Hur vågar man be om hjälp?
Nu är det verkligen fart och fläkt på mitt liv igen. Jag känner mig mycket gladare och älskar att det händer så mycket. Jag har tidigare skrivit att jag ser på mitt nya liv som en utmaning och så är det verkligen. Varje projekt jag gör känns som en utmaning som jag är taggad på att klara, t.ex. det här med att hyra ut huset. Det hade kunnat vara jobbigt att fixa och dona med allt själv, men jag är så taggad på att klara mig själv att inget känns jobbigt. Jag är väldigt optimistisk och ibland känns det som att jag inte inser när jag behöver be om hjälp för att få ihop livspusslet. Igår och idag var såna dagar. Igår kom hyresgästerna flera timmar försent så min mamma ryckte in och hjälpte till med nyckelöverlämningen. Det var samma sak imorse. Jag skulle igenom Tingstadstunneln för att lämna på förskolan och sen skulle jag igenom tunneln igen för att åka och jobba i Borås. Jag höll på att köra in i en vägg av bilkö när min mamma ringde och sa att jag skulle svänga av och köra barnen till mamma i Mölndal istället för annars skulle jag aldrig hinna till jobbet i tid. Det var tur att jag gjorde som mamma sa, annars hade det varit helt kört!
Jag är kass på att be om hjälp. Alla säger ”våga be om hjälp” och spontant tänker jag ”ja, ja”, men när det väl kommer till kritan så ber jag inte om hjälp. Det är extremt få personer som jag vågar fråga om hjälp och alla dom har någon gång sagt ”JAG kan hjälpa dig med… XXX”. Jag vet att man inte kan få mer än ett nej, men det är inte ett nej jag är rädd för. Jag är rädd för att någon ska hjälpa mig med något dom egentligen inte vill och att jag är jobbig för den personen. Jag blir väldigt obekväm vid den tanken och vet inte riktigt hur jag ska komma över den. Den tanken är värst när det kommer till barnen. Det måste vara extremt akut för att jag ska fråga någon som inte redan erbjudit sig, helst flera gånger.
Är det någon som känner igen sig i det här med att klara sig själv? Hur kommer man över tröskeln att våga be om hjälp?
10 Comments
Lin
Jag är precis som du! Är nästan omöjligt för mig att be om hjälp. Vill precis som du inte vara en börda; men vill heller inte ”behöva” någon. Tror det hör ihop med att jag har en hög mur/stor integritet. Jag delar i regel inte med mig av jobbiga saker och håller dem hellre för mig själv. Jag vill verkligen inte be om hjälp, jag vill verkligen klara mig själv. Går hellre 2 mil än ringer och ber någon om skjuts.
Det kan också bli jobbigt när jag väl ber om hjälp (2 ggr/år typ) och får ett nej. Då känner jag mig sviken. Jag känner att när jag ber om hjälp är det att säga: ”hej, jag behöver dig. Snälla visa att du finns där för mig”, så behöver personen (typ mamma, pappa, syrran, maken) säga ja. Jag säger i princip alltid ja till att hjälpa mina närmsta. Sätter en heder i att finnas där för dem. Jag och min man är lika på det viset, vilket känns fint.
Borde be om hjälp oftare. Men är svårt när man vuxit upp med föräldrar som faktiskt tycker att varje förfrågan om hjälp ÄR en börda och alltid bemötts med ett djupt andetag, tystnad och sedan en suck.
Så tycker absolut att du ska be om hjälp mer! Men vet hur svårt det kan vara.
Emma - På Smällen!
Jag känner verkligen igen mig! Jag har alltid haft familj som har ställt upp, men det har varit gånger i mitt liv som jag har känt mig så fruktansvärt hjälplös och av någon anledning inte haft den närmaste familjen nära. Värsta gången var när jag blev överfallen och misshandlad i Brasilien och blev så traumatiserad och svag att jag pga en av Jairs vänners nedlåtande sätt mot mig faktiskt funderade på om jag ville fortsätta leva. Jag bad INGEN om hjälp, men så svag dom första två veckorna att jag fortfarande skulle vilja resa tillbaka i tiden och rädda mitt dåtida jag från den här hemska människan. Min familj hemma i Sverige velade mellan att komma till mig eller inte men jag yppade aldrig ett ord om att jag ville ha deras hjälp eller att jag mådde så dåligt som jag mådde. Jag har alltid haft stöd från min närmsta familj, men ändå har jag så svårt att be om hjälp. Jag inser att jag behöver jobba på det nu…
Jennifer
Jag har själv inga barn, men har vänner med barn som jag brukar hjälpa. De vill inte heller alltid be om hjälp, speciellt eftersom jag är kroniskt sjuk, men jag älskar att få hjälpa!
Det får mig att känna mig betydelsefull för dom och jag älskar att få rå om deras barn som skänker så mycket glädje.
Så försök vända på tanken! Säger de att de gärna vill hjälpa, så låt de hjälpa. De blir nog bara glada om de kan göra något som underlättar för dig. ❤️
Emma - På Smällen!
Kloka du! Jag ska försöka tänka lite ner så, du har säkert rätt. Dom flesta som säger att dom vill hjälpa vill nog det ❤️
Anke
Du är inte ensam! Har också svårt att be om hjälp och är nog inte så rädd för ett nej utan mer att det ska vara jobbigt för den andre att han/hon känner ett måste istället för fri vilja.. att man ställer till det för den personen att tex behöva åka extra pga mig osv. Men tror det är bra att be om hjälp då och då. Även supermammor som du behöver hjälp ibland… Batman hade också Robin till hjälp ?
Emma - På Smällen!
Tack! Du har så rätt! Det är svårt men jag vet att jag måste bli bättre på detta nu när jag är ensam. Min mamma och min kompis är helt otroliga med att erbjuda hjälp, jag hoppas att jag kan hjälpa tillbaka nån gång!
Johanna
Jag tror att de som erbjuder dig hjälp verkligen vill hjälpa dig! Dem blir nog glada, lyckliga och lugna om dem får hjälpa dig ibland. Det kan vara en härlig känsla för dem, och för dig ? ps. En mormor vill alltid hjälpa till, dumt att neka en mormor ?
Emma - På Smällen!
Du har så rätt så! Jag behöver jobba på det, helt klart!!!?
Kristina
Jag känner igen det där med att vara rädd för att vara en börda. Men man får tänka att för de närmsta är det oftast positivt att känna att det finns något de kan hjälpa till med, särskilt när man är i en jobbig period.
Sen kan man ju också tänka på att man (antagligen) själv också har gjort saker för den man ber om hjälp av. Och ibland kan det ju funka bra att hjälpas åt. Om man tex har en kompis som också har barn så kan man nån gång ta hand om även deras barn och sen med gott samvete lämna sina egna barn hos kompisen! Ofta ”sköter” sig ju barnen när de är hos andra. Och har mycket nytt att leka med. Så jag upplever att det tom kan vara lättare när man har extra barn hemma, som lekkompisar.
Emelie
Jag känner verkligen igen mig av det du skriver!
Min mamma gick bort för 9 månader sedan, endast 47 år gammal. Min dotter o mamma va väldigt väldigt tighta, och mamma gjorde allt för oss. Gick ner i tjänst så jag kunde plugga vidare och skjuta på inskolning, så jag kunde jobba extra osv osv. När mamma gick bort var jag gravid med lillebror. Jag VET att hon längtade så efter ännu ett barnbarn, men hon hann aldrig uppleva honom & de gör så ont.
Men att komma till de du skriver, alla säger nu att ”jag hjälper dig gärna” ”säg bara till jag gör vad som” ”jag kan vara barnvakt” ”jag kan handla åt dig”… men ibland känns detta som tomma ord, i sånahär lägen kan jag inte be om hjälp. Jag bad aldrig mamma om hjälp heller utan hon bara gjorde de utan att fråga.
Jag kan inte be om hjälp, känns som man belasta någon då. Så därför tänker man att man roddar allt själv, att de ska gå…
men till dopet nu tog jag faktiskt hjälp av många och vilken känsla det var. Vilken lättnad! Och alla jag bad om hjälp blev så glad att jag äntligen tog hjälp, men de krävdes mycket innan jag kunde be dem… nu ska man bara försöka fortsätta o våga be om hjälp…