Tänk att vi hade så himla tur! Det kunde lika gärna varit så att vi inte hade någon Oliver idag… Usch, hemska tanke! Jag känner flera som har förlorat sin bebis på exakt det här sättet som jag nästan miste Oliver och ett meddelande från en änglamamma träffade mig så djupt i hjärtat så att jag aldrig kommer kunna glömma hennes ord. Hon skrev ”den sista sparken jag kände av en trött bebis, också blev den sista någonsin” – för det här kunde lika gärna varit jag! Den där trötta sparken på Sankt Jörgen Spa kunde varit den sista sparken som jag nånsin skulle fått känna. Det blev den sista sparken från Oliver inuti min mage, men under tiden jag skriver detta så ligger han här på mitt bröst och sover och jag vet att han kommer sparka många gånger till, fast på utsidan.

När jag upptäckte att Oliver inte rört sig på ett tag, var jag mitt uppe i födelsedagsfirande med diverse överraskningar planerade och ville egentligen inte avbryta det. Jag minns att jag kände det som att jag ”överdrev”, fast ingen hade antytt det. Dessutom hade jag i bakhuvudet, att jag åkt in med gråten i halsen tre gånger med dom andra barnen, för att jag känt minskade fosterrörelser som visat sig vara falskt alarm så det tog emot att ”dra igång en stor apparat” för att åka in till sjukhuset den här dagen, särskilt när vi hörde hjärtljud med dopplern vi har här hemma. Men samtidigt visste jag att det kunde vara en falsk trygghet eftersom det är omöjligt att avgöra hur bebisen mår på det sättet, mer än att den är vid liv. Klockan var 16.00 när jag sa till Victor att vi måste åka in innan kl 19.00 (då stänger akuten för gravida). En minut senare gick vattnet och då såg vi att det var bajs i och förstod att vi måste åka direkt.

Det var tur att vattnet gick så att jag inte behövde fundera utan vi åkte direkt. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om Oliver inte hade klarat sig. Jag skulle aldrig kunna fira en endaste födelsedag till, för jag skulle ju alltid veta att min födelsedag också var mitt barns dödsdag. Usch! Det är hemskt att tänka på det, men att tänka på vad som kunde hänt, har också hjälpt mig att skifta fokus från att ”något hemskt har hänt oss” med det akuta snittet, chocken, osv, till att ”vi har haft enorm tur” så det känns som jag mår bättre av att tänka på det här sättet. Det som däremot är jobbigt att tänka på är vad som hade hänt om vattnet inte hade gått. Vi hade redan bestämt oss för att åka in, men hur länge hade vi väntat? Usch, jag får dåligt samvete av att tänka på det…

Foto: www.wanderings.se

Har ni åkt in för minskade fosterrörelser någon gång?