Barn och vuxna sörjer olika

Häromdagen skrev en vän till mig och berättade att barn och vuxna sörjer olika, men att sorgen gör lika ont. Jag har märkt att jag och Lucas är ledsna på olika sätt. Jag gråter och gråter, ibland hulkgråter jag och ibland rinner tårarna bara stilla från mina kinder. Det går upp och ner för mig, ibland är jag jätteledsen och ibland är jag bara deppig. En liten stund tänker jag på något annat och känner mig glad innan jag blir ledsen igen. Jag ser att Lucas också är ledsen men det är på ett helt annat sätt, men det förstod jag först när min vän förklarade.

Det är nämligen så att barn sörjer randigt. Dom blir jätteledsna och gråter otröstligt för att i nästa stund leka och vara glada, precis som ingenting har hänt. Det betyder inte att barn sörjer mindre eller inte bryr sig utan detta är en överlevnadsmekanism och psykets sätt att ta en bit i taget. Barnen lever i nuet. Läs gärna mer om detta i den här artikeln: Barnens sorg är randig En annan sak som jag kände igen mig i som artikeln förklarade var hur snabbt ett barn kan byta ämne när man sagt något sorgligt. I artikeln står det:

”Fördöm alltså inte barnets beteende när hon eller han pladdrar engagerat om vilket lego hon vill ha, trots att du precis berättat att något hemskt har hänt.”

Jag kan tänka mig att det kan skapa irritation för en vuxen om man är väldigt ledsen och berättar att en kär person har dött och så börjar barnet prata om sitt lego. Vi hade en liknande situation här hemma, men jag blev inte irriterad även om situationen blev lite konstig. Nu förstår jag varför det blev som det blev.