Min första tanke när Isadora kom ut

Jag fick en fråga om hur jag kände inför att få en liten flicka så jag tänkte berätta vad min första tanke var när hon föddes.

Just när hon kom ut så hann jag faktiskt inte ens tänka om hon var en flicka eller pojke. Jag var bara så glad att hon var ute för det gjorde skitont just precis då. Krystvärkarna var väldigt täta och jag hade ont mellan värkarna så det kändes som en enda lång värk med en massa värktoppar. Men Jair såg att det var en tjej och ropade direkt ”det är en flicka!” och då minns jag att jag blev överraskad! Jag trodde inte att det var sant och ville se efter själv så jag sträckte mig lite så att jag såg haha!

I början av graviditeten så trodde jag att det var en flicka eftersom jag mådde så annorlunda, men i slutet av graviditeten så hade jag samma cravings och mådde likadant så jag blev osäker. Min mamma som brukar gissa rätt blev också osäker och drog tillbaka sin gissning om att det var en flicka. Fler och fler gissade på pojke och tillslut vågade jag inte gissa längre. Om man gissar så vill man ju få rätt och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera om jag gissade fel. När man är nyförlöst så är man ju full av hormoner och kan reagera konstigt på helt vanliga saker. Jag gissade inte på något, men innerst inne så trodde jag nog att det var en pojke, annars hade jag ju inte blivit överraskad.

Men sen när barnmorskan vägde Isadora och vågen slutade på 3815 gram så tänkte jag ”nej, nu är något galet, det här kan inte vara min bebis…” Jag var ju inställd på en liten pojke på 3200-3500 gram! En bebis på nästan 4 kg var jag definitivt inte beredd på! Men jag känner inte alls att jag har haft problem att knyta an. Isadora ser ju ut som Lucas så jag ser att hon är mitt barn, men dom första dygnen kändes det ändå heltokigt!

Vi önskade oss en bebis och det visste vi att vi skulle få och vi hade varit lika lyckliga oavsett om det hade varit en pojke eller en flicka. Men det känns såklart fantastiskt att vi har fått både en pojke och en flicka!