Att gråta framför sitt barn
Jag har sååå fruktansvärt dåligt samvete för en sak och det är när Lucas ser mig ledsen. Det har varit många dagar med tårar nu, men allra värst var juldagen då jag grät nästan precis hela dagen. Jag kunde inte stoppa det och det var inte så att det gick att torka undan tårarna och dölja att jag var ledsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det när jag är ledsen. Är det ok att gråta framför sina barn? Är det bättre att stänga in sig nånstans? Eller bör man göra allt man kan för att hålla tillbaka känslorna tills barnen sover?
Ett tag efter mitt missfall förra året så kände jag att jag behövde bearbeta mina känslor med professionell hjälp. Efter mitt missfall hade jag en jävla massa otur och det ena saken efter den andra drabbade mig så tillslut behövde jag hjälpa att prata med någon. Jag började alltså prata med en psykolog. By the way så är det faktiskt något jag kan rekommendera att alla gör även om man kanske inte har världens största problem. Ibland behöver man liksom rensa ur livets ryggsäck från gamla saker för att kunna hantera motgångar som kommer under livets gång.
Hur som helst, så berättade jag för den där psykologen att vi fortfarande samsov med Lucas, men i Lucas säng. Jag förklarade att jag kände mig så ensam utan Lucas och behövde ha honom nära för tröst för annars blev jag ledsen varje natt när tankarna kom. Då påpekade hon direkt att barn ska aldrig behöva trösta sina föräldrar och man ska aldrig föra över sina känslor på sina barn. Det var såklart inte något fel att jag samsov med Lucas för att må bra, men hon menade att mitt tankesätt var fel. Den tanken har faktiskt aldrig slagit mig innan. Jag trodde att det var ok att mamma och pappa hade känslor också och nyttigt för barn att se det, men hon förklarade att barnen känner skuld och förpliktelse att trösta sina föräldrar. Så efter det så har jag gjort mitt bästa för att inte bli ledsen när han ser mig. Men det är inte lätt! Särskilt inte med massor av gravidhormoner i kroppen, då kan det ju komma en tår lite då och då även när inget speciellt har hänt.
Men hur ska man göra? När jag stängde in mig sovrummet för att böla klart så hörde jag Lucas fråga efter mig. Han visste att jag var ledsen och tillslut visste jag inte om det var bäst att han fick komma till mig eller inte. Om han inte hade fått komma in så kanske det hade blivit fel också. Stackars Lucas, han kom in med ett stort leende på läpparna och pratade glatt, det kändes verkligen som han försökte göra mig glad. Jag gick ju såklart med på det och torkade tårarna och gjorde mitt bästa för att se glad och engagerad ut. Men fy vad jag hatar såna situationer. Jag känner mig som världens sämsta mamma 🙁
10 Comments
Marie Alvas mamma
Jag vet inte vad som är rätt eller fel men jag tycker barn ska se att mamma eller pappa också kan vara ledsen, precis som dom ser att man är glad, arg, trött osv. Jag tror inte alls barn tar skada av det. Tänker på dej. Kramar
A
Hej. Jag fick ett råd av min mamma när jag fick barn (min son är lika gammal som Lucas) att våga visa sitt barn känslor. Att både våga visa att man kan vara glad och ledsen och arg, allt är okej. Hennes mamma hade aldrig visat några känslor inför sina barn, men när mamma var tonåring hände något som gjorde att mormor grät, vilket gjorde min mamma livrädd!! Hon hade ju aldrig sett sin mamma gråta! Hon vågade knappt visa sig hemma på flera timmar då Jon inte visste hur hon skulle hantera sin mammas ledsenhet. Och hon minns det ännu idag (45 år senare!!). SÅ,,, jag går efter att det är ok att visa sitt barn att man får visa känslor (kanske speciellt pojkar?! Som alltid måste vara så ”tuffa” i samhällets ögon). Det är min teori iallafall. Må så gott och ta hand om dig! Kram/A
malin nätynki
Självklart ska man kunna visa sina känslor inför barnet och vara ledsen. Så är livet. Men förstår sig och psykologen oxå. Kanske kan Jair ta extra ansvar nu när du är ledsen så du kan komma hemmifrån lite. Eller bara gå ut och gå en promenad för att gråta lite ifred och sen känns det lite lättare när man kommer hem. Så gör iaf jag om jag mår dålig. Hoppas det snart blir bättre för dig❤
Hanna
Jag kan hålla med psykologen om att ett barn inte ska behöva trösta sina föräldrar (beroende på ålder visserligen). Men att gråta framför sitt/sina barn är ju inte samma sätt som att behöva tröst… Jag tror det är nyttigt och viktigt för barn att se att även föräldrar kan och FÅR vara ledsna och visa sina ledsna känslor. Barn gör ju det (ganska ofta), så givetvis ska vi också göra det.
Cissi
Är en balansgång. Barn ska inte känna skuld och behöva trösta/ta hand om en förälder.. Samtidigt som jag anser att man ska visa hela registret av känslor. Man får vara arg/ledsen/glad/kär/trött osv. Kanske var mer dit tankesätt då med Lucas och dit samsovande som psykologen reagerade på?
skolkurator
Precis som de andra redan skrivit så är det självklart att man ska visa alla sorters känslor för sina barn. Men man ska förklara för barnet varför man känner som man gör och tillägga att det inte är barnets fel och att det kommer att gå över. Precis som det gör när barnet har en känsla. Man ska däremot inte lägga ansvaret på barnet att lösa situationen utan istället förklara att mamma/pappa fixar det!
Ett barn som inte får se känslor kan heller inte lära sig hur man ska hantera dem. Som med så mycket annat måste de lära sig av föräldrarna.
Hoppas det känns bättre snart!
Solin
Rent generellt sätt tycker jag också man ska visa olika känslor för sitt barn. Har jag och sambon varit lite arga så måste vi visa att vi blir sams igen. Men jag tyckte också det blev svårt vid mitt missfall. Jag och sonen var i en diskussion och det sa PANG så började jag störtblöda och låste in mig på toa. Han trodde såklart det berodde på honom. Och fick panik utanför toadörren. Fick även åka in senare akut och skrapas och lite andra saker son hände i samma veva. Tillslut ringde de från förskolan att han hade börjat kaskadspy. Det har han aldrig gjort innan och aldrig efter. Jag är övertygad om att det blev en fysisk reaktion för honom.
Utöver detta vill jag också säga att bra av dig att ta till psykolog. Det ångrar jag. Jag ska alltid klara mig själv. Men det har gjort mig väldigt isolerad och ensam ibland. Och med nya graviditeten gick det långt innan jag kunde prata om det och glädjas.
Sofie
Hej! Älskar din blogg har följt den sedan innan Lucas föddes.
Klart du kan visa Lucas att du är ledsen men det du beskrev för psykologen var ju att du ville ha han nära för att känna tröst och det är den känslan du inte bör föra över till honom. Om det är på dagen du blir ledsen inte går du väl då fram till honom och säger ”kom och krama mamma för mamma är ledsen”
Du måste förstå skillnaderna. ❤️❤️❤️ All styrka till dig och Lucas kommer inte att ta skada av att se mamma ledsen ibland. Puss å kram
J
Jag tänker som de flesta ovanstående generellt vad gäller visa känslor men klurar på en sak vad gäller samsovningen.. Har det varit tydligt mellan dig och Lucas att det berott på att du mått dåligt? Att du bokstavligen förmedlat dina ledsamma känslor när ni samsovit? För jag tänker att om man samsover för att det ger dig en (fysisk) trygghet och ett lugn under en känslig period utan att han vet om det så kan jag inte se hur det skulle skada honom faktiskt. Däremot kanske du behöver andra sätt att finna trygghet på utan att det involverar din son tänker jag för att du inte ska bli så beroende av hans närvaro. Men det är svårt det där. Följer du vildabarn på IG? Maria tar upp mycket om skillnader i föräldraskap världen över och talar en del om det aktiva avståndstagandet som görs mellan barn och föräldrar speciellt i västvärlden. Gå in och läs där vet ja, det kanske ger dig lite tröst, råd och styrka i hur just du/ni bör göra i er familj. Kram
Sara B
Hej! Jag har gått och sugit lite på min kommentar. Funderat lite på hur jag ska kommentera. Jag har tagit efter en psykolog som brukar vara hos Malou efter tio. Barn känner då man är ledsen eller arg och om man inte förklarar så kan dom tro att de är anledningen. Jag har haft ngn dag då jag varit jätteledsen och då har jag bara förklarat just det för barnen. På deras nivå såklart. Så nej du ska inte känna dig som en dålig förälder, du har känslor som vem som helst, och det är väl bara bra att barnet förstår att känslor är okej, att man får vara både glad och ledsen. Kram och hoppas det vänder så att du slipper vara ledsen! 🙂