Bebisar/barn som skadar sig själva – vad ska man göra?

En sak som vi tog upp under utvecklingssamtalet på Lucas förskola är att Lucas skadar sig själv när han vill ha uppmärksamhet eller när vi säger nej. Förskolan tyckte vi skulle ta upp det med BVC bara för att “hålla koll på det”, om det till exempel inte skulle gå över. Jag skrev om detta när Lucas var strax över 1 år och då var det många som kommenterade så jag förstod att jag inte var ensam. Läs inlägget HÄR!

Det som händer är att Lucas dunkar sitt huvud, antingen pannan eller bakhuvudet i något hårt material, oftast väggen/golvet. Han gör det oftast långsamt men lite hårdare och hårdare tills man hör att det gör ont och går fram och avbryter det hela. Vi har försökt säga till Lucas att inte göra så. Vi säger: “det gör aj på Lucas huvud” och då brukar Lucas ynkligt svara “ont, ont, ont…” Men ibland när man avbryter beteendet kan han bli jättearg och slänga sig bakåt så att han dunkar bakhuvudet jättehårt om man inte lyckas fånga upp honom. Det här beteendet är exakt samma på förskolan som hemma och både vi och förskolan hanterar det på samma sätt.

Det här beteendet kommer alltid när han är arg för att vi har sagt nej eller när han vill ha uppmärksamhet.

Jag läste lite om detta i tidningen Föräldrar & Barn där står det så här:

Bebisen dunkar huvudet i sänggaveln, i väggen eller golvet och ser ut att kunna skada sig själv. Bara 20 procent av alla bebisar har det här beteendet – som oftast dyker upp vid 6 månader och försvinner före fyraårsåldern. Fyra gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Oftast helt ofarligt för barnet.

KAN BETYDA: Jag är upprörd, arg eller vill bara ha uppmärksamhet!

Men jag undrar ändå, hur ska man hantera detta? Ni som har upplevt detta, när gick det över för era barn? Fick ni några speciella råd från BVC eller barnpsykolog?

Vi har provat att ignorera beteendet, men det känns som det blir värre då. Han dunkar huvudet hårdare och hårdare och vi är rädda att han ska skada sig.

 

Lucas är oftast en väldigt glad, pratsam och lekfull kille 🙂

Relaterade Inlägg

13 Kommentarer

    • Emma - På Smällen!

      Det var en av mina första tankar också. Men han började ju med detta när både jag och Jair var föräldraledig och vi båda ägnade 100% uppmärksamhet till honom. Sen har detta fortsatt och det har inte blivit någon skillnad alls av att han har börjat på dagis. Vi får se hur det blir under semestern, om han fortsätter med det då eller om det går över.

      Svara
  1. Antonia

    fast det kanske inte går mer, men nu har ni ju snart semester!! Då blir ni ju hemma på ett annat sätt och kan vara med honom istället för dagis

    Svara
  2. Frida

    Hej! Har själv en 2-åring, och jag jobbar också på att försöka förstå allt som händer. Kan inte Lucas reaktion vara ett sätt att hantera sin besvikelse på? Det är mycket känslor som de små ska lära sig hantera, det kanske är bättre att ta kontakt med Lucas och bekräfta med typ “Mamma/pappa förstår att du blev ledsen/besviken/arg för att jag sa nej. Men det hjälper inte att slå sig, det är fortfarande nej.” Helt “enkelt” bekräfta vad han känner och hur det ska hanteras?
    Jag tyckte själv att det lät lite fumligt ibörjan att prata så med sitt lilla barn, med mitt barn fattar många gånger och lugnar ner sig. Tycker det är en bra uppgift för föräldrarna att försöka förklara alla känslor som kan dyka upp och försöka ge verktyg för hur man hanterar dem.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack för tipset! Jag ska prova det! Ibland så känns det flumigt när någon säger det och man tror inte det ska funka, men jag har blivit överraskad många gånger över saker som jag inte trodde skulle funka. Ska absolut prova! 🙂

      Svara
  3. Malin

    Håller med att ni ska bekräfta hans känslor. Jag förstår att du är arg, ledsen, rädd m.m. Men att beteendet, alltså att dunka huvudet i golv/vägg inte ger något. Margareta Öhman skriver om detta. Försökte hitta det nu men lyckades inte. Men just att bekräfta känslan men inte beteendet är något som jag som förskollärare jobbar mycket med!

    Svara
  4. Siranee Thaimorsan

    Nu när jag tänker på det så har det inte varit nåt sedan hon började på förskolan. Det hör med sugrör eller annat som hon kan få för sig och grinar för absolut ingenting å sedan slänger hon iväg den…sedan talar hon om för mig “mamna ta upp den” å blir sur när jag kör med ” noop, tar du inte upp då blir det inget dricka” då brukar hon vilja ha. Samma med mat varje gång. Vänder upp och ner på tallriken precis när hon får mat och vi ska sätta oss och äta. Då tar jag bort tallriken, då vill hon ha och kan äta lugn iaf i 5-10 min. Vi frågar oftast vad hon vill men inte ge för många alternativ.

    Svara
  5. Johanna

    Jag känner igen mig! Vår numera 2-åring slår sig själv i huvudet när han blir arg/ledsen/besviken. Detta har han gjort sedan tidig ålder, plus att även han kastar sig handlöst bakåt och man får vara supersnabb så han inte slår sig illa då… Vi gör exakt samma sak som ni och försöker att inte göra så stor grej av det. Jag är helt säker på att det i Ls fall är för att han inte kan hantera sina känslor. Att lära honom att benämna vad han känner har gjort skillnad för oss. Petra Kranz Lindgren skriver så fint om det! Typ “Oj jag gissar att du blev arg nu? Åh fina älsklingen, jag förstår att du blir besviken, men man måste faktiskt byta blöja när man har bajsat” ex.

    Svara
  6. Nathalie

    Hej.
    Jag har samma problem med min pojk på 3 år, vi har vart hos BVC och barnpsykolog. Fick lite tips, har du fått några bra tips som du kan dela mee dig av? Kan du skriva till min mejl om du har fått de. Jag skickar även de tips jag fått. Mvh Nathalie

    Svara
  7. Ewi

    Jag tänker att i yngre åldrar kan det vara rätt vanligt (att de slänger sig bakåt i ilska) och råkar slå sig. Det mer systematiska dunkandet är troligen mer ovanligt. Även om det inte behöver vara kopplat, kan det vara en indikation på autistiska drag. De blir oerhört frustrerade och får inte riktigt ut det på annat sätt. Även slå sig själv, bita sig i handen etc faller in i denna kategori. Kan vara, måste inte vara. Jag tror dock det är bra att ha en regelbunden kontakt med psykolog på BVC eller liknande för att få stöd och hjälp, och ev vidare utredning om det inte försvinner upp i åldern när språket brukar bli mer utvecklat.

    Svara
  8. Michaela

    Hej!
    Jag jobbar som förskollärare och har haft liknande “problem” med barn på jobb. Jag fick nyligen prata med en specialpedagog i hur vi skulle hantera detta. Problemet vi hade var att vi såg det som att barnet/barnen “bara ville ha uppmärksamhet” medan hon menade att dessa barn kan eventuellt ta det hårt i att de först har gjort fel, sedan får en tillsägelse och när de sedan blir ledsna/arga för att de har gjort fel så är det ingen som tycker synd om dem och tar dem till sig och tröstar. Vi fick jätte, jätte många olika och bra tips på hur vi skulle bemöta och tänka kring detta. Bland annat skulle vi försöka sätta ord på vad de egentligen vill (nu ser jag att du är arg, ville du ha den..) och att vi ska se det som att vi istället för att tillrättavisa ska hjälpa dem agera på ett annat sätt än att bli ledsna eller arga (T.ex. Genom att försöka sätta ord på vad han/hon vill).
    En annan viktig sak var att observera vad det egentligen är som är det utlösande, om det är att han eller hon blir ledsen av tillsägelsen eller av att de har så fruktansvärt dåligt samvete. Och att tänka på att vi ska hjälpa dem komma ur beteendet, vilket säkert inte är speciellt roligt för dem barnen i heller. Även om det är svårt och man kan bli frustrerad så tror jag i alla fall att när man ser på reagerandes på ett annat sätt och vi har ett annat bemötande så får det nya reaktioner, antingen positiva eller negativa, allt vi kan göra är försöka!
    Jag hoppas du känner att du kan ta till dig något eller inget. Jag vill absolut inte vara moralpolis utan detta är bara tips!
    Hälsningar
    Michaela

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack Michaela! Du kom med jättebra och konkret tips ju! Jag ska absolut prova detta nästa gång och se vad jag får för reaktion då. Precis som du skriver så kan man ju alltid försöka. Jag tror att det är precis som du skriver. Lucas har svårt att hantera tillsägelser, speciellt från andra än oss. Han skäms jättemycket och ser väldigt ledsen ut. Jag ska absolut prova att göra som du skriver och försöka tänka på vilka tillfällen som han gör så. Tack så himla mycket!

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här