Pojkmamma
Jag tror aldrig jag har skrivit det här förut, men när jag väntade Isadora så trodde jag lite mer på att det var en flicka än att det var en pojke. I början när jag mådde illa så trodde jag mer på en flicka men sen när illamåendet slutade så gick jag över till att tro 51% på flicka och 49% på pojke. I slutet av graviditeten så ändrade jag mig till att tro att det var pojke. Vet ni varför? Jo, delvis var det för att jag fick samma magform som jag hade med Lucas och delvis var det för att jag en gång fick en kommentar om att jag såg ut som en pojkmamma.
Foto: Wanderings
Det var ingen elak kommentar utan enbart en gissning på om Lucas var en flicka eller pojke, men den där gissningen fastnade liksom i huvudet på mig. Jag har aldrig känt mig som en pojkmamma, men efter att jag läste det så började jag tänka att jag är nog det. Jag vet inte riktigt vad som räknas som pojkmammigt, men jag började föreställa mig själv köra runt mina pojkar i en stor bil (som hemmafruarna i USA) till en massa fotbollsmatcher. Det kändes nämligen väldigt pojkmammigt i min värld.
När det närmade sig förlossningen så blev den här föreställningen mer och mer sanning för mig så när Isadora föddes och låg på sängen mellan mina ben och Jair ropade ”DET BLEV EN FLICKA!” så var jag i chock! Jag hade fortfarande inte sett bebisen själv så jag var tvungen att kolla efter och såg en fyllig liten flicka ligga där. Jag hade räknat med en betydligt slankare liten pojke, ungefär som en liten Lucas, fast en lillebrosa haha! Jag skrev ett inlägg om min första tanke när Isadora kom här: Min första tanke när Isadora kom ut
Foto: Wanderings
5 Comments
Sandra
Spännande det där med vad man föreställer sig. Jag har alltid tänkt mig som en pojkmamma. Delvis för att jag under barndommen önskade mig en storebror. Sen fick vi en flicka och sen en till och sen en till. Med tre tjejer i huset känns det helt rätt och sista gången trodde många att det var ett försök till en lillebror. Men jag bara visste att det var en tjej till och var lite i hemlighet rätt nöjd med det. Idag har jag svårt att föreställa mig en pojke i familjen och när vi pratar om ett eventuellt fjärde barn är det en flicka jag ser. Inte för att jag inte vill ha en pojke utan mer för att det är det jag ”kan”. 🙂
Emma - På Smällen!
Haha! Så lustigt! Ja, men så sa en av mina vänner också. Att hon hellre ville ha ett till barn av samma kön för att det är det som hon ”kan” 🙂
Malin
Var bombsäker på att jag väntade en pojke när jag blev gravid första gången, men det var en tjej 🙂 under den graviditeten sa många att jag var en typisk pojkmamma. Andra gången var jag säker på en tjej till, men det var en kille 🙂 hoppades inte på något speciellt kön någon av gångerna egentligen 🙂 nu är bebisfabriken stängd 🙂
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★
Ganska spännande ändå att man tänker pojk vs flick som att det är skrivet i sten hur man är? Tänker lite på tankarna kring om barn inte är något av saken som det nu mer och mer tycks gå tankar kring i samhället 🙂
Emma - På Smällen!
Haha! Vet du vad?! Jag tänkte exakt samma när jag skrev inlägget. Men när jag fick den kommentaren så var det 2013 och då var det mer ”okej” att säga pojk- och flick eller hur man nu ska förklara.