Det är svårt att fokusera på något annat än kriget i Ukraina just nu. Det är så ofattbart och så fruktansvärt hemskt. Putin och de andra som stöttar honom är verkligen onda människor. Jag tänker särskilt på alla barn som helt plötsligt har hamnat i mitten av ett krig och på alla föräldrar som önskar över allt annat att dom kunde skydda sina barn. Det som händer i Ukraina känns så nära på många sätt, dels för att det är i Europa och dels för att det känns som att det kunde varit vi eller att vi står på tur här näst.

Alltså mitt hjärta går i tusen bitar…

Igår var det dags för Williams 1,5-års-besök på BVC 🙂 Tänk att han redan har blivit så stor?! Vi hade egentligen tänkt gå dit båda två, men eftersom vi trodde att Isadora höll på att bli sjuk, så planerade vi för att jag skulle stanna hemma med henne. Men hon var nog bara lite trött igår för hon blev inte sjuk. Dock blev det lite tajt med tid för mig imorse så jag hann inte följa med ändå, men det gör inget 🙂 Jag är glad att Victor fick gå dit med William för det är egentligen han som helst vill gå dit. Jag har ju ändå gått på två 1,5-års-besök redan 🙂

Jag tycker alltid att det är lite nervöst inför BVC-besöken när barnen är i den här åldern, för det känns ibland lite fyrkantigt vad dom bör kunna. De testar ju barnen för ganska specifika övningar och det är kanske inte just det som ens barn intresserar sig för… men samtidigt har aldrig våra BVC-sköterskor varit fyrkantiga så det kanske inte är så fyrkantigt när allt kommer omkring. Sen måste ju kemin mellan barnet och BVC-sköterskan stämma också. Jag minns ett tillfälle med Lucas där det blev helt fel. BVC-sköterskan ville att Lucas skulle klippa men han var orolig för att klippa fel (världens mest petiga kille) så han ville inte och då blev BVC-sköterskan plötsligt barsk så till och med jag blev lite stressad och ”rädd”. Tror ni han klippte i pappret…? Nope, vi fick komma tillbaka ett halvår senare och klippa. Haha!

Williams 1,5-årsbesök hade i alla fall gått kanonbra! Victor berättade att han först var superblyg, men att han hade tinat upp lite när han fick leka med några djur på en bondgård, då hade han till och med härmat kossan för första gången! Victor sa att dom inte hade gjort några av dom övningarna som jag trodde att han skulle få göra. Jag trodde att han skulle få peka ut kroppsdelar, rita med krita och härma djur men inget av det gjorde dom. Det var nog lika bra 🙂 Allt dom gjorde hade i alla fall gått toppen och BVC-sköterskan var jättenöjd med allt 🙂

Så här utslagen var den lille gubben när han kom hem efter besöket ♥️

När jag slog på TVn här imorse och såg att det stod ”Ryssland attackerar Ukraina” så trodde jag först att jag läst fel eller som när man läser en löpsedel lite för fort och uppfattar situationen allvarligare än vad den är. Men sen såg jag att jag hade uppfattat helt rätt. Ryssland har attackerat Ukraina på platser över hela landet och nästa steg verkar vara en markinvasion. Det känns helt fruktansvärt!

Jag har följt nyhetsuppdateringarna om Ukraina-Ryssland-läget ett tag och har känt att vad som helst kan hända, läget har liksom varit lite 50/50. Det har inte varit självklart att det ska bli krig trots att Ryssland har förberett sig genom att ställa ut sina trupper vid Ukrainas gräns för dom har ju visat muskler genom att bara vara ett hot förut, men nu känns det ju ganska tydligt att det blir krig.

Det är svårt att förstå hur Putin tänker, vad är hans mål med detta? Försöker han skrämma Ukraina så att dom inte ska gå med i Nato? Försöker han sätta exempel så att ingen ska våga gå med i Nato? Vill han invadera Ukraina? Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldts inslag i Nyhetsmorgon precis och då förstår man ju det som att Putin lever i en helt annan verklighetsuppfattning och därför är hans motiv konstiga. Om det är att han vill skrämma Ukraina och länder som Sverige att inte gå med i Nato så får han nog motsatt effekt nu för att se Ukraina kämpa ensamt emot Ryssland får i alla fall mig att känna att vi borde gå med i Nato nu, nu, nu! Jag hoppas verkligen inte att det blir ett tredje världskrig, det känns så otäckt alltihopa!

Vad tänker ni om Ukraina-Ryssland-läget?

När jag var gravid med William så skrev jag ett inlägg om min största rädsla med att få barn igen i en bonusfamilj. Jag var orolig för att skaffa barn igen med en ny man skulle göra att Lucas och Isadora hamnade utanför och inte blev inkluderade helt och hållet i ”den nya familjen”, men det oroade jag mig för helt i onödan 🙂 När jag träffade Victor så tog han till sig barnen som en biologisk pappa och det var som att barnen behövde precis det, för vi föll liksom automatiskt in i våra nya roller allihopa. Victors familj tog också emot Lucas och Isadora med öppna armar och inkluderade dom i alla familjeaktiviteter och Victors mamma är så gullig som alltid köper med massa kläder när hon kommer hem från Spanien. Vi har verkligen haft tur!

Nu är William 1,5 år och jag känner mig tacksam på nytt över att vår familj ser ut precis som den gör. Innan William föddes såg jag ju det mest från Lucas och Isadoras perspektiv, att det var viktigt att inkludera dom på samma sätt som vårt ofödda barn skulle bli inkluderat. Men nu ser jag det från Williams perspektiv, hur mycket glädje William har av sina syskon, Lucas och Isadora. Jag ser hur mycket han uppskattar att leka med dom, hur han härmar och utvecklas tack vare dom och jag ser hur han saknar dom varannan helg när dom är hos sin pappa. Han blir lika exalterad varje gång när dom kommer hem igen! Det är såklart lite lyxigt att kunna fokusera helt på William och för William att få all mamma och pappas uppmärksamhet varannan helg, men jag tror ingen av oss hade velat vara ifrån dom längre – särskilt inte William 🙂

När jag skrev om det här sist så var det några läsare som tog upp kloka tankar om ordet ”halvsyskon” – att det indikerar att man är mindre syskon än med sina helsyskon. Jag håller verkligen med, jag vet inte om jag tänkte på det innan ni skrev, men efter dessa kloka tankar har jag aldrig använt det ordet. Det är dumt att lägga värderingar på det sättet hos barn. Det känns inte heller som att Lucas och Isadora nånsin kommer uppleva William eller sitt nästa syskon som ett ”halvsyskon”, eftersom dom växer upp tillsammans 🙂

Igår var vi på rutinultraljud med vår lille skrutt och det gick hur bra som helst 🙂 Bebisen började med att visa upp sig i profil så vi fick en bild och en liten videosnutt på vårt lilla hjärta ♥️ När jag såg den lilla nästippen så tänkte jag på en gång på William och att den lilla människan därinne säkert är lik honom 🙂 Det är ju inte säkert att han/hon är det såklart – Lucas och Isadora är ju inte så lika varandra, men jag fick ändå känslan av att den här lilla skulle bli lik sin yngsta storebror 🙂

När barnmorskan skulle mäta lårbenet fick vi titta bort för att inte råka se könet på bebisen. Hon sa att ibland flashar bebis så att även föräldrarna ser tydligt och vi vill ju ha en överraskning i juli 🙂 Gud sååååååå spännande det här är alltså!

Jag passade också på att fråga barnmorskan om moderkakan var helt i bakvägg och om moderkakans position kan ha någon som helst betydelse för hur stor magen blir. Jag blev ju gigantisk när jag var gravid med William, men nu är jag fortfarande mindre än vad jag var med honom. De enda två skillnaderna mellan Williams graviditet och alla andra graviditeter är att jag hade moderkakan i framvägg och vägde 2 kg mer när jag blev gravid med honom. Barnmorskan trodde mest på att det var dom där 2 kg som gjorde skillnaden, men jag tror fortfarande mest på moderkakan. Haha! Vad tror ni? Varför blev jag så mycket större med William?

Vi har precis haft sportlov här i Göteborg och nu är vi tillbaka i vardagen igen 🙂 Jag tänkte jag skulle berätta lite om vad vi gjort på sportlovet för det var verkligen ett så lyckat lov! Så pass lyckat att Lucas till och med valde ”Lov” som saker på L som han älskar när vi var på scouterna igår 🙂 Vi brukar alltid ha oturen att bli sjuka under eller inför lov så det blir aldrig som jag tänkt eller planerat, men denna gången blev det faktiskt just ett sånt där lov som jag drömt om att göra med barnen 🙂

På måndagen var det ju alla hjärtans dag och då hade jag egentligen tänkt att vi skulle baka Kärleksmums, men jag låg efter med lite saker som jag planerat att göra dagen innan så det fick vi hoppa över. Det gick dock ingen nöd på barnen, dom lekte så fint tillsammans och sen kom deras mormor och passade dom medan jag och Victor unnade oss en alla hjärtans dag-middag i Saluhallen i stan 🙂

Barnen hade det superbra med mormor som köpte både glass och fika till dom, vi fick några härliga bilder och videos skickade till oss 🙂

Första gången han äter glasstrut 🙂

På tisdagen åkte vi till Aeroseum med Antonia, Saga, Charlie och Wilma. Det var mer än ett år sedan som vi var där sist och eftersom det är så stort så finns det alltid saker man inte sett eller gjort ännu 🙂

När vi kom in i Aeroseum så började William direkt ”ooouch!!” som betyder typ ”wow!” – jag vet det eftersom det är jag som säger det till häftiga saker och nu har William börjat säga det också 🙂 William tittade runt med stora ögon på alla flygplan och helikoptrar och pekade. Han ÄLSKAR alla typer av fordon, men jag visste inte att han var SÅ intresserad av just flygplan! Han brås på sin pappa som också alltid har älskar alla typer av fordon, särskilt bilar 🙂

Coolast denna gången tyckte jag spionrummet var. Det var ett rum med sex gömda spionkameror som man skulle försöka hitta. Vi hittade bara den i spegeln och så trodde vi att det var en i sänglampan, men eftersom vi inte kunde se någon kamera med blotta ögat så trodde vi att dom var borttagna. När vi gick runt spionrummet så kunde man se alla kamerorna filma inne i rummet och då förstod vi att kamerorna var VÄL dolda! Mer än så säger jag inte! Det var i alla fall riktigt häftigt!

På onsdagen besökte vi Vattenpalatset i Lerum tillsammans med min kompis Veronica och hennes Maximilian 🙂 Jag har aldrig varit där förut, men det var ju perfekt ställe för både barn och vuxna med bra överblick över större delen av stället. Jag och Veronica höll till i den varmare poolen med William medan barnen lekt tillsammans i dom stora bassängerna. Till lunch blev det medhavd varmkorv med bröd. William åt mest, precis som han brukar göra – tre korvar malde han i sig innan han var nöjd 🙂

På torsdagen träffade vi min vän Sanda som flyttade från Göteborg för cirka 4 år sedan. Vi umgicks jättemycket när vi var mammalediga med Isadora och hennes Elias som föddes på samma sjukhus bara några timmar efter varandra. Ja, vi hängde redan på BB 🙂 Nu har hon fyra barn så vi det var ett rejält gäng på 2 vuxna och 7 barn som besökte Universeum i torsdags 🙂 Tänk när vår lilla kommer också, då bli vi 2 vuxna och 8 barn på våra utflykter! Det blir kul!!!

Det var inte lätt att fånga bilder på alla kidsen… Akvarium-bilden är den enda där alla är med. William står framför Isadora längst till vänster 🙂

På fredagen gick vi på en liten cykelutflykt till Slätta Damm och åt picknick 🙂 Vi har undvikit att cykla för att Isadora alltid säger att hon får ont i benen. Jag vet inte riktigt vad problemet har varit, om hon spänner sig på något märkligt sätt eller varför hon får ont. Men den här gången verkade det som hon kunde cykla hur långt som helst! Hon och Lucas var ute och cyklade länge både lördag och söndag också så det verkar som att problemet hon haft är borta just nu i alla fall. Nu ska vi bara lära henne att cykla utan stödhjul också så att hon kan få en större cykel 🙂

William ryter som ett lejon 🙂

På lördagen var barnen som sagt ute och cyklade och på förmiddagen passade jag på att träffa Eunice och Kenzo på Alfons Åbergs kulturhus med bara William 🙂 Jag brukar inte göra utflykter utan Lucas och Isadora när dom är hemma hos oss på helgen, men efter det här gedigna sportlovet så kände jag att jag kunde göra det med gott samvete 🙂

Under veckan hörde jag Lucas flera gånger berätta om vad vi gjort dag för dag så det känns som en sån där upplevelse som etsar sig fast hos barn 🙂 Jag minns själv såna lov från när jag var liten 🙂

William har gått igenom det tionde utvecklingssprånget sedan några veckor tillbaka, men i ärlighetens namn så känns det som att vi fortfarande är mitt uppe i språnget. Han har typ noll tålamod, blir arg och skriker för ingenting och vi känner inte alls igen honom. Från att vara vår blyga lille kille som inte vill ha alla blickar på sig och därför alltid är superlugn bland andra människor så är han KAOS när vi är ute… haha! När vi var i Malmö så skulle han skrikit hela vägen dit på tåget om det inte var för att han fick ha min mobil som han då och då kastade i golvet… 😛 Hela helgen fick vi parera hans humör på olika sätt och han var extremt svår att tillfredsställa, men som tur är så är jag ännu mera envis än honom. Jag vill inte vi ska bli begränsade bara för att vi har barn så han får helt enkelt hänga med på det vi ska göra och vi löser situationerna allt efter att dom uppkommer.

Fler som upplever att deras 1,5-åringar blivit som ett helt annat barn?