Okategoriserade

8 saker jag sa innan jag fick barn och så här blev det

Jag minns hur bestämd jag va med olika saker kring föräldraskap och regler innan Lucas föddes. Jag minns nog inte allt jag hade bestämt och sagt till folk, men det jag minns har jag i alla fall listat i denna lista.

1. Jag ska laga all mat själv, ingen burkmat!

2. Jag ska lära mitt barn att sova även med ljud omkring sig (inte tassa på tå bara för att mitt barn har somnat)

3. Jag ska trotsa trotsåldern – ett nej är ett nej. Dåligt uppförande är inte ok bara för att mitt barn kan bli ledsen/skrika om jag säger nej

4. Vi ska undvika godis och läsk så länge som möjligt – helst till 3-4 års ålder

5. Jag ska amma max 1 år, inte längre!

6. Jag ska aldrig tappa tålamodet och skrika (höja rösten), inte på mitt barn eller på min sambo. Jag ska alltid säga till lugnt men bestämt.

7. Jag ska skämma bort mitt barn med kärlek, men det ska inte få ALLT det pekar på bara för det

8. Jag och sambon ska aktivt jobba för att hålla kärleken vid liv. Vi får aldrig glömma bort varandra <3

 

Och så här blev det:

Oj oj oj vad naiv man kan vara ibland alltså! Jag hade massor av föreställningar om hur jag skulle vara som mamma och nu när jag själv har sett hur det har gått, så kan jag bli lite irriterad när jag hör andra utan barn prata om hur man ska vara som förälder. Punkt 2. 3 och 4 har vi lyckats med hittills och punkt 8 har vi jobbat på dom senaste 5 månaderna.

Punkt 1 misslyckades jag helt totalt med. Jag skulle vara så duktig och bara laga egen barnmat, det kan väl inte vara så svårt? Näää, men om ungen aldrig äter så kvittar det hur mycket mat man har lagat! Jag gav upp! Punkt 5 om amningen, jag ammade längre än 1 år, man kan inte bestämma sånt i förväg! Naivt och korkat av mig att tro detta! Gällande punkt 6 så är jag mycket lugnare och mer harmonisk sen jag fick Lucas, men ibland kan jag bli arg fast aldrig på Lucas. Jag jobbar fortfarande på att hantera mina känslor när jag blir riktigt upprörd, men som tur så händer det väldigt sällan numera. Punkt 7 om att skämma bort vårt barn. Jag vill fortfarande inte att han ska bli bortskämd, men det är svårt att låta bli att köpa saker ibland… Svårt och diffust krav jag har satt upp 😛 Punkt 8 glömde jag helt bort i nästan ett helt år!! I december tog vi tag i oss själva igen och började unna varandra det lilla extra igen. Vi har gjort mer saker tillsammans bara vi två och även vi tre. Det känns att vi har kommit varandra närmare igen och det känns väldigt värdefullt!

Lucas nyfödd på BBVår lilla Lucas alldeles nyfödd <3

 

4 Comments

  • Mia

    Jag tycker inte det är dumt eller naivt att bestämma hur länge man vill amma. Jag bestämde innan att jag skulle sluta när min son var 9 mån och så blev det, började trappa ner och ersätta med annat, sista dagen var på morgonen, då bet han mig så jag kände att det var rätt beslut, haha!

  • anna

    Mia – jag hade också bestämt att amma i 9 månader o sen trappa ner inför min jobbstart. Men när barnet vägrar äta annat så är det svårt att ersätta amningen med något och vill man inte att barnet ska svälta så får man fortsätta amma.

    Barnet är nu 16 månader och när jag jobbar så petar han i sig några pastaskruvar och nån macka. Sen ammar han när jag kommer hem.

  • Tina

    Har bog brustit i allt förutom 2 och 7. Hade tänkt amma iaf 9 mån. Efter 3 mån funkade det helt enkelt inte. Min dotter gick ner i vikt och vart tvungen att ge ersättning som komplement och därefter sinade mjölken hur jag än kämpade 🙁
    Och denna trotsålder… Börjar vid 1 års ålder och keeps going on

  • Tina

    Enastående mammor! Sluta att ens fokusera på det ni INTE klarar av och titta istället på det ni åstadkommer varje dag med era små ljuveler! För det första så finns ni DÄR med er kärlek, omsorg och goda vilja och det är det viktigaste. För det andra så är alla barn olika och det är helt omöjligt att bestämma i förväg hur man ska bemöta de olika situationer som uppstår. Man lär sig allt eftersom som ni ju vet vid det här laget.

    Pröva att vara ensamstående med en 1,5-åring och en nyfödd och föreställ er den situationen till dags dato då de nu är 6 och snart 8 så kommer ni nog tycka att ni till och med åstadkommit MER än ni förväntat er!
    Här är nämligen en som ofrivilligt blev tvungen att tumma på ALLA idealistiska tankar om hur hon skulle vara som förälder. Redan när jag kom hem med min 4-dagar gamla prinsessa till min 1,5-åriga prins (efter en förlossning som nästan dränerat mig på blod av ett komplicerad gynekologisk kirurgiskt efterarbete och jag var förbjuden att bära mer än vad min nyfödda vägde de kommande 6 veckorna) fick jag kapitulera inför det faktum att här gäller det bara att ”överleva” dagen!

    Man kan säga att jag slungades in i ett varande av total mindfullness eftersom jag inte kunde befinna mig någon annanstans än i nuet. Barnens och mina egna primära och direkta behov var det enda som stod på agendan. Mitt mål var att vi alla skulle vara hela, rena och mätta när dagen tog slut. Varje kväll kändes det som om jag hade bestigit Mount Everest och så småningom lärde jag mig att istället för att titta ner bakom oss och se allt jag tappat på vägen upp, så blickade jag ut över dagen och vågade ge mig själv en tacksamhetens klapp på axeln för att vi hade lyckats ta oss till toppen (dvs tagit oss igenom ännu en dag utan att stupa på kuppen, ha ha)! Men inte att jag hade klarat det utan Blixten McQueen! Han var min största bundsförvant och räddare i nöden många gånger när jag önskade att jag hade kunnat klona mig!
    Hur som helst, fick jag tid och ork över att kolla mejl eller ringa ett samtal till en väninna var det en tacksam bonus. Och glöm allt vad babysim, barnrytmik, egen träning, tjejkvällar – eller vad man nu förväntar sig hinna göra – heter! Viljan fanns där, men tiden, orken och framförallt möjligheten fanns där inte. Glöm också tidsmål med amning, första barnmaten, blöjaavvänjning, pott-träning och när de ska få smaka på onyttigheter första gången. Barnet talar om när det är redo.

    Lillan ammade jag 1,5 år bara för att det var det mest praktiska i min situation. Och hon hade vägrat stoppa något annat i munnen tills hon var 7 månader!!! Jag var såklart frustrerad och orolig då för direktiven är ju att det sker tidigare. Sonen hade ju börjat äta gröt och puréer som ”man skulle” och tappade själv intresset för bröstet i princip på sin 1-årsdag. (Fick pumpa och dumpa i övergångarna så att brösten vande sig. Det gick på någon vecka.) Iallafall så var och är min dotter hur välskapt som helst trots att hon levde på blott bröstmjölk så länge.
    Med sonen fick jag däremot jobba lite mer med blöjaavvänjning. Lillan tog själv av sig blöjan när hon var redo. Och pottan och toan blev då sedan naturliga och roliga äventyr.
    Sonen har alltid älskat frukt mer än godis. Skulle kunna ha godis stående framme utan att han rör det. Lillasyster är tvärtom. Så här är det strikt bara lördagsgodis som gäller.
    Som sagt, alla barn är olika och det är olika tyglar som gäller. Även trotset ter sig olika. Både förväntningarna av vad de vill uppnå och reaktionerna vid ett nej. Min minsta har alltid behövt striktare tyglar. Raka nej och inga vidare förklaringar önskade. ”Straff-och-belönings-principen” (som jag egentligen inte tycker om!!!) är det enda som biter på henne. Den har dock aldrig fungerat tillfredställande på min son. Han behöver mjukare mer diplomatiska förklaringar till varför det är si eller så och då köper han det. För det mesta iallafall, ha ha!
    Och Gud vet hur många gånger jsg inte orkat höra min egna strikta stämma eller mäktat med att förklara allting hela tiden och istället utvägslöst situationen på ”fel” sätt.

    Men summan av kardemumman är att trots detta tummande på mina egna principer, och trots 2 omgångar av utmattnings depression då familj och vänner fått rycka in och avlasta, så är mina barn inte mindre trygga och väluppfostrade än andra barn vi känner. Och detta tillskriver jag min blotta närvaro och aldrig sinande kärlek (och Blixten&co såklart!) Och att jag ständigt kommunicerar med mina barn. Framförallt om jag haft en ”dålig dag” och blivit oproportionerligt arg eller ledsen. Då har vi pratat om det efteråt. Barnen får ställa frågor om de vill, berätta hur de upplever det. Jag förklarar att mamma också är människa som kan bli trött och arg. (Ja, vi är ju faktiskt det tjejer!!!) Och ordet förlåt ligger aldrig långt borta. Då märker jag att spänningarna släpper och vi bondar igen.
    Och sedan en av alla familjeterapeuter och psykologer jag mött på denna resa sa att barnet vågar säga emot och vars trotsig men den hon/han känner sig trygg med, så tar jag det som ett kärleksbevis varje gång de säger: ”Mamma är dum! Dummaste mamman i hela världen!”

    Så det så!

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.