Något som tynger mig med den här graviditeten…
Nu ska jag öppna mig lite mer än vanligt, bli lite sårbar och berätta om en känsla som tynger mig. Just detta som jag ska skriva om nu är lite svårt för mig och jag står i valet och kvalet att inte publicera det här inlägget. Men, så vet jag att ni läsare brukar ALLTID komma med massa bra råd, tips och dela era erfarenheter så att jag mår bättre, så i slutändan brukar det vara värt att dela med er.
Jag älskar att vara gravid och jag älskar att känna lilla bebisen sparka i min mage. Jag älskar att jag bakar en bebis i min mage och uppskattar varenda minut av graviditeten! Jag längtar tills bebis kommer, men jag vill inte att tiden ska gå för snabbt för jag älskar verkligen att vara gravid och den här tiden är såååå kort! Jag försöker uppleva den här graviditeten med hundraprocent nu-närvaro (försöker leva i nuet) precis som jag gjorde när jag var gravid med Lucas. Men jag känner mig så ensam med det…
Jag hade helst velat att Jair var lika nyfiken som när jag var gravid med Lucas. Då blev vi nästan som nykära och han höll alltid om min mage när vi tittade på TV på kvällarna och när vi sov på natten. Han ville inte missa en enda minut. Men nu är det inte så… alls… Vi sitter på soffan och tittar på TV och vi sitter i varsin ände på soffan. Jair är inte alls så nyfiken på att känna sparkar, han menar att bebis kommer ju snart ändå. Min gravidhjärna spelar mig spratt varje natt. Jag drömmer bara hemska saker. Jag drömmer antingen att någon gör Lucas fruktansvärt illa på dagis eller så drömmer jag att Jair lämnar mig. Jag har ingen som helst anledning att tro att Jair skulle lämna mig, men alla dom där dumma drömmarna gör att jag känner mig mer ensam och behöver mer bekräftelsebehov och istället för att visa att jag är ledsen så visar jag mig arg.
Jag pratade med Jair om det igår, men det är alltid lite krångligt att prata känslor när vi har olika känslospråk. Jag förstår att för honom är graviditet inte längre något nytt och bebis kommer ju snart. Och så har vi ju redan Lucas som tar upp den mesta av vår tid. Men det känns lite som att livet går på autopilot och det är bara jag (och säkert Lucas) som lever i nuet. Snälla, säg att nån av er läsare känner igen sig lite i det jag skriver? Eller att ni nån gång har känt så här? Usch, jag känner mig så krävande och bitchig. Så fort jag blir sur så blir jag skitarg! Jair sa i alla fall ”den här veckan har du inte varit arg” haha! Jag är otroligt tacksam för att han inte sa ”du är alltid arg” utan att han faktiskt kom ihåg att jag inte varit arg den här veckan 😛
Du kanske också gillar det här
Guide: Vilka klädstorlekar och hur mycket ska man köpa till bebis?
Förvärkar och att vara omföderska
45 Comments
Liselotte
Kände också så vissa delar av andra graviditeten! Såhär skrev jag i slutet av graviditeten:
http://blogg.fotoliselotte.se/nej-jag-ar-inte-glad-idag/
Du får gärna skriva till mig om du vill lätta ditt hjärta. Kram och kärlek!
Emma - På Smällen igen!
Tack Liselotte! Jag läste ditt inlägg. Vad skönt att jag inte är ensam om att känna såna här saker. Egentligen känner jag mig otroligt löjlig men samtidigt så undrar jag. Ska det vara så här? Är det så här för alla? Eller har vi ett problem? Ja, många tankar och i hjärnan skenar det iväg och jag undrar tillslut var livet ska sluta liksom. Man är knäpp ibland! Kram!
Linda
Min man var precis likadan. ☺️ Även när bebis har kommit så är han lite mindre involverad i bebis än när storasyskon var bebis. Men så länge han gör det där lilla extra för storasyskon så är jag nöjd.
Emma - På Smällen igen!
Ja, det är väl lite dit jag vill komma. Jag vill vara nöjd med att Jair engagerar sig i Lucas. Jair har dessutom blivit mer och mer engagerad i Lucas ju äldre han har blivit. Jair har alltid varit en lekfarbror och det märks att han älskar barn så jag tror han tycker det är roligare med barn som interagerar tillbaka och det gör Lucas nu 🙂 Jag måste bara få bort alla mina dumma hjärnspöken! Kram!
Natalina
Jag känner igen mig. Helst vill jag att Emil ska hålla på magen hela tiden men han gör inte det. Och ibland kan jag känna att de är dumt och de är ändå vårt först barn. Så jag förstår dig. Stor kram
Emma - På Smällen igen!
Tack 🙂 Det är inte lätt med alla känslor man bär på! Kram!
Zarah
Börjar med en stor kram! Förstår känslan, det är lika här hemma. Med första barnet kom sambon hem från jobbet och kramade om magen och ville känna sparkarna, ta igen det han missat under dagen på jobbet. Höll alltid handen på magen kvällarna i soffan och när vi skulle sova. Med andra barnet var det betydligt mindre med allt sånt där. Dels för att, som du beskriver Jairs förklaring, att det inte är nytt längre. Och sen så hade vi ett barn att hålla koll på. Så det blev inte riktigt samma sak. Och nu när vi väntar bebis nr 3 så är det i stort sett obefintligt med händer på magen. Antalet minutrar sammanlagt som sambon haft händerna på magen går att räkna på två händer. Allvarligt. Det är inte alls mycket. Är i v25. Äldsta sonen har känt mer än honom. Ibland kan jag undra varför och bli lite ledsen när jag får för mig att sambon inte bryr sig om bebisen i magen, eller inte vill knyta an till den. Men så är inte fallet, det är bara mina hormoner som spökar. Jobbigt är det oavsett. Vi pratar om det ibland, för att inte mina tankar ska skena iväg allt för mycket. Så mitt råd är att prata så mycket som möjligt med Jair, även om det är svårt med de olika språken. Behöver inte vara långa djupa samtal så heller, utan bara mer som en avstämning typ, så att han vet hur du känner.
Du är långt ifrån ensam om att känna detta, och det blir bättre sen! 🙂
Emma - På Smällen igen!
PRECIS så känner jag! Jag började till och med gråta när jag läste din kommentar nu. I mitt huvud pluppar tankar upp att Jair kanske inte bryr sig eller inte vill knyta an. Vi har ju dessutom ett missfall i bagaget, det kanske gör det svårare för honom. Jag vet inte. Jag försöker verkligen göra som du säger att prata om det då och då, men det kvittar hur jag tar upp det, det blir så himla allvarligt varje gång. Det där med känslor och språk för oss är väldigt svårt. Oftast finns det bara två nivåer, den informativa som tex. ”glöm inte att Lucas dagis stänger 16.00 imorgon” eller ”älskling, jag vill prata” och då blir det dödsallvarligt på en gång. Min kära sambo är inte den mest kommunikativa mannen i världen heller men det är oftast inget problem för mig som kan prata för oss båda haha! Skönt att jag inte är ensam om just detta i alla fall. Det är lätt att framkalla problem som inte finns när ens hjärna analyserar allt hela tiden och alla hormoner förstärker alla känslor! Tack för att du skrev!
Lin
Tips ang. kommunikationen. Skriv ett brev/mail/sms. Skriv där hur du känner, din ”oro” och hur du önskar att det skulle vara. Uttryck att du tror att det är viktigt för anknytningen att Jair onteragerar lite med magen. Utteyck att du vill känna att det är NI som väntar barn; inte bara du. Uttryck även att detta är en finslipning, ingen ”biggie”. Ibland är det så mycket lättare att uttrycka sig så som man vill i skrift. Då kan man lägga lite energi på att lätta upp stämningen i budskapet också.
Kände lite som du under graviditeten. Jag tog tag i makens hand och lade den på magen. Sa att han skulle hålla så för att jag tycker att det är mysigt och för att barnet känner hans hand.
Men bara så du vet; det är inte hela världen om han inte gör det. Det har ingen underliggande innebörd! Det betyder inte att han tänker lämna dig eller inte älskar barnet. 🙂 Men som sagt, för DIG är det viktigt. Då måste det vara viktigt för honom också. 🙂
Emma - På Smällen igen!
Tack Lin! Jag har provat det men då får jag superkorta svar. Just för språket tror jag att det är svårare för oss att skriva. Annars har det alltid varit en väldigt bra metod för mig i alla fall. Jag har ibland tagit Jairs hand så som du gjorde och då har han snällt hållt den där en stund haha! Det känns verkligen som att han inte förstår hur viktigt det känns för mig, han fattar liksom inte alls grejen och det blir ju inte samma sak om han bara gör det för min skull. Så svårt det här!
Emilia
Jag har inte någon egen erfarenhet av det, men har hört det från andra. Det du beskriver är bl.a. Hormonerna som spelar dig ett spratt. Försök att få lite egen tid även om det är svårt när plutten är sjuk, så ska du se att det löser sig. Dessutom är det ju inte lika nytt denna gång, även om glädjen är lika stor. Kram o lycka till
Emma - På Smällen igen!
Tack Emilia för att du kommenterade även fast du själv inte upplevt det. Jag var rädd att ingen skulle ha känt som jag och att jag skulle vara helt ensam med mina känslor. Skönt att du hört om det för andra och inte tycker att jag är fjompig 🙂 Hehe! Kram!
Magdalena
Fina Emma! När jag väntade Elton fick jag så gott som tvinga min sambo att känna! Det var inte intressant. Men för oss mammor är det ju ett växande liv, något nytt ändå!
Jag kände ofta att jag var undanskuffad och bortglömd! Att han inte älskade mig eller livet i magen.
Så förstår dig!
Har fortfarande lite problem med uppmärksamhets biten, när man har två barn blir det mindre oss tid. Snälla ta er tid för varandra med .
Kram mammatillthea
Emma - På Smällen igen!
Ja precis och om jag inte försökte knyta an och känna det här barnet lika mycket som jag gjorde när jag var gravid med Lucas så hade jag nog fått dåligt samvete tror jag. Vi mammor med alla dessa känslor hit och dit! Haha!!
Och ja, det där med uppmärksamhetsbiten är verkligen svår. Vi gör så sällan saker ensamma så det känns nästan som första dejten när vi är ute och äter. För oss är det nästan mysigare att gå på bio så vi slipper sitta där och undra vad vi ska prata om. Låter kanske hemskt, men det är det inte. Det känns mer som en vanesak. När vi var på Bali så hade vi trevlig middagar där vi pratade haha fast då var Lucas med 🙂
Anna
Jag känner igen mig totalt! Och jag och min sambo väntar vårt första barn… jag får känslor som om att han inte alls är intresserad av att bli pappa eller av att ta reda på saker/handla grejer/följa med till mvc osv.
Det känns fruktansvärt skrämmande och jag ät jätteorolig för framtiden då vårt barn faktiskt är utanför magen. Trots detta har vi ett underbart förhållande på alla sätt och vis och jag vet att han älskar mig otroligt mycket, men detta är så himla jobbigt att behöva gå och oro sig över. Jag förstår dig till 100 %!
Emma - På Smällen igen!
Tack Anna! Ja, visst oroar man sig! Man undrar hur framtiden ska bli och precis som du undrar jag om Jair verkligen ville bli pappa igen! Trots det så vet ju jag att det var han som sa att vi skulle sätta igång bebisverkstan igen!!! Och han säger alltid att han vill ha en stor familj! Men gravid- och bebisperioden är inte Jairs favvo-perioder så jag får väl försöka inse det och se vad han gör tillsammans med Lucas istället. Svårt bara för jag vill med bli sedd och jag vill att bebisen i magen ska bli sedd också!
Och det där med att intressera sig för saker. Första gången jag såg att Jair verkligen blev intresserad och ville prata mer var när jag sa att jag vill att vi ska förbereda oss på att jag kanske kommer föda här hemma. Om förlossningen går sådär ap-snabbt som BM förberedde mig på så kanske vi inte hinner in och då måste Jair ta hand om bebis när bebis kommer ut. Då blev han genast väldigt intresserad! Din sambo kanske blir mer intresserad på föräldragruppen när man pratar lite mer konkret om vad som ska hända? Har ni föräldragrupp? Det brukar vara dom sista veckorna innan FL och då får man lite information och så. Kram och tack för att du delade med dig!
Thaimorsan
Ja du…du är inte ensam. Här går det inte prata känslor även vi pratar samma språk men män och kvinnor pratar ju olika språk M skrattar mest åt mig t ex när jag står med min mage och smörja in den. Han har aldrig lyssnat eller vilja känna på magen om jag inte säger till. Han har inte masserat mina fötter en enda gång och han vet att jag vill alltid ha fotmassage. Den där nykär-känslorna hade vi inte heller första gången när vi var gravida med Tilda. Måns säger alltid så fort jag är arg ”du är alltid arg, det spelar ingen roll vad man säger” höhö. Han säger att alla kvinnor är argar av sig hahahaha!
Josefine
Så är min sambo med. Är gravid med första barnet och han engagerar sig ingenting. Skrattar och säger att jag är tjock. Men frågar inte hur jag mår, eller hur det känns med magen. När jag är på dåligt humör kommenterar han det bara, men inget mer. Han vet inte ens vilken vecka vi är i. Tar aldrig på magen eller känner sparkar. Är aldrig gullig eller skämmer bort mig så man känner ju ett sting av avundsjuk när man ser på Instagram där gravida tjejers partner överraskar dem med både det ena och det andra. Visst vet jag att man inte ska jämföra sig själv med andra, men är bra svårt när graviditeten är det mesta man tänker på :p
Sara
Känner igen mig i det du skriver! Är i vecka 20 nu med bebis nummer två och har varit på sambon lite om att han inte verkar bry sig så mycket om det hela.
Han erkände faktist för lite sedan att han inte alls tänker på att vi väntar en bebis till förrän han ser mig och min mage. Antar att själva graviditeten inte är lika spännande för våra män andra gången om 🙂
Emma - På Smällen igen!
Skönt att du känner samma! Kände mig först som ensammast i världen! Jair har också uttryckt det, men han är ofta lite luddig när han säger sånt för han är rädd att jag ska bli arg. Han vill helst aldrig nånsin att jag ska vara arg. Låter som jag är arg jämt, men det är jag inte. Jair gillar inte konflikter bara.
Mia
Jodå, min sambo var också mer nyfiken vid första graviditeten än andra. Jag blev sur ibland för att han inte tyckte allt var lika fantastiskt som jag tyckte. Nu när bebisen är här så är jag den som tar hand om honom mest men min sambo har istället fått ta en stor del med den store istället, som inte heller är så stor, bara 2 år.
Emma - På Smällen igen!
Skönt att jag inte är ensam! Ja, jag tror det kommer bli så också när vår bebis kommer. Bra att ställa in sig på det så att inte det blir en ny besvikelse liksom…
Caroline
Känner samma hemska drömmar och en man som inte alls är lika engagerad i andra barnet i magen!
sandra
Samma här. Gravid i vecka 27 med barn nr 2 och det är helt annorlunda denna graviditet, men tror mest det beror på att man är så mitt i livet på något vis denna gång. Jag brukar helt enkelt göra så att jag tar Hans hand o placerar på magen om kvällarna vid sovdags. Jag ser ju vilken fantastisk pappa han är till vår dotter så jag känner ingen oro för det hela, och han tar ett stort ansvar här hemma under graviditeten så att jag åtminstone hinner vila o stanna upp och knyta än till livet där inne i magen.
Lin
Läste att du skrev att Jair inte är någon som tycker att spädbarnstiden är den roligaste. Njutet han mer av tiden nu, med sonen? När han blivit äldre? Vår son är knappt ett år, och jag känner att min man inte tycker att det är kul (även om han älskar vår son högt!). Känner att man får dra tyngsta lasset själv. Blir det liksom… Bättre? Min man pratar mycket om den dagen när han och sonen kan göra saker tillsammans, åka till Stockholm till hans föräldrar utan mig (går inte att åka bil långt själv med sonen i dagsläget) osv. Men kommer den dagen? Vill definitivt inte sköta 70% av allt kring barnet själv tills han är 18.
Emma - På Smällen igen!
Ja det blev definitivt större och större skillnad ju äldre Lucas blev! Innan vi fick barn så upplevde jag Jair som värsta lekfarbrorn. När vi besökte min moster som har två barn i skolåldern så fick jag inte se Jair på hela tiden vi var där, han var med barnen, hoppade studsmatta, gick till sjön och fiskade m.m. Men när vi fick Lucas så var det jag som gjorde allt tills han var cirka 1,5 år, efter det så blev det bättre och bättre. Nu går Jair nästan alltid ut en stund på helgerna med Lucas och då gör han inte det för att jag ber honom utan för att han vill. Så jag ber honom inte ens. Dom kan vara ute i 2-3 timmar och kasta sten i sjön m.m. Ett tips är att anmäla er på babysim/minisim och låta din sambo gå själv med sonen ibland. Då får ju dom en chans att få en egen relation 🙂
carina
Jag förstår precis dina känslor för precis så kände jag denna graviditeten. nummer sex är det. Jag blev också ledsen och besviken på att han inte ville känna tillräckligt ofta på min mage. Och efter förlossningen kände jag det ännu värre. För då blev jag besviken att han inte berättade hur duktig jag varit. Jag ville ju få bekräftelse på att jag varit duktig och fött ut svårt barn till oss. Vi har pratat om det massor av gånger men han förstår inte. Han tycker att han gjort allt jag velat. Men jag ville ju ha mer.
Lovisa
Kram Emma! Jag känner igen mig i det du skriver, att denna graviditet inte verkar beröra min man på samma sätt som med barn nr 1. Tror dock att det har att göra med att vi redan har fullt upp med livet med sonen nu och allt annat runt omkring
Emma - På Smällen igen!
Ja, det är väl så det är. Jag pratade precis med Jair om det igen och förklarade hur mina hjärnspöken höll på och i vilka banor mina tankar gav sig iväg på egen hand. Han förstod kanske lite bättre nu, men det känns i alla fall väldigt skönt och som världens lättnad att jag inte är ensam om att känna så här. Kram!
neggipegi
Jag har också massa mardrömmar och min sambo är inte heller sååå inne i graviditeten som jag är men de är väll vi kvinnor…vi går ju igenom det med bebis 24/7 så de är ju lättare att följa med i varje liten process..killarna har kanske deras lilla känslomässiga process mer för sig typ 🙂
Emma - På Smällen igen!
Ja, så är det väl. Det kan ju vara svårt för oss att fatta att vi är gravida ibland, klart att det måste vara ännu svårare för dom. Och med ett småbarn redan så är man ju trött också så han orkar väl inte sitta och hålla på min mage när han har sin egentid på soffan framför en serie… 😛
Luna - gravid v34 ♡
Åh, det skulle kunna varit jag som skrev det här! Känner väldigt mycket igen mig, tycker det är jättejobbigt och ibland tänker jag att min sambo kanske inte ens ville ha ett till barn? Försöker intala mig att det bara är hjärnspöken.
För oss har det funkat bättre när vi pratat om det, har bett honom välja vissa saker till bebisen och då har han liksom inget val än att sätta sig in lite! Och jag säger alltid till om bebisen sparkar mycket eller så så att han får känna men ibland märks det att han inte tycker det är så intressant. Tråkigt nog!
Du är iallafall inte ensam om att känna såhär! Kram!
Emma - På Smällen igen!
Jag pratade med Jair igen precis efter att jag hade läst din kommentar och berättade om blogginlägget jag hade skrivit och att det var många som kände samma sak. Jag ville att han skulle veta att både mina och hans känslor är vanliga, men att det är bäst att prata om det så att inte mina hjärnspöken och gravidhormoner börjar kläcka tankar som ”han vill säkert inte ha ett till barn”. Han säger att han visst vill ha bebisen och att jag ska sluta tänka så. Det känns bra i alla fall, men det är väl här jag märker av mitt ökade bekräftelsebehov för jag vill liksom ha mer. Jag har fått Jair att bli självmant delaktig på en sak i alla fall och det är att förbereda sig på vad man ska göra om bebis skulle födas väldigt snabbt, typ här hemma 🙂 Dte kändes bra 🙂
Tack för din kommentar! Det kändes bra att höra att jag är långt ifrån ensam! KRam!
Tina
Hej! Jag tänker så här, en gravid kvinna hamnar automatisk väldigt mycket i fokus i och med att det är väldigt fascinerande att följa en gravid kvinnas utvecklig.Oavsett om det gäller fokus från sjukvård,arbetskollegor eller andra kvinnor/mammor så hamnar man ofta i fokus oavsett om man vill eller inte. En gravid kvinna äger inte längre sin ensamrätt om sin kropp utan både sjukvård och allmänhet ska ha åsikter/kommentarer Hur man ser ut/äter/tränar/vaccinerar sig m.m. På den här resan mot ett nytt liv hamnar mannen automatisk i skymundan, hur ska han någonsin kunna förstå hur det känns att vara en gravid kvinna, med allt vad det innebär? Hur ska han som man kunna relatera till något man aldrig kommer få uppleva? Jag tror och hoppas de flesta män gör sitt bästa att pyssla om sin gravida kvinna men det kan inte vara en enkel uppgif med alla känslor, hormoner, särskilt om man har barn sen tidigare som kräver uppmärksamheten. Mig har det hjälpt att ventilera min graviditet med någon som kan relatera på riktigt (känslomässigt) vad jag går igenom sedan uppdaterar jag mannen med mina känslor och förväntningar av graviditet/honom/barn2.Sedan diskuterar vi praktiska lösningar ihop vilket han verkligen kan relatera till! Kram
Emma - På Smällen igen!
Tack för kloka ord! Det ligger en hel del i det du skriver. Det är bara så svårt att se det uppifrån när man är mitt uppe i det. Och alla dumma drömmar gör ju alla känslor ännu mer intensiva 🙁 Bra tips i alla fall! Det hjälpte verkligen att få läsa att jag inte är ensam och det kändes lättare att prata med Jair efter det. Kram!
Olivia
Du är inte ensam om att känna som du gör
Det är dina känslor förringa dem inte. Allt blir bra, allt ÄR bra
Sandra Lund
Åh upplevde samma sak idag. Sambon har inte känt ngr sparkar ( är i v 26, 25+1) förrän idag. Och efter bara två, tre ganska svaga sparkar s säger han ” nej nu måste jag diska”. Jaha, var det inte mer mysigt att få känna sitt barn sparka och reagera på pappas värme. Blev så besviken på honom.
Petra
Jag kände precis lika med andra graviditeten! Känns som att jag kunde skrivit din text, drömde att F lämnade mig för någon annan osv kände mig sur och trött på att inte känna mig förstådd!
Det låter som att vi är normala
Dani
Ohhhh min fina mamma…
Andra gravitet oftast ser inte ut som första. Du drömmer sådana saker pga många, många hormoner + din orolighet. Helt normalt, oroa dig inte
Och din älskade sambo menar ingenting illa…när bebisen kommer då kommer situationen mellan er ändra sig..
Oroa dig inte och njut av din fin graviditet…
Lycka till
Josefin
Känns som du beskriver mig i min senaste graviditet. Herregud så arg ( och faktiskt besviken) jag var på min sambo. Han var inte alls intresserad av magen på samma sätt som vid första graviditeten. Det sårade verkligen mig. Vid första graviditeten tror jag inte han missade en enda mvc kontroll. Denna var han med på första och en mot slutet. Kände mig verkligen ensam. När de stora sparkarna kom ropade man glatt att han skulle komma och känna men jag märkte tydligt att de inte alls var lika spännande som vid första. Som du beskriver, vi satt i varsitt hörn av soffan. Han kollade på tv och jag klappade magen. Blev ofta väldigt arg och försökte förklara att jag ville att han skulle vara mer delaktig. Men jag tror jag var mest sårad.
”Tyvärr” är de nog rätt vanligt att de blir så i andra graviditeten. Dom har liksom redan ”varit med om de”. Men för oss som bär vårt lilla liv är de en helt annan känsla.
All lycka till med din graviditet <3
Carolin
Precis som du skriver så va de för mig med min andra graviditet :/. Ja kände mig väldigt ensam under den tiden . Vi har Nellie sen april-13 och nu kom Vincent i augusti-15 . Vet inte varför sambon inte va Lika intresserad som med första graviditeten . Konstigt de där . Lycka till med kommande bebis . Kram
Emilia
Förstår dig till tusen! Var exakt så för mig min andra graviditet! Min man och din man känns väldigt lika, vill inte att man ska bli arg och försöker dämpa diskussionerna innan man änns hunnit börja… Kan göra mig tokig! Men samtidigt vet jag att han alltid vill mig och barnen det bästa och att han älskar oss jätte mycket. Men vår andra är ca 3månader och ibland känner jag att han inte bryr sig, inte är intresserad av att lära känna henne och att det bara är mitt barn.. Han är super duktig på att ta hand om äldsta och det är jag otroligt tacksam för. Jag tror som det låter på dig att du kommer få det ungefär så du också.. Jag kan bli super ledsen/arg/besviken ibland tex när han har tagit minstingen för att jag ska göra något och så börjar han gnälla efter 5min om hur jobbigt det är.. Han har ont i ryggen, hon gråter eller vad de nu är, eller så följer han bara efter mig som en svans. Skit stressande och samtidigt känner man att han inte har någon som helst förståelse för hur jag känner eller bryr sig om sitt barn. Har pratat med honom om det och då brukar han bli bättre i några dagar tills han glömmer och faller tillbaka Han gillar inte heller spädbarns tiden, han känner sig otillräcklig och maktlös vad jag förstår av de få ord jag får ur honom Vi kvinnor får va den starkaste (som alltid ) Och vara glada över att vi ändå har en toppen man som engagerar sig i storasyskonet och älskar oss ❤️ Ett tips till när bebis kommer är att fira Lucas att han blir storebror med kanske en present från bebis vid första mötet och från bebis när ni kommer hem. Så gjorde vi och det har gått super bra med att lillasyster kom. Lycka till och försök koppla bort dom negativa tankarna! Även om det är sjukt svårt ibland.
När jag läst vad jag skrivit så känns det som att det låter som att min man är en stor skit men det är han verkligen inte!! Han är underbar! Är inte alltid lätt för dom heller.. Och så är det ju mycke mindre tid när man redan har en som behöver oss ❤️
Kram!
Mathilda
I feel you!♡ Vi sitter i samma båt, känner precis likadant! Är i vecka 30 nu och tror att min sambo har känt på magen 1 gång. . När vi väntade sonen var han på min mage jämt. Men han säger precis som Jair att bebisen kommer ju snart. Han tycker inte graviditeten är något ”speciellt” denna gången, vi har ju redan gjort det en gång. Det är väl så dom fungerar helt enkelt, även fast man själv blir besviken. Själv känner jag att det inte alls är som första gången, det är ju en ny liten krabat där inne och allt känns på ett helt annat sätt. Fortsätt njuta av din graviditet männen är som dom är, ska bli jätteroligt att då träffa dig i januari på bloggmiddagen! Många kramar ♡
Anna
Hej fina!
Du är absolut inte ensam, trots att det känns så! Det du skriver skulle lika gärna jag kunnat skriva i detta nu.
Varje dag tampas jag med mina känslor för hur jag känner att Marcus är. Första graviditeten pussade han magen varje dag nör han gick och kom hem från jobb. Han ville hänt känna efter sparkar, var noga med att jag åt vitaminer, läste bebisböcker… Ja verkligen allt! Nu är det totalt tvärtom. Han känner på magen när jag ber honom, men inget mer :/
Jag är som dig, älskar magen och tänker ständigt på den lilla filur som ligger där inne, och graviditeten går så otroligt snabbt 🙁
Jag har försökt prata med honom om det, och varje gång ”ska han bättra sig” men icke. Jag tror de ligger lite i deras natur lixom :/ De fattar inte bättre :p
Dessvärre tror jag att vi bara får stå ut och invänta bebisen :/ På ngt sätt önskar jag ändå att Marcus får dåligt samvete när bebisen väl kommer över att han inte tog till vara på tiden inne i magen.
Ha en fortsatt bra dag
Kram Anna
Pingback: