Trilla ur sängen
Trilla ur sängen, det gör alla barn förr eller senare. Det sa iaf en av mina mammavänners mamma. Min mammavän har berättat att hon tänkte: Inte mitt barn Men en dag så hände det. När hennes lilla kille var cirka 6 månader trillade han ur deras säng. Strax därefter trillade en annan av mina mammavänners bebis ur sängen för första gången, rakt ner i sten golv! Cirka två månader senare trillade ännu en mammavän bebis ur sängen. Hela tiden har jag tänkt att jag inte ska låta det hända Lucas. Men idag så hände det.
Lucas håller på att få en tand och har inte velat äta idag. Eftersom jag fortfarande ammar lite på natten så har jag fortfarande lite mjölk till skrutten under dagen och kvällen. Cirka 00.00 på natten, tre timmar efter Lucas normala sovtid så var han gnällig och verkade vara trött. Jair hade försökt tre gånger att lägga honom men han ville inte. Så tillslut gav jag bröstet för att han skulle få sova (och jag också). Jag somnade men Lucas gjorde inte det. Istället gröp han hela vägen till fotänden av sängen och trillade rakt ner i stengolvet. Jag vaknade med en chock när jag hade skriket och flög upp ur sängen. Fy fan vad ont det gjorde i mammahjärtat när jag insåg att min skatt hade ramlat med huvudet före ur sängen!
Det blev ett litet rosa märke och en liten bula. Vi baddade lite med is för att det inte skulle svullna så mycket. Nu på morgonen verkar det som bulan är borta och det finns inte heller nåt rosa märke. Lucas verkar må bra. Vi har haft koll på honom och han har varken svimmat, spytt eller varit mycket ledsen så han slog sig nog inte sådär superduper hårt iaf. Sängen som vi sov i är inte så hög men det är stengolv så jag blev ändå jätterädd först.
4 Comments
J
Usch, jobbigt när sådant händer!! 🙁 meen, jag måste säga, för att byta ämne lite nu att jäklar vilken snygg header du har! Helt otroligt fin! 😀
Ida
Som du skrev det händer de flesta, men nog tusan känns det i mammahjärtat!! På mitt BVC säger dem, att så länge inte fallet är högre än vad barnen är långa så är de ingen fara för huvudet, ja eller för de mesta så var de så:)
alexandra
Hua! Jag vet PRECIS hur det känns! Jag tror nästan jag grät mer än ungen när det hände oss, man blev ju så rädd! Dessutom har man ju en såndär inbyggd känsla att man som mamma ska skydda sitt barn, så somnar man och märker inte ens när han kryper iväg. Skönt att allt gick bra för er också; men läskigt är det. Kram
Petra
<3 krama Lucas massa massa… Du minns ju hur galet nervös och ledsen jag var när det hände Charlie. Men det verkar ju ha gått jättebra ändå. Ni ser ut att ha det helt fantastiskt där ni är nu. Hälsa Jair så gott, och Fredrik hälsar att när ni kommer hem vill han komma till er och äta Jairs capprinha eller vad det hette( det köttet vi åt på midsommar) puss och kram <3