Nu på morgonen så läste jag ett superduperbra inlägg som Malin Wollin hade skrivit om när pappan inte vill ha fler barn men mamman ändå vill. Jag har läst andra liknande artiklar förut, men aldrig någon som varit så rak och ärlig. Dessutom har dom andra varit så kompromissande och det är ju något som faktiskt inte går att kompromissa om eftersom man inte kan skaffa ett halvt barn.

När jag och Jair blev tillsammans så pratade Jair alltid om att han ville ha många barn. När jag eller någon annan frågade honom så sa han alltid att han ville ha ett komplett fotbollslag och sen flinade han. En av Jairs kompisar brukade skämta med mig och säga att jag skulle ha bröst ända nere vid knäna när vi var klara med det där fotbollslaget. När jag frågade Jair om han kunde svara lite mer allvarligt så sa han alltid att han ville ha sex barn medans jag sa att jag ville ha tre möjligtvis fyra. Jair har fem syskon och hans mamma har tretton syskon (eller nåt sånt – minns inte riktigt) så det är kanske inte så konstigt att en person med så stor familj önskar sig många barn. Men när Isadora föddes så tyckte Jair plötsligt att vi var kompletta och färdiga – what??! Åtminstone antydde han det, men när jag konfronterade honom sa han att jag hade missförstått honom och att han ville vänta lite innan det blir en trea. Och vänta är såklart helt okej, men att stoppa nu fungerar inte alls för mig.

När det kommer till frågan om man ska skaffa fler barn eller inte så tycker jag att Malin skriver så fruktansvärt bra att det räcker med att läsa hennes inlägg. Hennes inlägg sätter nämligen ord på allt jag tror på. Men jag vill tillägga en sak och det är att jag vill förtydliga det här med att kompromissa. Jag tror nämligen att många tänker ”vill den ena inte så SKA man inte skaffa fler barn för då är det fel”. Jag menar inte att man ska gå emot sin partners vilja och luras, jag menar bara att ingen av parterna har mer rätt eller fel för frågan om att skaffa fler barn är för komplex. Det handlar ju i många fall om att tvingas att ge upp en livsdröm för att den ena inte vill ha flera barn och hur mycket den livsdrömmen är värd vet bara just den personen. Nu kanske någon tänker ”ja, men det kanske är pappans livsdröm att bara ha två barn, ska han gå emot sin livsdröm till fördel för mamman då?”. Det må hända att det är så, men i så fall, vad är det som säger att pappans livsdröm ska uppfyllas men inte mammans? Om man verkligen älskar den man är tillsammans med så tror jag att man vill låta uppfylla den personens livsdrömmar och annars får man helt enkelt överväga hur mycket ens egen dröm är värld – förhållandet eller drömmen.

Foto: Wanderings