Så ledsen att jag känner så här över den här graviditeten
Jag ville egentligen inte skriva det här inlägget för jag skäms så mycket för hur jag känner. Jag känner mig otacksam och dålig för att jag känner så här, men nu skriver jag ändå… Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att inget blir bättre av att hålla det inom sig. Det känns bara så fruktansvärt sorgligt att skriva ner det svart på vitt, men det här är precis vad jag känner och känt nästan hela första trimestern. Jag hoppas så innerligt att det vänder eller att jag lyckas få det att vända för det är verkligen inte så jag vill känna, men jag kan verkligen inte njuta av den här graviditeten. Och det värsta är att det här kan vara min SISTA graviditet så jag borde verkligen passa på att njuta eftersom jag egentligen älskar att vara gravid, men det enda jag känner är att det är tråkigt och deppigt och jag längtar efter allt jag kan göra när jag inte är gravid.
Jag funderar mycket på varför jag känner så här. Var jag inte redo att bli gravid igen? Är jag trött på att vara gravid för att jag helt enkelt börjar bli klar med barnfödarbiten? Är det för att jag varit så trött och illamående? Är det för att jag inte har ett jobb att gå till och längta efter att bli föräldraledig ifrån?
Jag är jätterädd att mina känslor inte ska vända och ÄNNU mer rädd är jag att jag inte ska kunna njuta av vad som kanske blir min SISTA föräldraeldighet! När jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och gråta…! Fan ta pandemin känner jag… Om den fortsätter under denna föräldraledigheten också så kommer det bli en deppig tid för mig… Jag var så ensam den första tiden med William att jag knappt kan förstå vad det är jag gillar med att vara föräldraledig. Som tur är så blev det lite bättre med både den sociala biten och att vara hemma med W när han blev lite större. Han är ju ganska rolig den lille gubben och det har jag känt mycket glädje och lycka i 🙂
Nu längtar jag efter att träffa andra föräldrar, gå till öppna förskolan, sjunga gulliga barnsånger, mammafikor, barnvagnspromenader… Jag känner jättestor ångest över att behöva sitta hemma hela nästa höst också 😥 Hoppas det inte blir så!
Du kanske också gillar det här
Gravidvecka 24 – bebis nr 4
Magen vecka 19 – bebis nr 4
14 Comments
Gittan
Jag tror inte du är ensam om dina känslor. Jag känner så igen mig i allt du skriver. Har bf med fjärde barnet om knappt en månad och jag har inte alls njutit av denna graviditet som jag hoppades jag skulle, detta blir vår sista. Jag har varit nedstämd och ledsen. Känt mig så fruktansvärt ensam. Gick tillbaka till jobbet i sig -21 efter 1,5 år hemma med sonen född feb-20. Fick jobba 1,5 månad innan jag blev avstängd på grund av covid. Jag har även haft väldigt svårt att glädjas och ta in denna graviditet, vilket smärtar. Det är först nu jag faktiskt längtar efter den lille bebisen.
Jag är oxå orolig över hur föräldraledigheten ska bli med tanke på hur det ser ut.
Jag var väldigt öppen på mvc om mina känslor och tankar så jag fick en remiss skickad till psykolog som jag gått hos. Det hjälper lite iaf, så kanske även skulle vara bra för dig.
Cassandra
Fina Emma! Jag tänker så här. Bara för att man har älskar att vara gravid det första gångerna betyder det ju inte att man måste älska att vara gravid alla gånger. Livet förändras, kroppen, åldern förändras. Man får tycka det är pissigt att vara gravid även om man älskat det innan. Kanske även blir jobbigare för varje graviditet när det där nya spännande försvinner. För man gjort det så många gånger innan. Eller så börjar du älska det snart igen. Oavsett är det okej. <3 Jag hoppas och tror att pandemin snart är ett minne blott. Förstår att det varit jätte tufft att vara föräldrarledig under en pandemi när man dessutom inte varit det tidigare gånger och vet hur härligt det kan vara. Stor kram <3
Lisa
Känner så igen mig och det är helt okej att känna så! Mådde väldigt dåligt under första trimestern och var nedstämd och orolig och hoppades nästan på att få missfall. Låter så hemskt när jag säger det nu men så var det. Andra graviditeten blev absolut inte så mysig som den första var men det fick vara okej. Men sen vände det tillslut och lillebror är här och nu är jag lyckligare än någonsin. ♥️ Alla känslor är okej. Och mycket är nog hormonellt, kom ihåg det!🙏
Lena
Man får ju lov att känna precis hur och vad man vill, ingen kan säga att det får man inte eller det är bra – det är bara som det är. Inte heller helt enkelt för någon annan att säga hur du skall försöka komma ur dina negativa tankar. Det bästa rådet jag kan ge är att belöningen trots allt väntar där borta om några månader. Pandemin hoppas vi snart försvinner åt fanders.
Elisabet
Kan det vara så att du känner en sorts stress över allt du ”borde” känna eftersom det är just sista gången du kommer att vara gravid?
Att förväntningarna var så höga och nu blir besvikelsen större när de inte ”uppfylls”?
Mycket stark gjort att skriva om det!!
Kramar till dig!
Emma
Jag tror inte jag känner en stress utan mer skäms för att jag känner så här. Jag ville ju gärna vara gravid så varför känner jag mig bara deppig över det liksom? Känns otacksamt och bortskämt…
En annan Emma
Jag kan bara säga att jag förstår dig. Föräldraledig med tredje barnet och det är inte alls lika roligt som tidigare graviditeter mycket på grund av pandemin och att man knappt kan/vill träffa andra. Dessutom känner jag typ inga andra med barn i samma ålder. Bara hålla tummarna för att livet snart är som vanligt igen och att du får en rolig och social föräldraledighet. Många kramar
Angelica
Vet hur de känns. I mitt fall berodde dessa känslor troligtvis på att jag mådde så illa och kräktes som en gris,kunde sova hela dagen om jag fick,kunde inte äta eller dricka något. Det va såhär till vecka 18-19 ca. Dessutom absolut sista graviditeten då vi har 3 äldre barn. På ultraljudet i vecka 12 fick vi veta att vi väntar tvillingar och att detta troligtvis va anledning till mitt extrema mående. I vecka 18-19 började mitt mående drastiskt vända. Jag kunde äta, mådde inte längre illa, kände mig tacksam istället för ledsen och bitter över graviditeten (även om jag hela tiden velat ha barnet som visade sig vara barnen)
Nu är jag snart i vecka 30 och mår så mycket bättre även om de är påfrestande av andra anledningar nu. Jag längtar till att dom kommer och att få vara mammaledig igen även om jag varit sjukskriven mellan vecka 5-20 och sedan avstängd pga risk för covidsmitta.
Emelie
För det första ska du inte skämmas. Tror att många kan känna så här. Pandemin i sig har förändrat många människors liv. Sen alla hormoner i samband med en graviditet gör det säkert jobbigare på många plan också. Även om man vill vara gravid och vill ha barn så är dessa hormoner väldigt knepiga många gånger. Det du ska ha koll på om det är tillfälligt eller inte. Kan lätt bli en depression. Det var ju inte allt för länge sen du födde William så jag tänker det kan vara en förlossningsdepression eller liknande efter det som tagit större plats nu med nya hormoner igen. Kram ❤
Johanna
Jag tror det har mycket med pandemin att göra. Du minns och din kropp minns hur dåligt du mådde under föräldrarledigheten. Jag tror absolut inte att din kommande ledighet kommer bli likadan, tills dess kommer samhället ha öppnat upp. Eller iallafall kommer alla aktiviteter vara anpassade 👍 här är öppna förskolan öppen trots alla smittor. Babysim också.
Ta bara en dag i taget och låt alla känslor få finnas. Ni vet att vara på er vakt, du kommer inte hinna må så dåligt innan ni börjat motarbeta det.
Anna
Känner igen mig. Jag skulle njuta av min sista graviditet (trean), få barn på sommaren utan oro för RS osv, sen amma länge. Fick veta på RUL att bebisen hade spalt så amningen gick bort…. Det förstörde i princip hela graviditeten för mig. Var så ledsen. Tänker fortfarande på det och önskar lite att vi hade plats, ork och tid för en fyra… men jag vill inte ha fler barn även om jag aldrig kommer sluta tänka ”bli gravid” tankar, som nu är mensen sen, undrar om, om jag skulle bli gravid nu skulle det vara en mars bebis osv osv. Lite jobbigt, men det går väl över antar jag.
Johanna
Modigt av dig att skriva och du skriver fint. Ärligt, modigt och är inte på något sätt otacksam. Fint.
Du pratar säkert redan med Viktor och din barnmorska?
Testa nåt hokus pokus. Kan reikihealing hjälpa? Det kan ju inte skada ❤️ Ex joysoul eller creativly-Emma på Instagram. Kolla dem, kan ju inte skada ❤️❤️
Och tror det är högst naturligt efter två år i pandemi att känna såhär och jag tror absolut att bättre tider väntar nu ❤️
S
Allas känslor är ju olika. Det du känner är inget ovanligt. Varken att känna så inför graviditeten eller skamkänslorna över att känna så. Har varit i samma situation. Själv fick jag diagnosen graviditetsdepression. Fruktansvärt illamående hela graviditeten och förlust av en närstående bidrog till mina känslor. Jag tyckte inte ens om bebisen i magen och ännu mindre känslan att vara gravid. Vården var fantastisk och fångade in mig i sin trygga famn och jag fick träffa både psykolog och specialistläkare. MEN! När min son föddes gick hela den känslan av att inte njuta av graviditeten eller känna glädje över bebis över. Och de känslorna har aldrig kommit tillbaka. Berätta för din BM vad du känner. Det finns hjälp att få.
M
Usch att må skit. Som tur är är en graviditet begränsad i tid men självklart hoppas jag att det vänder för dig snarast. Men det är okej att må skit. Men ska inte skämmas över det. Graviditeter är jobbigt för många. Jag har haft hyperemesis gravidarum alla tre graviditeter. Jag har skämts för att man inte orkar jobba, umgås, vara mamma till sina barn. Men med konstant illamående och kräkningar upp emot 20 om dagen i 30 veckor så var det inte mycket som fanns på kartan. Men man skapar ett liv. Självklart tär det på en. Min tredje graviditet funderade jag på abort varje dag till vecka 18. Jag visste inte hur jag skulle överleva och man skämdes ändå över att man tänkte på dig själv och inte sitt oskyldiga barn i magen. Usch jag kan fortfarande må dåligt när jag tänker på det. Här sitter jag med min halvårsbebbe som jag övervägde ta bort för att jag skulle må bättre. Usch vad mycket tankar som går runt som gravid.