Hemskt på Akuten för gravida och nyförlösta

När jag var på akuten för gravida och nyförlösta i helgen så var det bara jag och en massa andra gravida. Jag kunde inte låta bli att fundera på varför dom gravida var där, var det för minskade fosterrörelser? Och var dom i så fall oroliga? Jag vet själv hur det är att komma in och vara orolig och bli tvungen att sitta i väntrummet och inte veta om allt är okej i magen eller inte. När jag var gravid med Isadora så åkte jag in två gånger när jag var en vecka över tiden, utan att känna något alls, trots att jag hade försökt få igång henne. Då var jag livrädd och grät och skällde på receptionisten som var helt empatilös, då fick jag hjälp av en barnmorska på en gång. När jag var inne med William så kom han igång lite när jag var i väntrummet så med honom var jag inte lika orolig och kunde sitta lugnt i väntrummet. Men med Oliver… usch jag ryser av tanken… tänk om vattnet inte gått och jag kommit dit strax innan 19.00 och fått vänta på min tur och så hade han dött i magen… Usch, jag får så dåligt samvete när jag tänker på att vi inte åkte in på en gång utan att tveka. Klockan 16.00 bestämde vi att vi skulle åka in en stund innan 19.00. Oliver är född 19.27 och frågan är ju hur länge till han hade klarat sig? Om han inte hade plockats ut den tiden som han plockades ut så hade han kanske fått syrebrist i hjärnan och om vi hade väntat till nästa dag så hade han varit en ängel nu.

Det här satt jag och tänkte på när en mamma som precis fött kom in och grät i väntrummet. Det kändes sååå hemskt att hon behövde sitta där, utblottad, framför oss andra när hon var så ledsen. Jag och en annan mamma tittade på varandra och visste inte vad vi skulle säga, men den andra mamman bröt tystnaden och frågade henne om hon ville ha ett glas vatten och efter en stund frågade jag om skulle behöva vänta länge på läkaren. Då öppnade hon upp sig och vi pratade ända tills hon blev kallad. Hon var så ledsen, men det blev bättre när hon fått prata lite. Hon sa flera gånger att hon var glad att vi fångat upp henne. Vi pratade en del om det här med att separeras från sin bebis, hur dåligt det är både för mamma (och pappa) och bebis. Jag märkte det så tydligt med mitt egna mående när vi låg på neonatal och Oliver fick vara på mitt bröst och cirka 3 dagar efter förlossningen när Victor dippade i sitt mående, så märkte vi också en enorm skillnad när han fick ha Oliver hos sig. Den där kemiska processen med oxytocinet som flödar i kroppen när barnet ligger hud mot hud går nästan att se med blotta ögat. Snacka om viktig process!

En stund senare kom en annan mamma som också var jätteledsen. Hon fick sitta i korridorren där hon grät och snyftade högt. Jag tyckte det var såååååå hemskt! Jag ville bara gå fram till henne och krama om henne. Usch, att sitta där i väntrummet och se alla ledsna mammor när jag varit så nära att förlora mitt egna barn gör att jag på ett sätt känner att jag aldrig mer vill vara gravid. Livet är så skört.

Foto: Wanderings.se

2 Comments

  • Gittan

    Får så ont i magen av din text, tycker så synd om alla som tvingas till ett sådant väntrum. Att det ska gå till såhär i Sverige, ett Sverige som har råd att ge sina medborgare så mycket bättre vård än detta. Lider så med alla och önskar man kunde göra något, att landstinget gjorde mer. Att man var bättre på att ta hand om kvinnorna i sitt land.

    Jag håller med dig i de sista du skriver så mycket (återigen känns vi lika 😅) jag känner precis sådär oxå. Kände så hela graviditeten med Meja, det kan inte gå bra fyra gånger på raken, jag kan inte ha sån tur. Och ärligt så kommer jag nog aldrig våga bli gravid igen för man vet hur mycket som kan gå fel, vad som kan hända osv. Så att ev utmana ödet ännu en gång känns extremt skrämmande.

    Nu gick min förlossning och eftertiden ganska bra och det är mycket tack vare att jag fortsatte min psykologkontakt och tycker det är så fint och bra av dig att lyfta just det i de andra inlägget. Att det är bra och okej att söka hjälp, att man borde ta de erbjudandet när det finns. Att det är viktigt att ta hand om sig själv först innan man kan ta hand om andra ❤️

    • Emma

      Ja, verkligen! Precis så känner jag också! Jag önskar att det fanns personal i såna lägen som kunde hjälpa till för nu när gravida och nyförlösta inte får ha med sig en anhörig så blir det väldigt mycket jobbigare 😥

      Precis så har jag också tänkt! Man hör ju så många som det gått dåligt för att man tänker att det kommer hända en själv om man utmanar ödet för många gånger 😅🙈

      Tack snälla! Vad glad jag blir! Jag tror det är nyttigt med psykologkontakt emellanåt 😊

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.