Bebisen rör sig inte!

De sista dagarna har bebisen haft en vakentid runt tolvtiden som hela magen både hoppat och svängt hit och dit. Jag tycker till och med att bebisen blivit lite mer aktiv den sista veckan jämfört med hur det var för några veckor sedan. Men så var det inte igår. Igår var den trött på dagen så jag buffade på den några gånger bara för att se att den sparkade tillbaka. Det gjorde den, varje gång. Men på kvällen när jag hade duschat och stod och smörjde in mig så reagerade jag på att den inte buffade tillbaka när jag smörjde magen. Jag testade att buffa kraftigare, vrida magen mot- och medurs, lägga mig på sidan och buffa hårt på fötterna och rumpan – men inget hände…!

Jag började bli riktigt orolig för så här har bebisen aldrig gjort innan så jag ringde Victor som var på väg till affären och bad honom komma hem igen. Han kom hem på stört och provade att rucka lite på huvudet så som barnmorskan brukar göra. Det brukar ju få fart på ”korven”, men fortfarande inget… Victor kände också runt på magen, men inte en enda liten rörelse. Nu blev jag rädd på riktigt! Vi bestämde oss för att åka upp på en gång så Victors styvpappa skyndade sig hem till oss för att ta barnen medan vi åkte.

Under tiden som vi väntade tog jag fram hjärtljudsdopplern som dog i samma sekund som jag satte på den. Så typiskt! Jag har aldrig behövt den så mycket som just då och då funkar den inte längre. Men då la Victor sitt öra mot magen och hörde att bebisens hjärta slog. Då lugnade jag mig lite även om jag fortfarande inte kände mig trygg med att bebisen inte svarade på våra buffar.

På vägen till sjukhuset åt jag en skål med granola och drack saft för att få upp blodsockret, men det var fortfarande stilla i magen. Victor sa inte mycket på resan dit. Jag såg att han var orolig, oroligare än jag nånsin sett honom. Jag ville säga något, vad som helst för att lugna honom men jag var ju lika orolig själv.

När vi kom fram till sjukhuset fick Victor inte följa med in. Så jobbigt! Jag var i tårar och han gjorde allt han kunde för att hålla ihop ute på parkeringen. Jag bad om att någon skulle lyssna på hjärtat på en gång och fick superbra bemötande så jag behövde inte sitta många minuter innan en jättegullig barnmorska kom och lyssande på bebis. Sedan fick jag vänta en liten stund till innan det var dags för en CTG-kurva.

Första halvtimmen av CTG-kurvan var bebisen helt stilla och hjärtljuden varierade knappt nånting utan höll sig runt 116-126. En jämn puls utan några variationer alls är inte ett bra tecken, det kan betyda att bebisen är slö och mår dåligt så det kändes inte alls bra.

Men plötsligt så började jag få värkar och då vaknade ”korven” till liv! Pulsen vandrade mellan 130-163 flera gånger och bebisen sparkade i princip efter varje värk! Det var häftigt att se! Jag kände mig genast mycket tryggare!

Värkarna gjorde lite ont, men inte tillräckligt ont för att jag skulle behöva andas igenom dom. Det kändes ändå skönt att se dom där värkarna svart på vitt på den där monitorn. Jag hade nästan börjat tro att jag bara inbillat mig att jag har värkar eftersom bebisen aldrig verkar vilja komma ut 🙂

När jag äntligen fick godkänt på CTG-kurvan och fick lov att åka hem så hade jag haft flera värkar inom 10 minuter. Det enda som fattades nu var att dom skulle bli lite kraftigare och lite längre för om jag hade klockat dom så hade dom inte varit 1 minut långa.

Jag var så exalterad när vi gick därifrån! Jag trodde på allvar att bebisen att förlossningen skulle dra igång under natten och jag var såååååå taggad! Men icke, inte ens nattens färdknäpp kunde sätta fart på denna förlossningen… Det var så frustrerande att vakna upp imorse och vara lika gravid som igår!

Om en liten stund är det dags för hinnsvepning… vi får se om det sätter igång nåt…