När jag blev en trött småbarnsmamma…

När Lucas var bebis var jag aldrig nånsin trött (typ aldrig i alla fall). Jag och Lucas var som ett. Ja, jag kände faktiskt så. Han hängde ju med överallt jag gick och jag kunde göra allt jag ville utom att typ klippa håret och sånt som inte går att göra med en bebis i famnen. Lucas var en lugn bebis, det enda han behövde var närhet. Vi samsov och Lucas sov alltid hela natten (eller så länge som jag låg jämte honom). Jag kunde utan vidare sova tills jag var helt utvilad och gå upp vid kl 12 om det passade mina planer för dagen. Den dagen jag blev en trött småbarnsmamma, det var den dagen jag slutade amma… Då var det slut på det ljuva livet av sena sovmorgonar, jobbigt för en nattuggla som mig haha!

Jag har i alla fall lärt mig att vara lite mer morgonmänniska, men ibland somnar jag sent ändå. Igår var en sån natt som jag inte kunde sova och det har jag verkligen fått sota för idag. Usch, jag känner mig som en snorig trött zombie! Jag vaknade av att Lucas öppnade dörren (jag sov i Lucas rum) och grät efter ”sinen”  som betyder medicinen (dvs. alvedon eller hostmedicin). Jair var redan uppe i köket och höll på att ta fram Lucas alvedon och hostmedicin, men då bestämde sig Lucas för att han skulle gömma sig. Jair förstod inte det och blev irriterad på mig för han tyckte att jag inte hjälpte till. Kul lördagmorgon!  

 Tänk om man kunde vaknat till en kopp kaffe, eller varför inte frukost på sängen?

Men nu börjar dagen bli lite skojigare ändå. Jag är fortfarande en supertrött, men det snöar supermycket här i Göteborg så Lucas och Jair är på väg ut med den nyinköpta pulkan. Sköönt! Lite egentid till mig och sen när dom är tillbaka så ska jag och Lucas baka RAW-bollar som ni tipsade om 🙂 Det blir nog bra ändå!