-
Hemmabarn vs. förskolebarn
Om jag hade haft möjligheten att välja så hade jag helst av allt velat vara hemma med Lucas. Jag tror verkligen att han har det bra på förskolan, men jag tror också att han hade haft det ännu bättre med mig, hans mamma <3 Han har gått på förskolan i 8 månader nu och jag saknar honom fortfarande varje dag på jobbet. Går den känslan nånsin över? Dom här tankarna om att jag önskar att jag hade mer tid med Lucas vällde över mig imorse igen när jag läste Linda Bloms inlägg. Linda och jag var gravida samtidigt så jag började följa hennes blogg då. Lindas dotter Selma har inte börjat på förskolan ännu, men kommer börja 15 timmar/vecka nu till hösten (tror jag). Linda har blivit väldigt ifrågasatt för att hon inte har lämnat sin dotter på förskolan som om det skulle vara dåligt för hennes dotter att vara hemma med sin mamma. Ibland fattar jag inte hur folk tänker!
Jag hör inte till den skaran som tror att förskolan är dålig för barnen, men jag tycker att det känns mest naturligt att förälder och barn är tillsammans. Det mest naturliga för mig, det mitt hjärta skulle vilja, är att vara med Lucas. Men jag hade inte velat att han skulle vara hemma enda tills han skulle börja skolan, några timmar i veckan innan han blir så stor är nog bra. Jag gick nämligen själv aldrig på dagis/förskola utan började lekis först när jag var 6 år. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte att alla barnen var dumma. Jag förstod inte det sociala samspelet och kände mig snabbt utanför och så var det i flera år. Jag tror att det är nyttigt för barnen att leka med andra barn och kanske inte alltid ha mamma eller pappa vakande som en hök över dom hela tiden. Att dom får stå på egna ben lite grann. Men inte när dom är 1-2 år gamla, det blir viktigt först när dom blir större.
Vad jag vill säga är egentligen att jag tycker att det är helt rätt att välja att vara hemma länge med sitt barn om man har möjligheten. Jag önskar att jag hade den möjligheten. Jag var hemma 1,5 år, men jag hade gärna velat vara hemma längre eller jobbat hemifrån. MEN jag tror inte heller att barn far illa av att gå på förskolan, men jag tror inte barn BEHÖVER förskolan så tidigt för att må bra, bli trygga, starka, utvecklas eller vad det nu är för nåt 🙂
Hur resonerade ni kring förskolan? När började era barn? Har ni själva gått på förskolan eller hade ni kanske en liknande upplevelse som mig??? Spännande att höra i så fall!!
Bild på Lucas lånad från Thaimorsan
-
Första hela långa dagisdagen
Gomorron!!! Eller gokväll 😉 Det blev inget inlägg imorse för jag uppdaterade min iphone igårkväll och då försvann altl jag hade och installerades på nytt. När jag sen skulle logga in på bloggen via appen så hade jag glömt mitt lösenord, så det tog lite tid att få igång blogg-appen. Men nu är jag i alla fall här!
Jag vet att ni är många som undrar hur det går för Lucas så nu tänkte jag berätta lite om det. Jag har ju inte varit med nästan nånting under inskolningen och sen så hände allt det här tråkiga och då fick Jair ta hand om det helt och hållet själv.
Inskolningen med Lucas höll på en hel månad för Lucas blev sjuk två gånger och då fick vi börja om på nytt igen. Men hela förra veckan och halva förrförra veckan så har Lucas varit på dagis på heltid utan pappa (9-15). Idag började Jair jobba igen så idag var Lucas första dag som han varit dagis på hel heltid om man säger så. Jag lämnade honom 7.30 imorse och Jair hämtade honom strax innan klockan 17. Det var första gången jag lämnade och det kändes förstås inte alls kul men heller inte så farligt som jag trodde. Jag kände mig trygg med personalen och jag vet ju att Lucas är det också, han har ju varit glad och nöjd där hela förra veckan.
När vi var påväg till dagis så var Lucas på riktigt gott humör och pekade och pratade hela vägen i vagnen. Men när jag parkerade vagnen på dagis och lyfte ur honom så blev han direkt lite ledsen och vill inte gå in utan jag fick bära honom. Det tyckte han var ok tills jag satte ner honom och började ta av hans kläder. När jag skulle hänga upp hans jacka och byxor på hans plats så höll han gråtandes i mitt ben. Jag försökte prata glatt med honom och pekade på dom andra barnen som stod och tittade och sa: Men titta Lucas, där är ju dina kompisar! Då tog han några steg mot dom men sen vände han sig direkt och ville upp i min famn. Jag gav honom en kram på huk och sen lyfte fröken upp honom och jag gav honom en puss innan jag gick. Det kändes inte kul att gå men det var inget riktigt förtvivlat gråt så det kändes ändå ok.
Nästan exakt 5 minuter senare så fick jag ett sms med en bild från förskolan att nu var Lucas glad igen och satt och ritade 🙂 Då blev jag alldeles varm i hjärtat och det dåliga samvetet försvann helt och hållet. Men jag kände mig ändå lite nervös… Skulle min lille 1,5-åring verkligen klara 9,5 timme på dagis? Kommer dagis ringa och säga att mitt lilla hjärta gråter av förtvivlan? Kommer långa dagisdagar förstöra mitt barn? Usch, usch, usch! Många tankar som rör sig i en nojig mammis huvud.
Men sen när fröknarna skickade ett nytt sms med en lite halvtrött kille i gungan så kände jag mig inte orolig längre. Dom har ju roligt! Fröknarna tar bra hand om barnen och har till och med tid att ta bilder på barnen och berätta för föräldrarna hur dom har det. Egentligen tror jag ju att det är nyttigt med dagis, men jag tycker inte att det är optimalt med 9,5 timme per dag 🙁 Men vi har inte så mycket val… Enda alternativt isf är att gå ner i arbetstid för vi hinner liksom inte hem tidigare. Det kanske är ett alternativ, men först vill jag gärna se hur det här går först.
Jag känner mig iaf väldigt nöjd med dagiset som vi har valt. Jag vet inte om alla dagis skickar bilder på barnen, men det är iaf något som jag uppskattar otroligt mycket 🙂
