När tar tårarna slut?

Det är ett svullet ansikte jag möter i spegeln nu på morgonen. Svullna rödaprängda ögon, till och med under ögonen är det svullet och näsan är fortfarande röd och svullen på toppen. Kanske inte konstigt med tanke på hur mycket jag grät igår. Nu hoppas jag bara på att tårarna är slut att det inte går att gråta mer.

Efter beskedet på Sahlgrenska igår, gick jag till jobbet. Mamma körde mig hem så jag kunde göra mig iordning igen och så passade vi på att äta lunch också så att jag hade lite tid på mig att samla mig. Många av er tycker säkert att det låter konstigt att jag inte kunde välja att vara hemma efter ett sånt besked. Men jag kände att det var jobbigare att försöka dra en rövarhistoria om vad jag nu hade för problem med magen än att gå dit. Dessutom så känner jag att vi verkligen inte har råd att jag ska vara sjuk mer denna månaden. Jair börjar jobba 1:a okt och då har vi mer ekonomiskt utrymme men just nu är inte en bra tid om jag verkligen inte måste. Men det var såklart skitjobbigt att vara på jobbet. Jag hade nära till gråten hela tiden. Om nån hade frågat hur är det? så hade jag inte kunnat hålla mig.

Nu är jag påväg till jobbet igen och även fast det hade känts skönt att bara få gråta idag också, så känner jag ändå att fortsätta jobba ger mig styrka. Hemma hade jag bara tänkt på en sak, på bönan som inte längre lever, men nu kan jag fokusera på andra saker, arbetsuppgifter. Och jag är aldrig ensam. Hemma idag hade jag förmodligen varit ensam större delen av dagen och jag är rädd att det nästan hade varit värre.

Jag vill tacka alla er som har hört av sig. Jag har läst varenda kommentar och känt mig lycklig över att jag har så fint stöd av er och att det är så många som bryr sig! Förutom alla kommentarer här på bloggen så har jag även fått många meddelanden på Facebook. Även om jag gråter varje gång jag läser nåt från er så känns det skönt med ert stöd, som att jag bearbetar sorgen på nåt sätt. Jag är otroligt tacksam över er mina fina läsare och vänner!

Relaterade Inlägg

7 Kommentarer

  1. Caroline, ung tvåbarnsmamma!

    Skönt att du har ett bra stöd runt omkring dig. Jag själv fick väldigt dåliga reaktioner när jag berättade om mitt missfall. Jag sa till min lärare att jag skulle bli hemma en dag, när jag kom tillbaka hade jag väldigt ont och var ganska frånvarande så min lärare frågade vad problemet var och jag berättade, fick till svar att det var bra, jag skulle inte ha några fler barn nu för jag skulle fokusera på skolan. Jag hade även en ”vän” som sa att hon fick missfall efter sitt första barn och att hon idag inte vill ha fler barn så hon var glad över sitt missfall och sa att även jag skulle vara det för att jag skulle ångra mig om jag skaffade fler barn. Fick även kommentaren ”vad lätt du har att bli gravid då” och jag kanske inte har svårt att bli gravid, men när man försökt från maj (fick missfall i okt) så kändes det inte så jävla lätt. Varje mens var som en käftsmäll. Alla dessa reaktioner gjorde att jag aldrig pratade med någon om mitt andra missfall.. Styrkekramar åt er nu och återigen, ta hand om varandra. <3

    Svara
  2. R

    Hej Emma!
    Jag beklagar verkligen sorgen. 🙁
    Om det är till någon tröst så kan du vara glad för att du har så lätt för att bli gravid. Första gången med Lucas gick det ju supersnabbt eller hur? Och nu lyckades du igen! Dock så gick det inte hela vägen den här gången men ändå. Försök vara glad att du lyckades bli gravid igen 🙂 Inte alla som lyckas med det. Jag har själv PCOS och har blivit spontant gravid en gång för några år sedan och det slutade med abort (killen var en skitstövel). Sedan dess har jag nästan velat bli gravid igen men aldrig lyckats…
    Idag orkar jag inte ens använda något preventivmedel för att jag tycker det känns som ett hån, jag blir ju ändå aldrig gravid ändå…
    Hursomhelst, jag är verkligen ledsen för din skull men försök att tänka lite positivt ändå i det hemska, att du kan bli gravid! 🙂 <3
    Sänder många styrkekramar till dig! <3 <3

    Svara
  3. Malin

    Skönt att du fått stöd och tröst här på bloggen och på Facebook! Kan omöjligt förstå hur det känns då jag aldrig varit i din situation men skickar värme och styrka till er! Låt sorgen ta tid och njut av det som är bra i livet!

    Svara
  4. Jossan

    Hej fina du!
    Jag har själv gjort samma resa som du. Så ledsen att du behöver gå genom det. Det som hjälpte mig var att prata och gråta. Det lättade på trycket mycket.
    Att få missfall är så väldigt vanligt och det trista är att vi inte vågar prata om det. Som att man ska skämmas över det istället. När jag fick mitt missfall så slog det mig hur många det var som fått det.
    Det var många som helt plötsligt öppnade sig när jag berättade vad som hänt och berättade att de gått genom samma.
    Heja dig att du är så ärlig och berättar. Du hjälper fler än du kan ana.
    Sköt om dig!
    Kramar Jossan

    Svara
  5. Charlotte

    Stor styrkekram till er!!

    Hittade din fina blogg för ett par månader sedan i samband med att jag själv blev gravid och nu läser jag den varje dag. Tycker du verkar vara en supergo tjej och toppen mamma till din son. Tänker på dig i det svåra. /Charlotte

    Svara
  6. Nicole- Tvillingmamma

    Fina Emma ;( inga ord i världen kan mäta sorgen som blir efter detta, tyvärr!
    När jag väntade tvillingarna så var det troligen trillingar. Började blöda tidigt i grav, åkte på ul och där konstaterade man en tom hinnsäck med vätska i eller runt (minns inte vad dom sa mitt i allt som för mig vart turbulent) & två hjärtan som slog! Man undrar, tänker och funderar mycket. Jag försökte tänka i banorna att bebisen inte var frisk. Men chocken var stor från att tro att det var missfall till att hon sa det är tre, vänta jag måste be någon annan koll sen kostaderades det jag skrev ovan!

    Jag hoppas du snart mår lite bättre, vi finns här! <3 kramar

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här