Okategoriserade

Begravning: Hejdå älskade morfar

I förrgår var det dags för min älskade morfars begravning. Jag var så orolig att jag inte skulle kunna gå eftersom vi inte hade fått svar på våra coronatester som vi tog under påskhelgen. Det verkar som labben, som analyserar coronatesterna, har en väldigt hög belastning just nu, för det skulle ta 3-5 dagar att få svar istället för 48 timmar. Så så himla jobbigt! Som tur var så fick vi tipset om att ta coronasnabbtest för då får man svar inom 15 minuter. Vi testade hela familjen på Testakuten.se och efter det kändes det safe att åka på begravningen. Testen har ju ändå 96% tillförlitlighet.

Det var en jättefin begravning och trots att det var max 20 personer som fick vara med så fick hela släkten (förutom barnen) och många av morfars vänner vara med. Det var fint och fruktansvärt sorgligt att se alla ta farväl av morfar. Han var en väldigt social person och kommer vara saknad av många. Det känns så tomt utan honom.

Förklädet morfar har på sig är så klockrent! Han var en hejare på matlagning 🙂

Jag trodde inte att det skulle bli någon begravningsfika, men det blev det. Min moster och hennes man som har det mysiga caféet vid sjön i Vegby bjöd på smörgåstårta på caféet. Det var skönt att det blev en begravningsfika, det hade varit väldigt tungt att lämna utan. Begravningsfikan är ju som en minnestund som får en att bli lite upplyft istället för sänkt av sorg.

På begravningsfikan delade morfars vänner med sig av minnen av morfar och jag fick den finaste bilden av mig och morfar från min mosters man. Han hade tagit en bild på mig och morfar när vi jämför våra magar när jag var höggravid med Isadora. Det var morfar i ett nötskal, att hålla på att skoja om sin mage och att det var en bebis där också. Till höger i bilden gömmer sig min älskade mommo som absolut inte vill vara med på bild. Älskade älskade mommo i ett nötskal! Gud så jag saknar dom båda ❤️

Häromdagen, när jag stod och grät i Victors armar, så kände jag att jag inte vet hur jag ska orka bli gammal och förlora en massa människor som jag älskar. Jag tänkte på Victors farmor som snart är 100 år och till och med förlorat ett barn, Victors pappa, i cancer. Hur orkar man överleva det? Jag mår dåligt bara av att tänka att jag kommer få fler att sörja ju längre jag lever. Då sa Victor: Men tänk på alla dom nya små människorna som kommer till livet ❤️ Jag är så glad att han påminde mig om det. Det är så svårt att se det själv, när man är mitt uppe i all sin sorg.

2 Comments

  • Sabina

    Min mormor blev 91 och förlorade 2 av sina barn (min mamma 47och min moster 42) i cancer på 1.5 år och min morfar ca 2 år senare. Hon gick i svart i nästan 5 år på raken. 🙁 Det är hemsk. Är så himla glad att hon gick bort i januari förra året. Innan Corona bröt ut. På hennes avd på boendet var det ett Corona utbrott och flera som dog 🙁 Minnen lever kvar och det som inte dödar, härdar.

  • M

    Ja usch jag tänker också sådana tankar ibland. Jag har förlorat farfar, mormor och farmor. Min morfar dog tidigt innan jag var född. Min farmor förlorade sin son i en hemsk olycka hemma på gården många år innan det var hennes tur att vandra vidare. Hon sa jämt ”det skulle vart jag”. Min mormor förlorade ett av sina barnbarn 4 är innan hon själv gick bort vid 90 års ålder. Han var 36år och blev brutalt mördad. Det tär på en att se sina äldre lida av sorg samtidigt som man själv är mitt i det. Min man har alla förutom sin farmor kvar i livet. Usch att tänka att de kommer gå bort och att man även kommer ha sina barn att tänka på när det väl sker.

    Skönt att ni fick ett fint avsked på begravningen. Beklagar sorgen!

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.