Mysig utflykt med jobbigt avslut

Familjeutflykten till Universeum idag var jättemysig! Vi lunchade nere i Jobbis och barnen lekte länge länge där efter maten. Lucas åt lite dåligt och det märktes på hans humör efter ett nån timme. Han brukar vara väldigt följsam när vi är ute på utflykter och gör alltid som jag säger, men idag så blev han väldigt upprörd över att jag sa att vi skulle kissa innan vi gick vidare till nästa avdelning. Det hela slutade i protester, tårar och skrik så jag gav upp. Han måste ju få bestämma själv om han vill kissa, men helst utan skrik.

  
På nästa avdelning, Explora, hade barnen jättekul och Lucas och Leon fick rida på hästsimulatorn för första gången. Vi var där ganska så länge, Isadora hann till och med somna 🙂

  
  
  Magnetbordet är också rätt kul 🙂

Vi hade väldigt trevligt under hela tiden, men precis innan vi skulle gå hem så var allt inte så bra längre. Jag vet inte vad som gick fel, men plötsligt var Lucas arg på allt och alla var fel. Det gick inte att förstå vad som försiggick i hans huvud. Det enda jag kunde se var en trött, förtvivlad, bubblande besviken liten kille men jag kunde inte för mitt liv förstå varför han plötsligt kände alla dom här känslorna. Jag och Jair var sugna på yoghurtglass så vi föreslog att vi skulle gå tillbaka till Yoghurt Bar innan vi gick hem. Det tyckte Lucas var en bra idé så vi sa hejdå och började gå. Innan vi skulle gå så gick Jair och Lucas på toaletten, men tillbaka från toaletten kom en ledsen kille som ropade och skrek att han ville ha tillbaka sitt kiss. Hela spårvagnsresan hem så skrek Lucas om detta. Han var störtförtvivlad och slutade inte ens när vi pekade på glasstället och sa att vi inte kan gå dit längre för att Lucas skrek för mycket. Han fortsatte att skrika och gråta över kisset. Jag och Jair försökte lugnt och sansat prata med honom, bejaka hans känslor och inte skratta trots att det han sa lät väldigt roligt. Många på spårvagnen kämpade med att hålla sig för skratt och sen fanns det en och en annan surtant som demonstrativt visade hur jobbiga och dåliga vi var. Om nån av dom hade öppnat munnen så hade jag fått ett utbrott för ett sådant respektlöst beteende kan jag inte ignorera. Vissa människor tror att allt kretsar kring dom. Vi var mycket väl medvetna om att det var störande att Lucas skrek, men ibland så får det vara så och om dom har problem med det så får väl dom gå av bussen då.

När vi närmade oss huset så tog gråten en ny vändning. Då handlade det om att han inte ville gå hem. Men då var det redan försent. Jag tycker det var jättetråkigt att den roliga familjeutflykten slutade i gråt, men samtidigt är jag glad att han ångrade sig och inte ville gå hem för nu fick han lära sig en läxa. Det blev ingen glass och inga kakor som vi hade lovat honom. Istället så gick vi raka vägen hem och stannade hemma. Tråkigt, men det var precis det som han behövde få lära sig. Tack och lov så har dom här utbrotten gått från vardagsmat till allt mer sällan nu – kanske har treårstrotsens topp passerat nu? Hoppas!