Reparera eller skapa något nytt?
Jaha, vad ska jag säga… Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva, jag känner mig så tom… Det känns ungefär som att något har exploderat och saker (känslor) flög åt alla håll och kanter och jag visste varken ut eller in, men nu ligger allt utspritt på marken och jag har börjat plocka upp alla delar för att reparera eller snarare skapa något nytt. Det är därför jag känner mig tom, för det finns inget att reparera, jag måste skapa något nytt. Det känns som att jag står på ett blankt blad och måste bygga en helt ny bild av vad jag vill med mitt liv. Det som en gång var kommer aldrig mer att bli. Vad ska nu hända?
Jag har släppt den där oron med att bli ensam. Jag tror inte att jag kommer bli ensam, men jag är lite orolig att det ska ta tid innan jag träffar någon ny som jag vågar bilda familj med. Jag är inte färdig med bebisverkstan, jag önskar mig en stor familj! Det är något som jag aldrig haft själv och som jag önskar att jag hade nu. Är det någon av er som skaffat barn och skiljt er och sedan träffat en ny och skaffat barn? Hur gamla var ni och hur lång tid tog det att hitta rätt?
Idag kom den nya sängen som jag och Jair provade ut. Det känns så konstigt att se den nya sängen i kartongen och veta att vi aldrig kommer ligga i den tillsammans. Men nu har jag fått lite distans till den här overkliga situationen och kan se det från den ljusa sidan också, nämligen att jag kan ligga åt vilket håll jag vill utan att fötterna sticker ut! En så stor säng har jag aldrig haft helt för mig själv!
Sängen belamrar halva vardagsrummet för jag orkade inte bära upp den för trappan…
En sak som jag verkligen hatar med mitt liv är att allt dåligt alltid händer på samma gång. Det är alltid så här! Först dör min mormor, vi blir utsatta för sabotage och Jair bestämmer sig för att göra slut. Det är som att jag måste hamna ända nere på botten innan jag kan ta mig upp igen. Mitt liv är verkligen fullt av dalar och toppar. Jag har oftast skitlycklig eller skitolycklig, aldrig däremellan…
Jag hoppas att ni inte dör av tristess men ni kan nog räkna med en del dystra inlägg och ältande ett tag framöver nu… Hoppas det är okej!
19 Comments
Jacke
Amiga,
Vc vai se sair mais forte.
Johanna
Dina kommande inlägg blir nog inte tråkiga, vi är nog många som känner igen oss. Jag lider verkligen med dig… Önskar att detta inte hände!
Jag har själv inte varit i den här situation (än). Men min känsla säger mig att dina tankar om att starta om med någon ny så småningom är helt normal, man vill tillhöra sin grupp. Men försök fokusera på ditt nya liv ett tag när allt sätter fart, landa, och sen vips så har du träffat någon speciell att dela ditt liv med. För det kommer att hända.
???
Anke
Vi följer dig i vått och torrt! Skriv det du känner för, vi finns här för dig! ❤️
Lotta
Så tråkigt allt som hänt dig men du verkar ändå se ljuset i tunneln tycker jag:)
Jag fick mitt första barn 20 år gammal. Fyra år senare hade vi två barn till men efter många lögner o otrohet lämnade jag honom. Då var jag 25 och var själv med barnen fem år innan jag mötte min nv sambo.
Han 23, vild o galen. Jag 30 o trebarnsmamma…
Sen gick det snabbt…förlovning, hus, barn….sex gemensamma på åtta år.
Jag har alltid velat ha stor familj och nu finns tre (snart fyra) barnbarn oxå 🙂
Önskar dig all lycka i framtiden!
Matilda
Lider med dig och vet precis hur ont det gör.. Jag har två barn med mitt ex och var nere på botten och vände i samband med vår separation innan allt kunde bli bättre igen. Kort därefter träffade jag min stora kärlek och allt klaffade verkligen med honom, på alla plan. Insåg att det var detta jag väntat på och att det är såhär det egentligen ska vara! Vi är på samma nivå på något vis, har jätteroligt ihop och jag bara vet att det ska vara vi. Tjafsar i princip aldrig om något.. Nu är jag gravid i v 31 och har det bättre än någonsin. Det kommer att bli bra för dig också, JAG LOVAR! Stor kram!
Gittan
Detta är din blogg och klart att ditt liv och dina känslor ska ut här!
Jag har själv inte varit i din situation men min storasyster har. Hon delade på sig när hon va runt 30 år, tillsammans har de en dotter som idag är 9,5 år. Nu är min syster 38 år, gift och har två barn till med sin nya man, 1,5 år och 6 månader gamla.
Ge inte upp dina drömmar men tillåt dig att landa och att hitta någon du inte kan vara utan istället för att tänka att du ska hitta någon att skaffa fler barn med. När man träffar rätt löser sig allt de där.
Ta hand om dig!
Lexochlogan
Vi kommer alltid vilja läsa dina inlägg oavsett. Nej jag har ju inte gjort det, men varit den som träffat någon dvs A som kom ifrån ett brustet äktenskap med barn och hela baletten. Det har inte alltid varit lätt, då skulle jag ljuga om jag sa det, det är en helt annan värld än den jag tänkt mig själv med hans barn, hans föredetta osv, men skulle inte vilja byta bort det mot något i världen. Vad jag vill ha sagt, jag vet att du är stark och kommer ta dig upp från detta och träffa en underbar man, ladda bebisverkstan och må toppen igen, och det kommer finnas någon som vill allt det med dig inkl allt och kanske blev det inte som du tänkt, det kanske till och med blir bättre.
Nazima
Kan bara instämma med LexoLogans kommentar. Det kan bara bli bättre och jag har flera i min närhet son tagit sig ur kämpiga skilsmässor med barn inblandad och träffat sitt livs kärlek och vill satsa fullt ut.
Kramar❤️
Elin
Klaga och skriva så mkt negativt du vill och samma och samma om du vill de! Du har all rätt att vara världens tjatigaste och gnälligaste människa❤️
Tycker det är väldigt orättvist mot dig att han bara ändrar sig tvärt så där! Usch känns som en kärleks film med ett olyckligt slut, en sån där film där de man förväntar sig hålla ihop resten av livet bara går isär.
Emelie
Skriv precis vad du känner för. Hellre ärliga inlägg än att du krystar fram att allt är bra. Är här inne och tittar alldeles för många gånger per dag bara för att jag undrar hur du mår. Var rädd om dig och samla energi när och där du kan!
E
❤️
Sandra
Usch vad tungt <3 Har inga råd att ge dig men jag är övertygad om att du kommer träffa någon ny och bli lycklig igen. Så skönt att ni kan separera som vänner, det är en förmån inte alla har. Styrkekramar <3
Sanna
Skriv det du känner för Emma, det är en process att separera och göra slut oavsett om man har barn eller inte. När barn dessutom är inblandade är det förstås många gånger extra känsligt. Det är många tankar som dyker upp längst vägen både för en själv, men också kring hur det blir med barnen. Det viktiga tror jag är att försöka bibehålla en så bra och stabil relation som möjligt till varandra – allra minst för barnens skull.
Det är något jag önskade att jag själv hade haft till dotterns pappa. Men som du kanske vet (om du följt min blogg) så har dotterns relation aldrig någonsin varit stabil till hennes pappa. Det har gjort det svårt många gånger både för mig som förälder, då jag inte haft någon att dela föräldraskapet med, samtidigt som dottern ständigt känner en liten tomhet och saknad inom sig (som hur mycket jag än försöker inte kan fylla ut).
Så att ha en stabil, fungerande och bra kommunikation med varandra är A och O. Det låter som ni kanske kan ha det, och det tror jag är en bra början. När det kommer till ny kärlek så tror jag att det kommer när det är rätt tidpunkt för det. Själv tog det nästan två år för mig innan jag ens var redo att släppa in någon ny. För vissa går det kanske snabbare, för andra tar det kanske längre tid. Själv har jag nu varit singel i många år, kanske till och med lite för många, och känner verkligen att jag saknar kärleken. Drömmer om fler barn och att ha det där familjelivet. Men samtidigt så vet jag att det kommer när det kommer. Det går inte att jäkta fram, och de jag hittills har träffat/dejtat har liksom inte varit rätt. De har inte varit redo för de liv som jag vill ha.
Men oavsett hur lång tid det tar att hitta kärleken på nytt, så blir saker och ting bättre vartefter. Livet som ensamstående förälder är inte så tokigt alla gånger, även om det givetvis kan vara tufft många gånger också. Så se till att fokusera på dig själv och ditt mående, barnen och de saker som får just dig att känna dig lycklig.
Kram Sanna
Ulrika
Jag blev lämnad från en dag till den andra när mina stora döttrar var knappt 1 och 3 år. Han hade träffat en ny så det fanns inget jag kunde göra. Vi bodde i hans stad omgivna av hans vänner och familj. Jag var föräldraledig och hade inget jobb att gå tillbaka till då vi 6mån tidigare avslutat vårt företag.
Jag flyttade till egen lägenhet och sökte in på högskolan, vi klarade oss bra, men jag var helt knäckt! Efter några månader började jag känna mig lite starkare och kände mig trygg i att vara självständig. Ytterligare några månader senare träffade jag min blivande make. Jag var fortfarande livrädd och ärrad efter förra sveket så vi tog det väldigt lugnt och flyttade inte ihop förrän 3 år senare. När min stora tjej skulle fylla 10 år fick vi vårt första gemensamma barn och vi gifte oss. Nu har vi precis fått vårt andra gemensamma barn, det är tufft med två små och två stora men så roligt att se kärleken syskonen har för varandra. De är nu 6mån, 2år, 10år och 12 år. Jag är 33år.
Mina döttrar bor varannan vecka hos sin pappa och vi har trots allt hela tiden haft en väldigt bra relation och jag skulle kalla hans fru en av mina närmsta vänner (Det var henne han hade träffat) så allt kan bli himla fint i slutändan, även om det är så hemsk just då!
Jag förstår verkligen vad du går igenom och hur tufft det är, vill bara peppa och säga att det kommer bli bra tillslut!
Jennifer
Min mamma var tillsammans med min pappa mellan 14-24 års ålder, dom fick två barn.
Hon träffade sedan en ny efter ca 6 månader, dom var tillsammans mellan 25-35 års ålder, fick två barn.
Hon träffade sedan en ny ganska snabbt därefter också som hon nu varit tillsammans med i snart 10 år och dom har också två barn tillsammans 🙂
Hon har alltså fått sex st barn mellan 19-37 års ålder och vi har en jättenära och varm relation till varandra allihopa, både syskon, barnens pappor med respektive familjer osv. Vi är en stor härlig och lite konstig familj med mycket kärlek!
Kärleken kommer <3
Sara
Jag kan tänka och tycka helt fel nu men med denna texten känns det som du kanske har fokuserat lite extra på en grej: mer barn och giftermål. Medans Jair kanske har velat nåt annat, men ändå med dig.
Du skriver det mer som att du är rädd för att vara ensam och att du känns mer rädd för att förlora drömmen om en stor familj än drömmen om Jair.
Ni kanske har kommit av er varför ni blev kära i varandra från början, en vanlig fälla tyvärr..
Tolka inte detta fel nu men detta är ju så vanligt , Att det brukar vara så.
Har gått igenom samma….
Kram
Emma - På Smällen!
Förstår vad du menar och du har delvis rätt för just nu är jag mest ledsen för att mina drömmar krossades. Jag vet inte varför jag känner som jag gör, antingen är det som du säger att jag kommit av mig eller så är jag bara rädd för att känna mina känslor för Jair och försvarar mig genom att sörja andra saker. Vad jair känner har jag ingen aning om, han har inte sagt ett pip och kan inte ens svara på frågan om han älskar mig eller inte. Han har aldrig sagt att han inte vill ha fler barn eller gifta sig förut så jag kan omöjligt veta vad han vill eller inte vill med mig.
Det är lättare för mig att sörja sånt som jag har en chans att få i framtiden tex att känna kärlek med någon, få fler barn eller att gifta mig, än att sörja en person som inte vill ha mig längre. Men jag har känt allt möjligt under dom här veckorna så det är väldigt svårt att sortera allt i en text, idag känner jag en sak och imorgon en annan.
Kram!!
Emma - På Smällen!
Kom på en till sak som kanske påverkar mina inlägg. Jag känner mig ledsen, besviken, arg och lurad. Jag tycker att jag förtjänar mycket bättre än att bli behandlad så här… drömmen om Jair känns väldigt långt borta nu.
S
Jag förstår till 100%, det är så orättvist att utsättas för det du får utstå och helt utan förklaringar. Jag hade varit vansinnig och säkert gjort massor av saker som jag skulle komma att ångra och inte alls skött det så snyggt som du trots allt veckar göra efter omständigheterna. Att skriva om andra saker än personen som sårat och fokusera på annat tror jag bara är sunt och normalt. Det kommer gå så himla bra för dig, du verkar så driven, hoppas du har ett fint nätverk som kan låta dig vara svag ibland med ❤️