Förlossningsberättelse del 3

Nu ska jag berätta den tredje och sista delen av min förlossningsberättelse. Ni hittar del 1 och 2 här: Förlossningsberättelse del 1 och Förlossningsberättelse del 2

Alla bilder är tagna av vår förlossningsfotograf Moments by Louise

13.30

Barnmorskan ber mig ställa mig på knä i sängen så att bebis ska sjunka ner. Jag ställer mig på knä och hänger på ryggstödet. Här kommer första krystvärken. Här tappar jag helt behärskningen och kan inte bara andas längre utan måste skrika också. Barnmorskestudenten springer ut för att hämta den andra barnmorskan. Jag får panik och ropar att Jair ska trycka på knappen fastän hon precis gick ut. Jag får en ny värk och eftersom jag känner mig arg på situationen så krystar jag för att jag inte kan låta bli att vara olydig typ… Haha! I mitt huvud hade jag en sån tanke just då haha 🙂 Efter värken så skriker jag ”tryck på knappen igen!” Barnmorskestudenten kommer in med en annan barnmorska och kort därefter kommer ännu en barnmorska.

13.37

Narkosläkaren kommer in mitt i en krystvärk. Jag står fortfarande på knä i sängen och hör honom säga lite muntert ”jaha, här skulle det vara lite spinal”, precis innan jag när värktoppen och börjar skrika ”AAAAAAAJJJJJ!!”. När värken var över så hade han redan gått ut haha 🙂 Utdrivningsskedet gör mycket ondare den här gången än vid min första förlossning med Lucas. Hela utdrivningsskedet är en enda lång värk med kraftiga värktoppar då och då. Barnmorskan säger gång på gång att jag måste släppa lustgasen när jag inte har en värk, men det gör så sjukt ont mellan värkarna så jag kan inte urskilja när värken är slut. Barnmorskan kollar det genom att klämma på min mage och beordrar mig att släppa lustgasen. Jag klagar gång på gång över hur ont det gör mellan värkarna. För att värkarna ska bli hanterbara så tvingar jag mig själv på att fokusera på något annat efter varje värktopp. Musiken hjälper mig jättemycket, jag försöker gå in i musiken och hänga med i texten samtidigt som jag fokuserar på en minnesbild av Lucas. Jair frågar gång på gång ”är du med?” för att jag ser avdäckad ut mellan värkarna och för att motivera mig så säger han ”snart ska du få hålla bebisen”. Jag har lite svårt att föreställa mig att jag ska få hålla bebisen, men att tänka på Lucas funkar ganska bra.

13.45

Barnmorskan ber mig vända mig om så att dom ser bättre och kan hålla emot så att jag inte brister. Jag får hjälp att vända mig så att jag sitter i en halvsittande ställning. Jag tycker det gör så ont att jag har tappat behärskningen lite och ropar ”hjälp!” på nästan varje värk. Jag får liksom lite panik-känsla på varje värk tills dess att toppen precis är passerad, då lugnar jag ner mig. Men det kändes skönt att få krysta, det blir lättare att hantera smärtan när man får krysta och trycka ut bebisen. Barnmorskorna vill att jag ska hålla om mina ben för att få mer kraft när jag krystar. Jag tycker att jag har bra kraft redan och har inte alls nån lust att hålla om mina ben. Jag känner mig mör i armarna också pga lustgasen. Barnmorskorna hade föreslagit andra saker förut och då hade jag sagt ”det går inte” och då svarade dom ”Jodå, det går” så den här gången sa jag envist ”jag vill inte” och då tjatade dom inte på mig utan en barnmorska tog ena benet och Jair tog det andra.

13.52

Jag känner mig svettig och varm och stirrar på mina strumpor mitt i värken. Jag önskar att ju kunde få nån att ta av strumporna via telepati för mellan värkarna så glömde jag bort det. Nu syns huvudet och barnmorskorna frågar om jag vill känna. Nej, det vill jag inte! Haha! Jag känner ingen Ring of fire alls, men vid ett tillfälle så flåsar jag ändå som en hund, precis som jag gjorde på ring of fire med Lucas, men denna gången gjorde jag det utan att veta varför.

13.55

Barnmorskan säger ”Emma, på nästa värk kommer bebisen”. Det motiverade mig jättemycket, äntligen skulle jag få slut på eländet haha! Jag kan fortfarande inte urskilja värkarna, bara värktopparna och jag har ingen lust att vänta på en värktopp så jag chansar på att börja krysta på en gång. Chansningen var helt rätt så precis efter att jag började krysta så fick jag en jätteskjuts av kroppen som hjälpte mig att krysta ut bebisen. Visste ni att det är praxis att krysta mellan värkarna i Norge? I Sverige tror många att om man krystar mellan krystvärkarna så går man sönder, men så är det inte. Det är mindre påfrestning att krysta mellan värkarna eftersom kroppen inte behöver töjas lika snabbt som när värken + kroppen trycker på samtidigt som man gör under värkarna. 

13.56

Så fort bebis är ute så ropar Jair ”det är en flicka!”. Jag har inte ens hunnit undra vad det blev än, men när han ropar att det blev en flicka så blir jag överraskad och försöker kika efter själv. Jair och jag kysser varandra, håller om varandra och gråter av lycka tillsammans! Lyckan är total! Vi har just blivit föräldrar till en liten prinsessa!

Det går inte beskriva lyckan man känner när man just har blivit förälder. All smärta förvandlas till ren och skär lycka och det är faktiskt så, smärtan försvinner på en gång. Jag tror egentligen inte jag behöver säga nåt mer, bilderna Louise har tagit på oss säger mer än 1000 ord!

Louise berättade att det var här som Jair ropade ”det blev en flicka” – så kul att hon fick en bild på det!

Den här gången fick jag dom berömda förlossningsmackorna 🙂

Första blöjan

Nu har jag två dagar att minnas som den bästa dagen i mitt liv ❤ Jag är så otroligt tacksam!

Alla bilder är tagna av vår förlossningsfotograf Moments by Louise