Okategoriserade

Barnen får ta smällen

Förra veckan var jag full med energi och kände mig starkare än stålmannen, men denna veckan känner jag mig så låg. Det gör ont på mig när det gör ont på barnen, det gör jätteont! Jag var inte beredd på att Lucas skulle bli orolig för att bli lämnad av mig för jag är ju här och visar varje dag hur mycket jag älskar barnen. Men jag förstår att såna rädslor kan uppstå när allt går till som detta har gjort. Om en förälder kan lämna så kan väl två göra det… Stackars barn!

Jag och Lucas är väldigt nära och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Jag känner likadant med Isadora men som tur är förstår hon inte så mycket av det här som Lucas gör. Igår fick jag ett tips av en läsare att testa med en logisk förklaring om hur jag aldrig skulle kunna lämna honom eftersom vi faktiskt suttit ihop när han var i min mage. Jag berättade för honom om hur vi var kopplade via navelsträngen och att han är en del av mig. Han lyssnade intresserat och för att förstärka det hela lite extra sa jag att för mig hade det varit mycket hemskare om han och Isadora flyttade ifrån mig. Jag vet inte riktigt om det är rätt att prata jag-perspektiv här, men jag vill angripa oron han känner från olika håll så att han förstår hur säker han kan vara på att jag alltid kommer vara kvar.

Idag hämtade Jair barnen på förskolan. Jag tror det är bra att han gör det, gärna ofta nu i början så att dom förstår att han inte har lämnat dom. Det spelar ingen roll vad jag säger tilll dom för dom uppfattar det dom ser och inte det jag säger. Jag har fått kontakten till barnpsykolog nu också. Jag vet inte hur man gör i den här åldern, men just nu är jag inte inne på att han ska prata med en främmande människa. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hjälpa Lucas. Vad mer ska jag vara uppmärksam på och vad kan jag göra för att hjälpa honom igenom detta på bästa sätt?

16 Comments

  • Lexochlogan

    Ja det är nog mycket för Lucas nu men så skönt att du kan prata mycket med honom och gör det, tror det är viktigt, och det kommer nog gå upp och ner många gånger men de bättre dagarna blir fler och fler. Tror just det med psykolog är bra, kanske just nu bara för att du skall kunna kolla av som du skriver och vill Lucas senare kan han ju få möjligheten. Tjejerna hade behövt det, känns så nu i efterhand men var aldrig på tal då. Massa med styrkekramar

  • Skolkurator

    Klokt att du vänder dig till en barnpsykolog för att du ska få hjälp med barnen. De är för små för att prata av sig hos någon. Precis som barns sorg är randig vid dödsfall är den randig vid skilsmässa. Låt allt ta den tid det tar. Kämpa på!

  • Erica

    Åh, vilken resa ni behöver gå igenom, du och dina barn ❤️ Känns som du har kloka tankar, hoppas du får möjlighet att bolla dem med någon. Kan förstå känslan du känner med barnen.

  • Mia

    Så olika det kan vara och upplevas av olika människor. Mina barn är 3 och 5 och har inte reagerat så alls på att vi flyttat isär. För oss var det jag som flyttade ut. Men vi har barnen varannan vecka och har varsin kalender som är markerad med färger, en för mig och en för honom så barnen ser vems vecka det är och så får dom kryssa efter varje dag så ser dom hur många dagar det är kvar till nästa förälders tur. Dom har stenkoll på vems vecka det är. Vi gör bytet på förskolan så blir det ett naturligt hejdå på morgonen, sen på eftermiddagen kommer ju bara den andre föräldern och hämtar. Dom verkar rätt oberörda av att ha fått två hem, vet inte om det är bra eller dåligt… Nångång ibland säger 3-åringen att han vill ha båda, det är det enda typ ?

    • Emma - På Smällen!

      Jag tror det är väldigt stor skillnad om barnen bor varannan vecka och båda föräldrarnas boende är tryggt och stabilt. Här blir det varannan helg men jair har ju bara ett rum i en annan familjs lägenhet. Dessutom har detta gått skitsnabbt, jag förstår att barnen reagerar.

      • Mia

        Ja självklart. Jag bodde ju hemma tillsammans med dom andra i 3 månader innan jag fick lägenhet. Vi hade lång tid på oss att förbereda barnen på vad som skulle hända. Sen är det svårt att veta hur mycket dom förstår tycker jag. Min femåring säger att mamma och pappa inte tycker om varandra längre, men han har aldrig varit ledsen och det är skönt. Hoppas ni kommer in i era rutiner snart och att era barn märker att båda föräldrarna fortfarande finns kvar för dom trots allt.

    • Matilda

      Tror inte att man ska tro att barnen inte mår dåligt av en separation,däremot kan det ju dock ändå varit tvunget att dela på sig ändå. Det har gjorts forskning på att barn med separerade föräldrar mår sämre psykiskt. Att ditt barn säger att ni inte tycker om varandra känns väldigt ledsamt för trots allt är ju barnen summan av er kärlek ni en gång delat. Tror på att ta hjälp som Emma gör och det finns hjälp att få för att kunna få sin ursprungsfamilj att fungera bra. Har vänner som har separerat men dom har valt att inte dela barmen varannan vecka utan tar några dagar i stöten och saknar dom sin andra förälder så ringer dom varandra och barnet får byta och skönt för barnet att vara själv med sin ena förälder. Dom äter middag tillsammans en gång i veckan som sin ursprungsfamilj och åker ibland på semester tillsammans. De är mina förebilder när det gäller separationer. Mina barn är i samma ålder som emmas och jag skulle inte stå ut att vara ifrån dom en hel vecka!

      • Mia

        Vi gör också saker tillsammans ibland, vi tar ibland även varsitt barn varsin dag på helgen, så barnen får göra nåt själv med båda föräldrarna. Jag tycker inte det känns så ledsamt för jag tycker det känns som mina barn mår bra och är trygga i båda hemmen. Vi har gått i familjeterapi också. Alla familjer fungerar på olika sätt och alla personer är olika, själv tycker jag det fungerar väldigt bra med varannan vecka, vi pratar i telefon med barnen om dom vill. Jag kommer själv från ett separerat hem och har bara bra erfarenheter. Beror väl på hur föräldrarna sköter det hela. Vi bråkar inte, vi pratar inte illa om varandra och vi har kalas och sånt gemensamt. Vi har inte möjlighet att ha barnen några dagar var då jag jobbar 2-skift och kan inte ha barnen på mina veckor jag jobbar kväll.

        • Emma - På Smällen!

          Mia, jag är övertygad om att dina barn mår bra om du känner att dom gör det. Jag är övertygad om att Lucas också kommer må bra när detta har stabiliserat sig. Vi har redan pratat med psykolog om detta och de studier som finns visar tydligt på att det inte spelar någon roll om föräldrarna är gifta eller skilda, det viktiga är samarbetet efter skilsmässan. Barn som far illa av skilsmässa gör det för att samarbetet efteråt har fungerat dåligt berättade psykologen för oss. I vårt fall är vi överens och har inte bråkat nån gång, men det blir lite jobbigt när överenskommelserna bryts och pga hur detta har sköts så har känslan av att bli övergiven smärtat både mig och barnen. Jag har ändå inte sagt ett enda ont ord om Jair till barnen eller framför dom. Jag hoppas och tror att vi kommer få ett bättre samarbete när allt har stabiliserat sig lite. Du gav mig hopp när du skrev om hur det har gått för er <3

  • Kristina

    Förstår att det är tufft. Att se att ens barn mår dåligt är ju det värsta.

    Men som du själv skriver så har det ju gått väldigt fort för barnen. Jag kan bara föreställa mig hur vår 5-åring skulle reagera om hans pappa berättade idag att han flyttar ut imorgon! Sen tror jag, som du, att det spelar in att Jair inte riktigt har ett stabilt hem/umgänge med barnen. Jag tänker att ”varannan vecka + hämtar ibland efter förskolan” blir lite svårt att greppa. Och att det sker i en annan miljö än ”hemma”. Men det kommer säkert bli bättre när umgänget kommer igång och barnen märker att ni båda finns kvar för dem.

    Bra att du får professionell hjälp med hur du kan hjälpa barnen.

    Kram!

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.