När jag startade min blogg så var den som en dagbok, jag skrev bara för min egen skull. Jag hade ingen aning om att den en dag skulle bli så här stor eller att den skulle bli mitt jobb. Jag är så glad och tacksam för alla ni som läser! Att driva en stor blogg kräver en hel del, man får mer inflytande och med mer inflytande så får man också större ansvar och det blir viktigt att föregå med gott exempel, men det är det värt!! När Lucas var 9 månader gammal så valde jag att blotta mig för hela världen och berätta om min förlossningsskada. Det var det läskigaste men också en av dom viktigaste sakerna som jag har gjort, det förstår jag nu i efterhand. Den uppgivenheten, rädslan och ensamheten jag kände när jag drabbades var en av dom värsta känslorna jag har känt och jag är så glad att jag kan hjälpa andra kvinnor att slippa känna som jag. Ibland är jag inte på den bästa platsen, jag har haft mina personliga kamper, men jag tar mig ändå alltid tid att svara kvinnor i nöd. Det är jobbigt för mig också, jag får återuppleva känslor som jag inte vill minnas, men ensamheten som kvinnan i andra änden upplever är mördande jobbig och jag kommer alltid göra vad jag kan för att lindra den känslan för jag vet hur det känns.

Jag har alltid varit ganska privat med mitt efternamn, men på senare tid så har fler och fler kontaktat mig privat så jag antar att jag har kommit till en punkt där jag inte kan var offentlig och privat på samma gång längre. Jag tycker inte att jag har nån skyldighet att svara på alla kommentarer, mail, brev, facebookmeddelanden och konstiga sms jag får, men jag gör det ändå. Och det är klart att jag tycker att det finns gränser för vilka former man kontaktar mig. Det känns creepy när någon letat upp min adress eller privata mobilnummer när jag inte har nån aning vem den andra personen är, men jag tänker att om någon går så långt för att be om min hjälp, då är den personen desperat i sin hjälplöshet och därför svarar jag den personen ödmjukt. Att välja den ödmjuka vägen är mitt sätt att hantera shit sandwiches som man får genom att vara offentlig. Jag sätter gränser, men på ett respektfullt sätt och låter hellre bli att svara än att råka sänka personen som befinner sig i kris ytterligare genom ett otrevligt svar. Vi kvinnor behöver varandra.

För någon vecka sedan såg jag att Elaine Eksvärd la upp en print screen på sin instagram på ett svar hon hade gett till en person som hade förlorat sin mamma. Elaine förklarade i efterhand att hon inte mådde så bra och då händer det såklart att man svarar full med känslor och personen som hade skrivit till henne hade gjort ett övertramp genom att skicka sms till hennes privata telefon. Jag svarade på Elaines instabild:

Efter detta har både Elaine och Cissi Wallin bloggat om min kommentar. Elaine förstod min mening med min kommentar, men Cissi Wallin hade ett och annat att säga. Jag skriver inget mer om det för det får stå för henne. Jag vill inte tolka hennes text på det sättet som hon har misstolkat min. Jag tror att dom flesta förstår vad jag menar men huvudsaken var ju ändå att Elaine förstod. Elaine är en fin människa som kämpar för mycket, en riktig powerwomen och förebild, det är omöjligt att vara på topp jämt. En av mina före detta kollegor brukar säga till mig ”även solen har fläckar” när jag inte gjort något fel och det tycker jag är så himla fint. Att inte bara se en människa för en kommentar eller en handling utan se en människa för allt hon gör. Det är så jag ser Elaine.