Vad kommer barnen minnas av sin barndom?
Jag tänker ofta på vad barnen kommer minnas av sin barndom. Kommer dom minnas min kärlek och vår kontakt, roliga utflykter, dinovember och den busige nissen? Eller kommer dom minnas rädslan när pappa flyttade och känslorna kring vår separation? Vilka minnen kommer ta över?
Jag minns mycket från min barndom, dom flesta tidiga minnen jag har kommer från när jag var 5-6 år, alltså i Lucas ålder. Jag minns min barndom som väldigt solig, både bildligt och bokstavligt. Jag minns att det var sommar och solsken eller vinter och massor av rolig snö. Vi bodde på en gård med barn i varenda hus som hörde till gården. I mitten av gården fanns en sandlåda, en liten kulle och en stor sten. Här lekte vi barn tillsammans varje dag. När det blev vinter åkte vi skidor från den lilla lilla kullen. Jag lärde mig (helt själv) att stava till ordet ”TRE” i snön på vägen hem från lekis. Jag har några dåliga minnen också som när jag trampade på en geting, klämde huden under halsen när jag skulle knäppa hjälmen själv, skrapade sönder tårna när jag cyklade utan skor och blev jagad av en elak mamma så att jag bajsade på mig. Men i mitt minne var det strålande väder alla dessa dagar också 🙂
Jag minns min barndom som väldigt ljus och lycklig och hoppas innerligt att mina barn ska kunna titta tillbaka på sin barndom med samma härliga nostalgi som jag gör. Jag undrar om dom kommer minnas något alls av den tiden jag och Jair fortfarande var tillsammans? Psykologen som vi träffade sa att barn tar inte skada av själva separationen utan hur föräldrar hanterar och samarbetar efteråt. Jag hoppas att innerligt att vi kommer få det att fungera för barnens skull. Barnen är mitt allt och deras lycka är det som betyder mest för mig här i världen.
Hur gamla var ni när ni började minnas mer?
Fotograf: Wanderings
4 Comments
Caroline
Jag minns mycket saker från att jag var väldigt liten, runt 3år, minns inte mycket av mamma och pappas separation, men minns att vi flyttade. Kommer inte ihåg mycket av hur det var att leva med både mamma och pappa dock, men tiden precis efter är klar. Jag var 4 när dom separerade. Min uppväxt var inte så ”ljus”, men det har format mig till den jag är idag och är inget jag mår dåligt utav. Även om man ibland saknar och önskar att det hade varit annorlunda, speciellt när det kommer till relationer till släkten 🙂
Anna
Mitt första minne är från när jag var 3-4 år. Ett hemskt minne av att pappa skruvade ur taklampan i mitt rum så jag inte kund tända den. Jag var fruktansvärt mörkrädd och tände alla lampor jag kunde. Minns hur jag lindade in mig i täcket och låg där och skakade för jag var så rädd.
Annars har jag bara lite sporadiska minnen från somrar och vintrar, ganska fina minnen. Minns min mamma som ”blank”, visade sällan känslor. Pappa var en riktig lekpappa, vi hade kul. Minns dagen då mamma sa att dom skulle skiljas. Då var jag 9 år. Jag missuppfattade och reagerade helt fel. Skämdes så mycket efteråt.
Det jag verkligen hade behövt som skilsmässobarn var någon som faktiskt pratade med mig om vad som hände och var intresserad av mina känslor. Kände mig hela tiden bortglömd och totalt oviktig. Det är tyvärr en känsla som stannat kvar hos mig och jag vet inte riktigt hur jag ska bli av med den.
A
Jag minns att min pappa var ute med mig men mamma var ofta hemma och städade eller tvättar. Minns att mamma jobbade och kom hem sent på
Kvällarna och jag pratade med henne varje dag i telefon och sa till henne att köpa mazariner ( som man kunde köpa på hennes jobb)
Minns somrarna utomlands.
Minns också att jag hade dålig självkänsla o självförtroende o var livrädd för att prata inför klassen.
Minns ändå en tid när jag car ute varje dag och lekte. Älskade vintern o när det snöade det var ren lycka! Mina minnen är nog från 5-6 års ålder för jag kan minnas förskolan.
Karin
Hej,
Frågade min yngsta son, nu 27 år, om hans minnen från barndomen. Hans pappa och jag skildes när han var 13 och har alltid samarbetat väl. Han mindes mest att de spelade fotboll, inte oroade sig så mycket om morgondagen för de visste att vi fixade allt sånt åt dem och var allmänt bekymmerslösa. Så jag antar att hålla barnen trygga och ge dem en känsla av att allt ordnar sig är viktigt.