Sömnbristen är brutal

Inatt har William knappt sovit alls. Han var jättesvår att lägga för natten och somnade inte förrän vid tiotiden, men den sömnen varade inte mer än 3,5 timme. Klockan 01.30 vaknade han och var så ledsen och orolig. Vi testade allt, men inget fungerade, under 5 timmar sov han inte mer än ett par minuter i stöten. Det var inte förrän på morgonen, vid sjutiden som han äntligen somnade till ordentligt. Jag vet inte riktigt varför han sov så dåligt just inatt, men jag gissar på att han mår dåligt av den här förkylningen. Jag är fortfarande inte helt frisk och nu snorar William, Victor och Lucas också. Det var skönt att det inte vara corona i alla fall, det kan vi ju säga med säkerhet eftersom även Lucas och Victor fick negativt på sina coronatest.

Enligt min Fitbit-klocka har jag fått sova 3 timmar och 14 minuter inatt. Inte konstigt att jag mår bajs..! Haha! Dagar som denna borde jag egentligen inte titta på klockan för jag mår sämre av att se hur lite jag faktiskt sovit. Däremot tycker jag att den är bra när jag tror att jag sovit dåligt pga Williams uppvak och så visar det sig att jag sovit över 8 timmar! Då får den insikten en positiv effekt på mig. Jag tycker annars att det är lätt att man kör i gamla hjulspår och tror att man alltid sover dåligt för att man är van att göra det och missar när det blir bättre. Särskilt när det gäller nattsömnen för då är man ju inte helt medveten och kommer ihåg allt som händer hela natten. Jag vet inte om ni minns när jag slutade nattamma när Lucas var liten? Då skrev jag upp alla klockslag när han vaknade och när han somnade bara för att se att uppvaken blev färre och att tiden för att söva honom igen blev kortare. Det motiverade mig att fortsätta även när jag var som allra tröttast.

Nu längtar jag tills den här sjukstugan är över, det börjar bli riktigt långdraget. Jag vill ut, promenera, träffa någon…