Rädd att inte få fler barn
Ibland blir man verkligen knäpp av att vara gravid. Jag inser verkligen hur fånig jag är men känslan är ändå kvar, den försvinner liksom inte trots att jag förstår att detta är det sista jag borde fokusera på just nu. Idag brast jag ut i tårar för att jag är rädd att nästa gång är sista gången som jag är gravid. Vi snackar alltså inte ens om denna graviditeten utan NÄSTA!
Jag vet att jag är knäpp men känslan försvinner ändå inte. Jag är rädd att jag aldrig ska känna mig ”klar” med barnafödandet trots att logiken säger att det räcker. Jag är rädd att jag alltid ska sörja att det inte blir fler barn och att jag inte ska njuta tillräckligt av sista graviditeten.
Jag och Victor har inte bestämt hur många barn vi ska ha. Vi vet att vi vill ha två till, alltså bebben i magen och ett till, men om det blir fler efter det får tiden utvisa. Vi tror inte på att bestämma det i förväg utan det är först när vi har fyra barn som vi vet om vi vill ha en till eller inte.
Victor var så söt och tröstade mig och påminde mig om att fokusera på bebben som faktiskt ligger i magen just nu. Jag vet att han har rätt, men det är så svårt att släppa tankarna och rädslan om att inte få uppleva detta igen. Jag hoppas innerligt att jag kommer känna att jag är färdig när vi väl bestämmer att vi är det… men just nu känns den känslan extremt långt borta…
Fotograf: https://www.wanderings.se
Du kanske också gillar det här
Magen vecka 31 – bebis nr 3, vår ”korv”
Magen vecka 33 – bebis nr 3, vår ”korv”
9 Comments
Lisa
Känner igen den känslan, men jag tror kanske att den är ”värst” just när man är gravid eller har en nyfödd. Iallafall har jag känt så, sen när bebisen blivit lite större och man har en ny vardag som flyter, då har jag känt mig mer mätt på bebislivet ändå ? Nu har jag ändå tanken på en tredje bebis snart och såklart vill jag suga ur varenda sockerkorn ur den graviditeten, njuter såå av att tänka på känslan när det (hoppas jag) dyker upp ett PLUS på stickan ?❤ Men jag tror jag kommer känna mig nöjd sen, MEN det finns väl en anledning till att mammor så gärna ger varandra ”goda råd” och delar med sig av erfarenheter till andra gravida och nya mammor ??
Maria
Jag tycker att din blogg brukar vara väldigt välskriven och att du brukar vara duktig på att ta hänsyn till olika personers perspektiv. Men den här gången blev jag på riktigt väldigt ledsen av att läsa ett inlägg. Jag förstår att det här är dina känslor, men som ofrivilligt barnlös känns det lite som ett hån att läsa det här. Din blogg är den enda jag som ofrivilligt barnlös orkat fortsätta läsa när bloggaren blivit gravid, det är ett bra betyg på att du brukar hålla en bra nivå på gravidinläggen. Nästa vecka är det ”Infertility awareness week”, onsdag 22/4 är det ”wear orange”. I Sverige är det de ofrivilligt barnlösas dag den 30/5, lördagen före mors dag. Jag vill bara sprida lite perspektiv. Du brukar som sagt vara duktig på att ta hänsyn, men det här inlägget gjorde riktigt, riktigt ont att läsa.
Elin
Så för att du inte kan få barn ska alla andra hålla tysta om sina känslor?
Maria
Det var verkligen inte det jag skrev. Jag kommenterade att jag blev ledsen av inlägget. Alla har rätt att uttrycka sina känslor. Även jag.
Ylva
Håller med om att om man nu har snart tre barn och beklagar sig att nästa graviditet kan vara den sista kan upplevas som stötande för de som inte har lätt att få barn.
Emma
Tack Maria för allt fint du skrev om mig och min blogg, det är precis så som jag vill att min blogg ska upplevas och jag blev verkligen berörd av dina ord ♥ Jag förstår att inlägget och mina ord blev stötande för dig som är ofrivilligt barnlös. Jag tycker det är fint att du tog dig tid att kommentera för att sprida perspektiv och det kan vara svårt att se andras känslor när man är mitt uppe i sina egna känslor. Det går inte jämföra känslor och känslor men jag tycker också att det är värre att inte kunna få barn alls, såklart. Det svåra med känslor är att mina känslor är precis lika verkliga och dom gör lika ont på mig trots att jag vet att andra har det värre. Ibland kan det bli en tröst, men ibland behöver jag få utlopp för det jag känner även om jag borde vara tacksam för det jag har istället. Hoppas du förstår lite hur jag känner även om våra situationer inte går att jämföra. Jag hoppas också att du får ditt/dina efterlängtade barn så småningom, jag håller mina tummar för dig ♥
Elin
Jag har känt samma som du! Fick panik med nr 3. Nu har jag dock kommit över det på ett sätt, då min sambo inte vill ha fler. Jag har gråtit över ett år över att det vart mitt sista barn. Jag har nästan accepterat tanken. Dock tror jag det är hormoner, pratade med en mamma som fick 6 barn och hon hade denna panik varje gång och efter nr 6 fick pappan sterilisera sig för att hon skulle kunna släppa tanken.
Emma
Vad skönt att jag inte är ensam med mina känslor! Jag känner mig superfånig, men mina känslor kring detta är superstarka, jag kan inte lägga locket på hela tiden för det gör bara ännu ondare då. Det är lite som när Lucas föddes och jag bara ville stoppa tillbaka honom i magen igen. Jag saknade min gravidmage och ville göra om graviditeten och förlossningen för första gången igen. Det tog lång tid, över ett år, innan jag släppte det hela och slutade sörja som om någon hade dött 😛 Så knäpp man kan bli av alla hormoner alltså!
Stackars din vän! Men jag förstår henne, jag känner mig typ som henne haha!
Sanna
Jag kan känna igen mig i dina tankar, jag har ju bara ett barn nu. Känner ofta stress över att jag inte träffat någon ny partner och därmed inte ens är i närheten utav barn nummer två. Vill så innerligt ha fler barn och har länge önskat syskon till min dotter. Extra påtagligt var det när dottern fyllde 5 år. Det var det året som dotterns pappa och jag hade pratat om att börja planera inför tvåan.
Livet blev ju dock inte riktigt som planerat, och dotterns pappa lämnade mig ju redan innan vår dotter föddes. Så det blev aldrig någon tvåa för mig under 2012. Dotterns pappa han fick dock sitt tredje barn i samma veva. Det gjorde naturligtvis det extra jobbigt.
Nu när åren har gått försöker jag dock ha lite perspektiv på saker och ting. Det finns otroligt många som inte kan få barn alls, och jag är ju faktiskt lyckligt lottad över att ha fått åtminstone en. Det känns otroligt tacksamt och någonstans får framtiden utvisa om det är menat för fler eller inte. Desamma försöker jag känna kring känslorna kring i fall det blir tillsammans med en partner eller inte. För numera är jag inte främmande längre för tankarna på att gå igenom resan på egen hand.
Kram Sanna