Idag för flera år sen var en lycklig dag för oss. Idag för 7 år sen hade vi just flyttat till Göteborg och det enda vi hade var en säng, en tv och en tv-bänk. Jag och Jair började vår resa i Sverige idag för 7 år sen…

Det var också idag, för 3 år sen, som vi gick ut med att jag var gravid med Isadora.

• Idag har alltid varit en glad dag i våra liv att minnas tillbaka på, men nu är den här dagen 7:e sept, även färgad av sorg. Hela det här året, 2018 är full av sorg. Inte ens dom lyckliga stunderna kan väga upp för all den sorg som jag har känt detta året. Först min mommo och nu Jair. Det känns faktiskt som att Jair också dött, jag får lika lite svar från honom som jag får från min kära mommo. Fasiken vad orättvist livet är ?? Må 2019 bli ett lyckosammare år…

Jag känner inte igen mig själv just nu. Det känns som att hela jag är begravd under alla mina känslor. Jag är ledsen, jag är arg och jag är inget. Jag kan inte sätta ord på allt jag känner och det är svårt att hitta vägen ut. Jag känner fortfarande paniken bubbla upp och jag letar efter något att all fast vid. Ibland känns det som att någon har kastat ut mig mitt i havet och jag kämpar med att simma och hålla fast i min flytmadrass som är huset. Om jag bara får behålla huset, då kommer jag komma i land.

Jag är glad att jag har mina barn, men barnen är inte min livlina, jag är deras livlina. Jag måste klara mig ur det här för deras skull. Jag måste försöka komma i land för deras skull, men just nu känns det som att jag är så långt ifrån land att jag inte ens har land i sikte.

Jag känner mig ensammast i världen trots att ensam är det enda jag verkligen inte är. Jag har massor av vänner som skickat meddelande till mig, erbjudit hjälp och stöd och jag har inte ens svarat. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha hjälp och hjälp är allt jag önskar just nu, men jag vet inte vad jag vill ha hjälp med. Eller så vill jag ha hjälp med saker som ingen annan kan hjälpa mig med… Jag önskar att någon kunde gå igenom mina känslor med mig så att jag slapp bära dom själv. Men jag måste gå igenom det här, det finns inga genvägar…

Ikväll ska jag svara alla mina vänner och läsare som mailat mig. Jag är så himla tacksam att ni finns och att ni står ut med att jag är lite konstig ett tag. Jag kanske inte vet vad jag vill, jag vill förmodligen träffas för jag vill inte vara själv men jag kanske inte orkar även fast jag egentligen hade behövt…

Den första akuta smärtan jag kände när Jair sa att han inte ville vara tillsammans med mig mer var att mina drömmar krossades. Det som gjorde mest ont var att jag så himla gärna vill ha fler barn… Kort efter det insåg jag att alla mina andra planer som t.ex. ny föräldraledighet, mer tid till bloggkarriären, bröllop, den långa bröllopsresan och planen om 6 timmars arbetsdagar under barnens skolår också gick i graven. Fy fasiken vad ont det gjorde… fy faan vilken smärta…

Nästa insikt var att jag skulle bli ensamstående mamma – är det verkligen jag? Ska JAG bli ensamstående? Skulle inte jag bli någons fru nyss? Nu har det väl ändå blivit lite fel, ENSAMSTÅENDE är det mitt nya liv? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag orka göra allt? Ta hand om barn, laga mat, städa, tvätta och jobba helt själv? Utan hjälp från någon?

Jag kände att jag förlorade hela min identitet. Jag var ju en sprallig småbarnsmamma som skulle bli gravid och gifta mig. Jag hade framtiden framför mina fötter! Vem är jag nu? Och kan min blogg verkligen heta ”På Smällen!” eller är dom dagarna också över? Jag har en identitetskris…

Fotograf: www.wanderings.se