Idag träffade vi alltså Anna Öhman på Friskispraktiken som är specialistsjukgymnast och har doktorerat om Torticollis. Hon har lång erfarenhet, håller i utbildningar och föreläser, inte bara i Sverige utan även utomlands, och vad jag förstår så finns det ingen bättre än henne. Det finns alltså all anledning att lita på henne och känna sig lugn om hon är det.

Hon konstaterade ganska snabbt att William är rörlig och inte har några problem med stramhet i muskeln. Det betyder alltså att William bara behöver träna upp styrka, vilket är ett gott tecken 🙂 Styrka är alltid något man kan träna upp medans stramhet i en muskel kan behöva opereras. Dock sa Anna att vi inte ska träna nu, utan vi ska vänta tills William är två år. Det var lite snopet för jag gick in med inställningen att jag måste ta i så det ryker nu för att klockan tickar och att William kan få bestående men om jag inte gör något, men det sa Anna att jag inte behövde oroa mig för.

Därför ska du INTE träna 1-åringar med Torticollis
Det är helt enkelt meningslöst! För det första är 1-åringar inte medgörliga till så mycket träning som krävs eller så slutar det med att föräldrarna får ont i ryggen. Det är precis som när man vill ha en stor biceps, då räcker det inte med att köra lite med hanteln en gång, man behöver träna mycket. Det blir oftast en stor stress för både barn och föräldrar som ändå inte gör så mycket skillnad eller så blir det ingen skillnad alls. Anna sa att det är bättre att vänta tills dom är 2 år så länge det inte är en stramhet i muskeln för då kanske man behöver hjälpa till med stretching m.m. I Williams fall är det alltså bäst om vi bara väntar.

Jag berättade för Anna om att jag hade hittat Region Skånes råd till föräldrar med Torticollis och att jag försökte göra dom övningarna som att t.ex. bära snett i min famn, lägga något under benen på matstolen och låta honom sitta snett i soffan. Men det tyckte hon inte att jag skulle fortsätta med för att det troligtvis inte kommer göra nån skillnad. Jag behöver bära väldigt mycket mer än vad jag gör och att det kan vara farligt att lägga nåt under benen på matstolen. Hon menade också att det inte är säkert att det tränar muskeln när man sätter honom snett i matstolen eftersom han kanske kompenserar och lutar huvudet åt fel håll. Jag litar verkligen på Anna så om hon säger att jag inte ska hålla på med detta så skippar jag det. Det enda hon tyckte att vi kunde fortsätta med var att mata från vänster och eventuellt leka lite med honom för att få honom att titta åt vänster.

Anna kommer kalla William nästa höst så då får vi hjälp med övningar för att stärka upp hans nacke. Under tiden så behöver vi inte göra nånting, men om vi blir oroliga så kunde vi smsa eller boka in ett till besök emellan. Det kändes bra, det märks att Anna kan sina grejer och jag kände att jag kan pusta ut.

William somnade så tidigt i gårkväll så jag ställde in mig på att han skulle vakna tidigt idag, men det gjorde han inte. Han brukar vakna vid åtta så jag trodde att han kanske skulle vakna vid sex, men klockan sju sov han fortfarande och då ringde mitt alarm. Jag hade ställt klockan för att hinna äta frukost med alla barnen innan Mama Move som börjar kl 9.15 på Eriksberg.

Lucas och Isadora ville inte vara i lekrummet så alla tre var med mig och tränade 🙂 Min lilla hejarklack! Det är skönt att man kan ta med barnen till gymmet på Mama Move-passen, men jag hade önskat tuffare övningar. Jag tycker passen har varit bättre på Mama Move på Backaplan och Mama Move i Kviberg, men det kanske beror på att jag inte är nyförlöst längre. Hade jag varit nyförlöst så hade dagens träning antagligen varit perfekt 🙂

Efter träningen åkte vi hem och duschade och åt lunch. Lucas ska ha med sig matsäck till skolan på måndag så vi testade färdiga piroger och panpizza för att se vad Lucas gillade bäst. Det blev panpizza men eftersom läraren önskar att barnen inte ska behöva värma sin mat så undrar jag nu hur jag ska göra? Borde jag värma panpizza hemma och packa in den i folie och lägga den i kylbag? Jag brukar göra så när vi har med oss pannkakor och det funkar väldigt bra. Jag tänker att panpizzas ost måste väl smälta för annars blir det väl konstigt om man ska äta den kall utan att den är färdig liksom? Om ni har bra tips på matsäck så får ni gärna tipsa mig, dom får inte ha med pannkakor och vi har redan kört med varmkorv i termos två gånger i oktober.

Efter lunchen körde jag hem barnen till deras pappa och åkte vidare med William till Friskispraktiken där han fick träffa Anna Öhman. Det besöket berättare jag mer i nästa inlägg 🙂

Jag hade helt glömt bort hur roligt det är att ha en 1-åring! Det är ju nu allt händer! Det är nu som dom gör nya framsteg var och varannan dag och det är nu som mamma- och pappahjärtan spricker av stolthet! William har just lärt sig vinka och klappa händerna när man ber honom att göra det, man behöver inte ens visa honom för han FÖRSTÅR vad ”klappa händerna” och ”vinka” betyder. Ja, han vinkar till och med när han hör ordet ”hejdå”. Såååååå gulligt! Lille lille gubben!

Han har också lärt sig pussas sen ett litet tag tillbaka och när han gör det så är det med vidöppen mun och man tror i princip att man ska bli uppkäkad! Men det är alltså en puss 🙂 Lille älskling!

Igår gjorde han ännu ett sånt där framsteg som gjorde mig lite extra mallig – han åt med sked och fick in maten i munnen! Jag hade inte alls tänkt att han skulle äta själv utan brukar låta honom äta med händerna och då och då hjälper jag till med en sked mat in i munnen. Jag hade laddat en sked med mat till honom som låg i skålen på hans lilla bord och medans jag vände mig mot min mat för att ta en tugga så passade han på. När jag tittade mot honom nästa gång, så hade han redan skeden med all mat på i munnen!