Ett frö av osäkerhet
Idag känns det tungt. Jag funderar fram och tillbaka på varför jag inte får missfall fastän fostret inte lever. Jag känner mig gravid. Jag känner mig väldigt gravid. Jag vill inte känna mig gravid och jag vill att detta ska vara över. Men jag vill absolut inte ta abortpillrena. Jag är så dum, jag har läst om fall där mamman har fått besked om att fostret har dött i magen och fått med sig abortpiller hem, men sen har det visat sig att fostrets hjärta visst slog. Det finns en hel lista med såna fall varav några av dom är på Sahlgrenska. Men min bebis på ultraljudsmonitorn levde inte, det såg jag också. Men tanken slog mig plötsligt att läkaren aldrig tittade efter den andra fostersäcken, den tomma fostersäcken. Tänk om det ändå var ett litet foster i den när jag var där i vecka 7… Tänk om det bara inte syntes. Tänk om det var det fostret som hade dött, men att det andra fortfarande levde… Jag tror ju inte på det själv, men det väcker ett hopp inom mig och det sår ett frö av osäkerhet. Jag vägrar gå tillbaka till Sahlgrenska. Jag klarar inte ett till dåligt bemötande, det skulle bryta ner mg psykiskt. Så jag ringde och bokade en tid nästa vecka till läkaren på mödravårdcentralen. Men jag tror inte jag kommer vänta på den tiden. Jag tror jag kommer göra aborten ändå, men jag vet knappt vad jag kommer göra längre. Jag mår dåligt över att inbilla mig hopp, jag vill gå vidare nu. Jag behöver gå vidare. Jag tror inte att läkarna missade något foster på första ultraljudet. Jag fick ju två ultraljud vid två olika tillfällen. Det är inte logiskt. Men ändå känner jag mig osäker.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här på bloggen. Jag vill inte att ni ska öka mitt hopp genom att berätta fall där sjukvården har missat. Då kommer jag nog må ännu sämre när jag får ett nytt negativt besked. Jag vill mer berätta hur jag känner. Och få ur mig känslor och få stöd i känslorna. Min inställning måste vara att sjukvården inte har missat och att jag ska försöka gå vidare.
Du kanske också gillar det här
Nyfödd med hicka – brasiliansk huskur
Test av ny hudvårdsserie del 2 – Nourish
7 Comments
Mia
Jag har själv aldrig fått missfall och har en son som är ett år, men jag kan förstå hur du tänker. Det jag undrar är bara, det kan inte vara farligt att gå med ett dött foster i magen? Om kroppen inte stöter ut det själv menar jag, man kan inte få nån typ av förgiftning eller så? Jag har själv ingen aning och vill inte skrämma upp dig men tanken slog mig. Men gör ett ultraljud till så du kan känna dig hundra säker. Jag gick hos Barnmorskegruppen i Gbg när jag skulle ha min son, det är privat och jag tror man kan göra ul där eftersom man betalar för dom som inte är rutin. Bara en tanke, hoppas det löser sig för dig snart.
Caroline
Hej! För mig tog det tyvärr över en månad innan kroppen fattade att fostret inte levde längre och alla gravid symptomen bara fortsatte…. fick höra att det kunde ta allt från två veckor till en månad för kroppen att reagera på ett missfall.
Hoppas det inte tar lika lång tid för dig så du kan börja försöka gå vidare!
Styrkekramar
Sandra
För mig tog det nästan tre veckor från jag märkte minskade symptom tills kroppen startade missfallet. Jag hade personligen inte orkat gå med vetskapen och vänta som du nu gör. Jag trodde bara att illamåendet lagt sig. När det väl startade ville jag bara att det skulle ta slut så vi fick börja försöka igen. Det är ju inte konstigt att du börjar undra. Du vill ju ha ett småsyskon och hoppet ligger ju kvar länge. Hur påverkas du mentalt av väntan? Är det värt det eller läge att ta tabletterna och få ett avslut? Det kan bara du avgöra. Ledsamheten över det som inte blir finns oavsett och behöver få ta den tid det tar. Kram!
Josephine
Det är väl kanske bra för dig att du går och kollar en extra gång ändå. För att verkligen få det 100% klart för dig. Trots att du egentligen vet svaret. Men det kanske känns skönt att verkligen dubbelkolla så du inte går och tänker på det efter aborten sen? Går det inte att få en tid hyfsat snabbt hos Mvc??
Usch det är inte kul sånt här. 🙁 Jag tänker på dig! Kram
J
Diskuterade det där med min pappa som är läkare eftersom man så klart funderar på hur kroppen fungerar och varför inte mf kommer om man vet att det inte lever. Men det låter ändå naturligt att det tar tid för kroppen innan det fattar vad som sker därinne. Sen är det ju helt upp till om man orkar gå den tiden och vänta eller ej. Oerhört starkt av dig och kanske skönt för samvetet att få det dubbelkollat iaf! Kramar
Nicole- Tvillingmamma
Tänker mycket på dig & det du får gå igenom just nu 🙁
Du kanske kan boka ett UL på en privat klinik just för ditt eget bästa & verkligen få det bekräftat med någon som tar sig tiden utan stress & ett gott bemötande.
Jag kan verkligen känna din smärta, tyvärr. vi förlorade en men hade fortfarande två kvar att fokusera på. ;( Livet är så orättvist!
Detta är ingen tröst men jag läste när jag väntad barnen att det är ganska vanligt att man väntar tvillingar (utan att man vet om det) men att en senare slutar utvecklas & stöts ut utan att man märker det eller som en lite liten blödning. (sant el falsk- jag vet tyvärr inte)
Jag hoppas innerligt att det snart startar av sig själv & att du får blicka framåt & må bra <3
Fina fina Emma <3
Vi tänker på dig!
Många pussar&kramar från oss / NIcole & Tvillingarna.
Annika
Om det känns bättre för dig så ska du ju såklart gå i kolla igen på mvc! Om du inte gör det kanske du går o undrar sen, om de inte kanske.. Så för o få ett riktigt avslut o du känner dig 100% säker, skulle jag känna iaf. Men bara du vet ju vad som e bäst för dig 🙂 Massa styrkekramar!!! ❤️