Mammig
Jag fick frågan om jag kunde skriva ett inlägg om Lucas är mammig eller inte. Ja, han är en aning mammig. Men bara en aning mammig. Lucas är väldigt enkel att lämna till andra när han är mätt i magen och inte för trött, men när han är trött så vill han oftast komma till mig om han ser att jag är där. Jag tycker det är lite pappa Jairs fel. Jag tycker att han ger upp för lätt. Han ser att Lucas tittar ledset på mig och då ger han upp. Medan jag tycker att Lucas måste lära sig att pappa också tröstar och sånt ibland. Det kan inte vara mamma jämt. Men nej, allt som allt så tycker jag inte att han är så himla mammig. När jag och Lucas träffar andra mammor och bebisar så har Lucas inga problem med att sitta hos nån annan mamma när jag går på toa, beställer en kaffe eller äter mat.
Är era barn mammiga? När blev dom det? Tror ni att det beror på något särskilt?
Du kanske också gillar det här
Sista chansen!
Vårt första event – intresseanmäl er nu!
2 Comments
jessy
Tuva har varit mammig hela tiden. I blöjan kunde knappt A ta henne utan de var gallskrik.. Och hon är fortf lika mammig nu som innan. Jag tror att alla barn är mammiga en tid. Mamma är mamma. Hon är mat, hon är doften dom känner igen, hjärtslagen, rösten osv. Sen brukar oftast mammorna vara hemma med barnen, vilket också spelar en stor roll, enligt mig!
Ayse
Ayla har kunnat vara hos mina föräldrar o svärföräldrar utan att gråta fram tills För några veckor sedan då hon hade gråtit så
Mycket hemma hos dom. dom kunde inte tröstahenne så dom ringde till mig o så hade hon gråit konstant i en kvart. vi åkte dit o jag hörde hur hon gallskrek stackarn! på senare tid har inte ens pappan kunnatt trösta om hon gråter ex när hon vaknar.hon sträcker ut sina armar mot mig…