The almost nearly perfect på Göteborgs Operan

Igår var jag och mamma på dansföreställningen av The almost nearly perfect på Göteborgs Operan. Föreställningen var egentligen två helt olika med olika koreografer och dansare. Koreograferna hade gjort två olika tolkningar av jantelagen där den ena var dyster och lite obehaglig nästan (tyckte jag). Den andra koreografens tolkning var faktiskt riktigt rolig och lite mer show-känsla.  

Jag och mamma gick på introduktionen innan föreställning och det gjorde att vi verkligen kunde ta in dansverken och tolka dom på rätt sätt. För mig hade det nog varit svårt att förstå allt i det första verket annars. Så jag kan verkligen rekommendera introduktionen 🙂

Det första dansverket Mongrel av koreografen Marina Mascarell speglade den grå massan där alla såg likadana ut. Utanförskapet om någon stack ut var väldigt påtagligt och dom hade på flera sätt speglat byråkratin som inramar vårt samhälle. I det här verket var det också nakenchock och det var från den som den starka obehagskänslan kom. Jag tyckte att det första verket lämnade en med en tankeställare kring det här med utanförskap och varför måste alla vara likadana hela tiden? Ingen får vara annorlunda eller bättre än någon annan för då blir man utstött. En annan häftig grej med just det här dansverket var att musikerna som satt på scen hade ganska speciella musikinstrument, bl.a. hade man gjutit ett isblock med en mikrofon i! Med isblocket fick musikern helt unika ljud genom att slå, hacka, hamrar och hälla vatten i ett hål i isblocket! Bitvis var det nästan lika spännande att titta på honom som på dansarna!

I det andra dansverket Soft cell av Constanza Macras var riktigt rolig trots sitt viktiga budskap. Jag tycker nästan att det kändes som man drev lite med jantelagen på sina ställen. Här sjöng dansarna mycket och det var till och med en sångare/skådespelare som sjöng på portugisiska! Den här koreografen hade även fokuserat på äktenskapet som ett slags minisamhälle.

Jag gillade hur den här föreställningen var uppdelad i två helt olika tolkningar av jantelagen. Den ena gav en allvarlig tankeställare medan den andra lämnade en med ett leende på läpparna 🙂 Jag och mamma hade jättetrevligt och pratade om föreställningarna hela vägen hem! Det var kul att få besöka Göteborgs Operan och gå på världspremiären av en så välkomponerad föreställning! Jag tackar Göteborgs Operan för att jag blev inbjuden att se och och blogga om den här föreställningen! Tack så mycket!