TACK!

Tack alla fina för att ni skickar styrkekramar, tänker på mig och tröstar! Ni är så fina allihopa! Många av er har skickat mail och fina Liselotte som jag har träffat genom bloggen skickade faktiskt till och med en tidningsprenumeration för att muntra upp mig <3 Tack! Livet är verkligen inte lätt alla gånger, men det känns ändå lite ljusare när jag ser att människor faktiskt bryr sig!

Tack också till alla er som kommenterade på mitt inlägg igår om att gråta framför sitt barn. Jag har aldrig kunnat prata med någon om detta tidigare och jag förstod nog inte riktigt exakt hur psykologen menade (trots att jag bad henne förtydliga) så det känns som jag har burit på en onödig skuld. Jag använder ju inte Lucas för att trösta mig, även om jag kanske gjorde det lite förut när vi samsov efter mitt missfall. Fast då var i alla fall ingen skada skedd för det märkte ju Lucas aldrig av. Jag har känt en enorm skuld för att Lucas har sett mig gråta och det har gjort att jag mått ännu sämre. Nu känns det som att jag förstår att det är inte tårarna som är problemet, utan om man ber barnet komma och kramas för att mamma ska må bättre. Då blir det en belastning för barnet. Och som några av er skrev, att man skulle kommunicera med barnet så att barnet inte tror att mamma är ledsen pga något det har gjort.

Tack alla underbara för att ni följer, stöttar och gläds med mig! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig!