Okategoriserade

Han har inte dött, varför får jag inte bli kär?

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag är väl extra känsligt just nu och det kanske därför jag reagerar som jag gör. Idag fick jag en kommentar på mitt förra inlägg som gjorde mig ledsen. Jag har funderat på kommentaren hela dagen och jag undrar vad den egentligen syftar till? Är det att jag måste vara olycklig, ledsen och arg nu i ett visst antal månader/år? Om jag känner något annat är jag dålig då? Eller kanske oäkta? Vad är okej för mig att känna när jag blivit dumpad?

Det är så sjukt men dessa tankar har faktiskt gått runt i mitt huvud i några dagar innan jag fick kommentaren. Måste jag känna på ett visst sätt för att bli accepterad eller kan jag skriva vad jag känner för stunden? Mina känslor har gått uppochner som en bergochdalbana och jag vet faktiskt inte vad jag kommer känna härnäst. Idag känner jag mig deppig, men inte ledsen. Igår kände jag mig lättad över att få lämna alla problem vi haft bakom mig. Jag känner mig färdig med det här förhållandet och vill inget hellre än att avsluta det här kapitlet så att jag kan börja på ett nytt kapitel i mitt liv. Betyder det att jag har ljugit om den förlamnade chocken jag fick när han sa att han vill separeras? NEJ, verkligen inte!

Jag vill också påpeka en sak, Jair har inte dött! Han lever i allra högsta grad, varför får inte jag göra det? Är det för att jag är kvinna? Jag förväntas vara på ett visst sätt? Jag ska sörja mannen för det är så en kvinna gör? Nej, i så skiter jag i vad folk tycker. Jag kommer göra det som är bäst för mig och barnen och jag tänker fortsätta visualisera mig själv som kär i en fantastisk man och hoppas att inte det ligger alltför långt borta.

Jag vill passa på att tacka allihopa som står upp för mig när jag har svårt att göra det själv. Och tack för alla mejl, privatmeddelande och kommentarer. Jag orkar inte svara just nu men jag läser allt! Jag älskar er

18 Comments

  • Gittan

    Onödig kommentar, du har rätt att känna precis hur som helst. För vissa tar de år att bearbeta att ett förhållande är slit medens för andra tar de bara några dagar/veckor. Allt är okej. Det handlar kanske mer om en trygghet, du visste va du hade med Jair men vet ju inte vad du får och då är de lättare att hålla fast vid det. Men i efterhand kanske man ser på saker på andra sätt och det är väll bara BRA om man kan bryta ihop och gå vidare.

    Jag tänker precis så som en kompis sa till en annan kompis när jag fick missfall, alla känslor och alla sätt att agera är okej för vi kan inte föreställa oss vad hon går igenom just nu. De har jag med mig i många situationer. Ingen annan vet exakt vad du har i din ryggsäck och kan därför inte döma dig.

    Ta hand om dig, du ör värd de bästa ?

  • Lisa från Skåne

    Lev livet och skit o vad andra tycker. Det är dit liv och du gör som du vill, orkar och kan. Bara för man är kvinna är det inte så att man ska sitta hemma och inte göra något, det gör absolut inte männen

  • S

    Heja dig ❤️ Tycker också den där processen måste få vara individuell. Jag var förlovad med mitt ex, inga barn och före jag var 20 år. Vi gjorde slut eftersom vi inte funkade och jag träffade min, numera man, 2 veckor efter att vi gjort slut ? Givetvis går det inte jämföra med situationer med barn inblandat men saken är att processen att avsluta förhållanden och gå vidare kan gå både fort och långsamt. Tänk om jag klurat för mycket den där gången för 11 år sedan om jag verkligen borde gå vidare sådär snabbt eftersom det inte såg snyggt ut och struntat i att dejta min man, då hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Man kan inte styra allt, livet styr en lite hur som helst, det är charmen!

  • Kia

    Vet inte vad jag ska skriva. Jag och min man har varit tillsammans i 11 år och gifta i 6 år. Vi är oftare osams än sams. Vi blir riktigt arga på varandra o säger förolämpande saker. Vi tjaffsar framför barnen, är sällan överens. Vill leva på olika sätt. Jag har haft flera depressioner under vårt förhållande, är känslig för förändringar och kämpar på för att hitta en fungerande vardag. Han vill att vi ska leva livet, resa. Kanske bo utomlands. Vara spontana, inte så fyrkantiga. Han har alltid jobbat, gjort karriär, fokuserat på jobbet och sig själv medans jag varit sjukskriven varvat med att arbeta, vara föräldaledig, sjukskriven. Ta hand om hela hemmet, städa diska fixa iordning sköta allt med barnen (inköp o allt sånt), har mest koll på ekonomin osv. Min man är en närvarande pappa men han har alltid tagit för sig mkt mer. Jag tror inte vi bör vara tillsammans. Jag vill inte ha fler barn. Har sällan sexlust så känner knappt behov av det. Jag tänder inte på min man (jag tänder nog inte på nån, sex har alltid varit lite komplicerat). Men att skilja sig har aldrig varit ett alternativ. Vi har alltid sagt att allt går att lösa förutom otrohet. Men det känns inte som att nån av oss orkar lösa detta. Vi har testat parterapi, familjerådgivning. Funkar inte. Hade vi inte haft barn hade jag nog lämnat vid det här laget (det har hänt en gång innan vi fick barn, för kanske 7-8 år sedan, då mådde jag fruktansvärt o ville bara ha ett liv tillbaka med honom). Jag kan inte tänka mig att vara utan barnen varannan vecka trots att jag tycker det är enormt krävande med barn. Jag kan inte tänka mig allt samarbete, vi kan knappt komma överens nu. Ja tror ja skulle dö av avund varje gång han o barnen gör roliga saker, reser osv. Ja kommer dö om han träffar en ny. Jag har ingen ekonomi för att klara vår levnadsstandard som vi har idag (trots att jag är väldigt ekonmisk). Vi bor i radhus, har stor trädgård, jätte härlig gård med många barn som leker, två bilar, äter mkt eko, gör aktiviteter, äter ute emellanåt osv. Jag som är sjukskriven hur ska jag klara mig? Får jag ens ha barnen?? Oavsett så går vi väl antgligen inte isär. Men det som hänt dig får mig att fundera kring allt det här.. ?

    • Anna

      Åh jag känner med dig ❤️ Jag sitter i en liknande situation och har flera gånger funderat på skilsmässa. Vi bråkar inte jätteofta, men när vi bråkar brakar helvetet lös. Jag hatar det. Jag är konflikträdd och hatar när folk skriker, min man har inga problem att skrika och gapa… Vi vill också ha olika liv. Min man är som din, vill resa, flytta till annan stad, aktiviteter flera gånger i veckan. Jag orkar inte det, har också problem med depression och ångest och känner att det kanske beror lite på honom. Blir stressad av hans levnadssätt. Han är dock en bra pappa och vi har många bra stunder, han är kärleksfull på många vis men räcker det för mig? Ibland vill jag bara ha min egen lägenhet där jag får göra som jag vill, göra det jag vill. Men sen tänker jag på vår son, vill inte att han ska flytta mellan oss resten av sin uppväxt och jag dör också lite inombords när jag tänker på att min man ska träffa någon annan. Usch vad det är svårt.

  • Amanda

    Tycker inte folk ska lägga sig i hur man hanterar en kris.
    Jag har två barn en son som är lika gammal som Isadora och en liten tjej som är 6 månader. Jag förlorade min man i cancer i april och är nu ensam med barnen.
    Det tog mig bara någon vecka innan jag kunde känna mig glad ibland. För livet är inte bara svart utan det finns ljusglimtar och det behöver man för att överleva. Och jag tycker inte det är fel att tänka på att hitta kärleken igen oavsett om man är i en separation eller är änka. För vårt liv är inte slut än!

  • Anke

    När jag såg den kommentaren tänkte jag också ”jaha hur länge måste hon vara ledsen då, vad är ”normalt” men det är väl helt fantastiskt att du är positiv redan och tittar framåt! Det är klart att det går upp och ner för dig, det kommer det ju göra ett tag framöver skulle jag tro. Ni har ju ändå haft ett långt förhållande och barn ihop. Men va inte ledsen för såna dumma kommentarer!
    Förresten som många skrev tidigare så kan jg också säga ”livet händer medan man gör upp andra planer”. 2013 bestämde jag att jag inte kan fortsätta med det destruktiva ”förhållandet” jag hade utan tänkte flytta till Malmö. Fixade jobb och lgh men under tiden började jag messa mycket med Marcus och dagen jag sa upp min lgh i Jönköping frågade Marcus mig om jag vill gå på dejt med honom. Och jag sa ja. Och idag är vi förlovade, har hus och två barn och ska ju gifta oss nästa år. Så ja – det kommer säkert hända när du minst anar det och då kommer det bli fantastiskt!

  • Elin

    Jag hade en kille i 3år. Vi tog tillslut ett gemensamt beslut att gå skilda vägar, båda var ledsna men visste att det måste bli så. Vi har inte varit kära i varandra på minst en halv år, vi hade varit vänner som var tillsammans typ. Så för oss var det inge konstigt att börja gå på date En gång! Vi var ju liksom klara med förhållande sedan länge även om vi inte gjort slut tidigare. Vi fick också höra att vi ”nyss gjort slut” och att vi inte borde träffa andra. Jag träffade min nuvarande sambo 2månader efter detta break: vi har varit tillsammans i snart 9år och har 3barn och är kärare än nånstans❤️

  • Nazima

    Det är väl bara bra att du kan se positivt och framåt, tycker den läsarens kommentar var onödig sårande gentemot dig. Sköt om dig,fina Emma och jag finns här och på messenger om du vill prata av dig❤️❤️
    KRAM

  • Sabine

    Herregud alla hanterar ju saker på sitt sätt och olika snabbt. Man kan aldrig någonsin veta var livet tar en. Jag träffade min dotters pappa online av en ren slump. Det tog slut när jag var gravid och idag är hon 2.5 år och jag kan fortfarande inte se mig själv med någon annan. Jag har försökt att gå på dejt vid några tillfällen men det har känts oerhört fel och jag har bara gråtit. Många ggr så har jag önskat att jag kunde gå vidare och hitta någon annan men har nu insett att jag ska fokusera på mig själv och min dotter och vad som sen händer det händer. Att kunna tänka sig en framtid med någon annan och vara kär igen låter ju helt underbart att kunna se framför sig. Konstigt hur olika vi är. Och det handlar verkligen inte om huruvida vi verkligen älskade den andra personen eller inte, om personen dött eller om man skilt sig, om man varit tillsammans 1 månad eller 30 år. Det är en kris oavsett, som vi alla hanterar på våra egna sätt och egna tid! Jag är så trött på att få höra att det är dags att gå vidare nu, att det är si och så länge sen, vad tror du om den här personen, han är ju jättego mot Chloé osv osv.
    Och förövrigt! Det är ett enda kaos i hjärnan för att få saker att gå ihop. Jag skaffade mig en stor whiteboard från dollar store för att organisera allt och få mindre kaos i hjärnan. Planera veckorna med alla måltider, köpte en Slow-cooker för att slippa stå och passa maten och få tid över till annat. Köpte en diskmaskin och liten tvättmaskin (bor i lägenhet med tvättstugan i ett annat hus). Det är ett pusslande och det krävs att man släpper att man inte alltid har tid för allt, men det är okej ändå ❤️

  • Elisabet

    Heja dig, Emma! Det här kommer du att fixa! Kärleken väntar runt hörnet. Hur lång tid det tar innan man är redo för ett nytt förhållande är, som så nånga redan här har skrivit, personligt. Jag blev tillsammans med min man i princip samma kväll som jag och mitt ex gjorde slut efter 6 turbulenta månader tillsammans. Idag har vi varit gifta i 8, snart 9 år och har 4 fina barn tillsammans.

  • Annika K

    Ingen kan komma o säga att man måste sörja si o så länge. Alla måste få göra det som de känner är bäst för dem.
    Skit i den där korkade kommentaren!

  • Maria

    Men alltså… personen har väl uppenbarligen inte upplevt kärlekssorg nån gång. Allt känns som en jäkla berg och dalbana som aldrig stannar…
    Du får känna precis hur du vill <3

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.