Hur man slutar amma kan verkligen vara så olika från barn till barn. Lucas tog varken napp, snutte eller flaska och att ta beslut om att sluta amma var nog en av dom svåraste sakerna jag hade gjort i min mammaroll. Jag hade så sjukt dåligt samvete och samtidigt kände jag mig inte redo att sörja amningen heller. För det var precis så det kändes. Det kändes som att det inte bara var att ta bröstet från barnet utan jag skulle även klippa det unika bandet man har mellan mamma och barn under tiden som man ammar. När jag skriver ”band” så menar jag inte att man har en djupare relation bara för att man ammar, utan man har på riktigt ett osynligt band mellan sig och barnet, typ som en navelsträng. Bandet gör att man inte kan gå för långt från sitt barn, man kan inte vara borta för många timmar och barnet saknar en om det måste läggas utan att ammas först. Dom flesta tycker säkert att det här låter jobbigt och inte alls något som man vill hålla fast vid, men det tycker inte jag. För mig är amningen som en förlängd graviditet på nåt konstigt vis. Den dagen jag slutar amma, det är typ som ”the final cut”. När jag slutar amma är jag plötsligt ensam igen. Ingen bebis på insidan och ingen som är helt beroende av mig på utsidan. Det känns sorgligt, men nödvändigt nån gång…

Jag tror att jag har slutat amma Isadora nu. Jag har inte ammat på 3,5 dag nu och hon saknar inte mig. Hon har inte letat efter bröst en enda gång. Jag är glad för det, för om hon hade gjort det så hade jag gett vika. Det här avslutet är väldigt odramatiskt och det är precis så jag vill ha det. Jag tog inget beslut om att sluta jag bara lät bli att amma för att se vad som hände. Jag vill inte minnas min sista amning med henne för då skulle jag nog gråta varje gång jag tänkte på det. Jag gillar inte avslut så istället lägger jag krut på att minnas min första amning och många av dom andra mysiga stunderna.

Bebistiden går på tok för snabbt! Vad hände med lilla lilla Isadora? Nu fyller hon snart 1 år! Det här är galet!

Foto: Wanderings