Att inte vara ensam

Gud vad skönt att jag fick så många kommentarer från er iförrigår om att jag inte är ensam med den här känslan och ”sorgen” över den försvunna gravidmagen! Flera av er skrev i era kommentarer exakt så som jag också känner, så jag vet att ni förstår mig. Ibland undrar jag om det är hormoner som får mig att bli så här fånig! Det jobbiga är bara att det hela hänger kvar fast det har gått 6 månader sen Lucas kom. Jag är himla glad att jag & Jair har bestämt att vi ska ha minst 3 barn. Jag skulle nog varit ännu mera ledsen och sorgsen nu annars. Jag måste få göra om det här minst två gånger till! Det är så jag känner nu iaf!

Jag fick aldrig någon babyblues. Jag tror det var för att jag hade så ont dom första 4 veckorna efter förlossningen, så jag var tvungen att fokusera på det. Men jag undrar lite om det kanske är just en sån här sorg som gör sig påmind när man får en babyblues? Eller hur känner man egentligen när man får babyblues?

Relaterade Inlägg

3 Kommentarer

  1. jessy

    Jag hade babyblues, och herregud va jag grät! Jag grät om smöret var slut, om det inte var slut. Grät för att Tuva är söt osv. Det var jätte jobbigt! Jag kunde inte ens vara i affären.. Och gick A och slängde soporna så grät jag för det..

    Svara
  2. Angelica

    Samma här. Jag var väldigt känslig och grät ofta, inte över vardagliga ting utan mer över att jag var rädd för att vara en dålig mamma, att andra skulle tycka det, att jag inte skulle klara av detta men mest fram mot kvällen grät jag för att jag var så himla trött och när sebbe grät så grät vi i takt.
    Som tur är så har jag en sådan snäll sambo som tog sebbe och nattade sedan mig så jag fick sova en 3-4 timmar.
    Det underlättade SÅ mycket!

    Svara
  3. Kicki

    Jag hade nog det. Jag var deppig och grät mkt. Tyckte det var så påfrestande att vara mamma, det var inte alls som jag tänkt mig, det kom som en chock! Jag har velat bli mamma i 5 år och trodde man skulle sväva på rosa moln men det var tufft i början och jag kände mig som en värdelös mamma och var rädd att min dotter blev påverkad av mig. Jag orkar inte gå in på detaljer men början var som sagt tuff. Att jag har depression i bagaget tillförde nog till hur jag kännde och att gamla känslor kom upp! Men även jag har en underbar man, vi var/är hemma båda två så länge det går och kan inte tänka mig att det skulle varit annorlunda, vi är ju båda lika mkt föräldrar till vårt barn.

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här