En sån där kaos-dag

Idag blev det en sån där kaos-dag igen. Något gick snett tidigt, nånstans runt 10-snåret så gick vi på balansgång mellan att vara glada och skrikfest. Jag hade planerat med Lucas att vi skulle gå ut och åka snowracer när Isadora började bli trött så att hon kunde sova medan vi lekte. Lucas var med på noterna. Han satt nöjt med Minioner-spelet på paddan och det gick ingen nöd på honom. När det började bli dags så ropade jag på honom så att vi kunde borsta tänderna för det hade vi inte gjort än. Vi gick ner allihopa och då började Lucas bli sådär hyperaktiv att det kändes som att jag satt i en karusell som bara gick runt runt. Han stod inte stilla för en enda sekund och det stressar mig för jag har ingen koll känns det som. Han cirkulerar runt på ett sätt som gör att jag känner att vilken fara som helst kan inträffa och det gjorde det också. Lucas lyckades smälla igen dörren på Isadoras finger! Eller ja, smälla och smälla, det var nog lite överdrivet, han stängde dörren på hennes finger men han upptäckte sitt misstag under tiden han stängde så fingret svullnade inte upp eller så, men det är klart att det gjorde ont ändå.

Efter den här incidenten så kunde jag redan då känna att dagen inte skulle bli så sprudlande och glad precis, den skulle förmodligen bli kantad av motgångar och precis så blev det. Men även om jag nästan helt säkert kan förutspå en sån här dag så ger jag alltid honom en chans. Det hade känts taskigt att inte göra det för då hade det blivit som något slags straff. När vi kom till pulkabacken var allt frid och fröjd ett tag, men Lucas var inte jättepigg på att gå upp för pulkabacken så han fick för sig att krypa och så blev han arg på mig för att jag gick lite i förväg och inte höll i handen när han kröp – alltså! Det var på väg att bli en skrikfest redan där och då så jag föreslog att vi kunde göra en snögubbe i trädgården istället och det tyckte Lucas var en bra idé. Men när jag började rulla så råkade jag rulla på nån liten boll han hade gjort och då blev det skrikfest igen. Vi gick in och då började nästa skrikfest över att den radiostyrda bilen körde in i hemmets möbler och sen fick jag höra att jag skulle vara tyst men varje gång jag var tyst så skulle jag svara och sen tyst igen. Hopplöst! Det är som om vi hamnar i låst läge! Jag försökte ändå vända det på olika sätt. Jag provade att försöka hitta på nåt annat och jag provade “5 gånger mer kärlek” och prata, lyssna, förstå och krama om. Allt jag gjorde hjälpte en stund, men det kändes som Lucas letade efter fel så det spelade ingen roll vad vi gjorde eller kanske vad JAG gjorde.

När det var dags för Lucas simskola så var jag helt slut. Jag orkar ingenting nu. Huvudvärk from hell och allt känns bajs! Jair är alltid supertrött på måndagar, men efter att jag hade berättat om den här dagen och bad snällt så gick han med på att gå till simmet med Lucas. Hoppas att dom hade det bra och min vanliga Lucas kommer tillbaka 🙂

  

Relaterade Inlägg

45 Kommentarer

  1. Laura

    Verkar som en jobbig trotsperiod/utvecklingsfas. Jag har fem barn och ja jag har haft jobbiga perioder med alla men inte på det sättet du beskriver det.
    För mig som läsare, inget illa menat så känns det som om ni trippar på tå för att göra Lucas nöjd i varje läge. Gör inte det. Låt honom vara sur och ge inte med er. Ibland måste han få känna att om han får en motgång så betyder inte det att världens rasar.
    Sen måste jag påpeka att han verkar vara en känslig kille för förändringar/motgångar.
    Min systers son är likadan bara det att han har Aspergers syndrom.
    Matvägran, problem med vissa typer av maträtter, allt ska vara på ett visst sätt osv osv.
    Inget illa menat och jag vet ju inte allt eftersom jag inte känner er men av den bilden jag får så skulle det lika gärna kunna vara en beskrivning av min systers son, av vad jag läst…
    Men som sagt. Han är en känslig kille men han behöver få förstå att allt inte kretsar om hans viljor osv osv.

    Svara
    • Kristin

      Min systerson har precis diagnostiserats med Asperger syndrom och jag har många gg tänkt att det stämmer så slående likt in hur du beskriver att Lucas beter sig i många situationer <3 Hoppas du inte tar illa vid dig för det är absolut inte min mening! Kanske värt att läsa lite om det <3 För Lucas skull 🙂

      Svara
      • A

        Förstår inte ens hur man kan tänka sig aspeberger av beskrivningar hur en helt normal 4 åring kan vara.

    • Emma - På Smällen!

      Hej på er! Jag förstår att ni inte menar illa, men jag har väldigt svårt att tänka mig att han har Aspergers. Dom flesta mammor jag känner har liknande problem och vissa gånger har jag sett samma scenario med mina egna ögon. Vi har just nu fler bra dagar än dåliga, ett tag kändes det som att det var så här var och varannan dag, men nu är det cirka 1-2 veckor mellan skitdagarna. Anledningen till att jag liksom tassar på tå ibland är att jag försöker vara pedagogisk. Vissa beteenden och gnällskrik som han gör irriterar mig så fruktansvärt, men om jag inte är pedagogisk så riskerar jag att kränka honom istället. Många av hans utbrott beror på att han inte äter. Han äter mindre och mindre nu. Idag till exempel så åt han en halv portion gröt till frukost, lunch 10 miniköttbullar, mellanmål en halv risifrutti, kvällsmat 1 banan och lite gröt. Han får kväljningar när han äter och säger att han har ont i näsan och halsen. Jag är 99% säker på att hans halsmandel och näspolyp problem är tillbaka och att det är därför han vaknar ofta på natten. Om ni tänker på allt detta så kan ni nog förstå att humöret för en 4-åring inte är på topp. Jag vet att matproblem kan orsakas av Aspergers också, men jag har inte läst att barn med Aspergers får kväljningar, svårt att svälja och snarkar högt på natten. Lucas är inte så rutinbunden, i alla fall inte när han är hemma, på dagis vet jag inte. Men jag är väldigt spontan och det har aldrig varit några problem. Han älskar att vara på utflykter och är nog den mest sociala ungen dom flesta har träffat, det är inte heller något som stämmer på Aspergers.

      Nu kanske någon invänder att man kan ha en släng av Aspergers. Jovisst kan man det, men jag tycker att man ska akta sig noga för att diagnostisera en släng av en diagnos. Snart finns det ju ingen som är normal längre! Däremot så har jag börjat tro att Lucas inte bara har problem med halsmandlarna, jag tror att han även har selektiv ätstörning och kanske överkänslighet i munnen och därför inte gillar att bita i hårda saker. BVC har föreslagit logoped så den hjälpen tänker jag att vi ska ta.

      Svara
      • Sofi

        Vi har perioder med vår snart treåring som också är plågsamma. Och det går för oss verkligen i faser. Ett tag var det massor av utbrott varje dag i en-två veckor. Jag orkar inte vara så pedagogisk dock utan blir tillslut arg. Framförallt när trotset är att gallskrika alldeles bredvid mig och lillebror.

        Det som funkat bäst för oss(OBS det är ett års åldersskillnad som såklart avgör mycket) är att bara låta honom skrika och fortsätta med vårt. Då och då checkar jag om han vill ha en kram eller annat och när han är färdig så går vi liksom vidare.

        Tycker inte heller det behöver vara en diagnos som ligger bakom och sånt är alltid väldigt knepigt att föreslå när man får se en så liten inblick i hans liv som vi får. Han verkar vara en väldigt social och glad kille i mina ögon men med mycket egen vilja som jag känner igen från min egen familj ❤️ Här är vi alla ännu odiagnostiserade och jag är ändå inne på mitt 29e år ?

        Hoppas ni får bukt med hans näsa/hals snart för som du skriver så är det ju hopplöst att orka när man knappt får i sig någon näring. Klart man blir sur då.

      • Emma - På Smällen!

        Jag orkar inte heller vara pedagogisk hur länge som helst. Jag brukar försöka vara det i början, men sen när han gallskriker rätt ut så tycker jag att han har betett sig fel och jag tycker inte att jag ska behöva acceptera det. Det är okej att visa känslor, men han skriker liksom för att jag ska bli arg och om han inte lyckas så tar han sats för att skrämma Isadora. Och då blir jag arg. Jag låter också Lucas skrika av sig. Jag har hört att man ska låta utbrotten passera genom att låta dom vara arga om dom är det och det är faktiskt det som funkat bäst för oss alltid, men jag försöker ändå lära honom att inte gallskrika i närheten av oss.

        Här är vi också odiagnostiserade och jag och min familj är väldigt temperamentsfulla. Jag kan lätt bli arg, men jag skriker aldrig fula ord eller kastar saker (i tonåren kunde jag göra det ?? men nu har jag växt upp). Jair är den lugne här hemma så det är väl honom som Isadora brås på ?

        Tack! Jag hoppas också det. Jag känner mig orolig över att han har börjat äta så lite igen 🙁

      • A

        Har ni testat med privat sjukförsäkring. Man kan få specialistvård jättesnabbt. Lätt värt dem extra kronorna!

      • Sofi

        Här i huset tvingar vi tillexempel ut alla gäster som kommer in utan att treåringen får öppna ? Det blir liksom lättare för alla om de bara drar på skorna igen och ställer sig utanför dörren så vi slipper utbrott. Och då ser jag mig ändå som en rätt hård morsa med tydliga gränser men det är faktiskt viktigt att välja sina strider. Sen att vissa menar att såhär har de minsann inte med sina barn så detta måste vara extremt. Då tror jag man behöver påminna sig om att barn är individer och alla är olika…

      • Emma - På Smällen!

        Hahaha!! Vad underbart att höra! Eller hur, ibland kan det var värt att slippa ta vissa strider, både för en själv och för barnet. Ja, precis, barn är olika, precis som vi vuxna är. 🙂

  2. Helonin

    Kämpigt! Tur att inte alla dagar är kaos-dagar, hälsar en annan föräldraledig mamma till treåring.. ? Tycker inte man behöver ta upp massa diagnoser med en gång bara för att barn är olika! Heja dig ?

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack! Känns skönt att inte alla tror att det är en diagnos bara för att jag beskriver en situation. Jag tror inte att någon som träffar Lucas nånsin skulle tro att han har Aspergers så nu känns det som att jag har beskrivit honom på ett orättvist sätt att jag inte borde skrivit det här inlägget… ?

      Svara
      • Kristin

        Men så var det absolut inte meningen att du skulle känna. Jag drog inte upp diagnosen som något negativt (för det har det verkligen inte varit i vårt fall, utan tvärtom 🙂 Hoppas ni får hjälp med maten och halsmandlarna och det där, så dom kollar upp det igen 🙂

      • Emma - På Smällen!

        Jag förstår verkligen att du inte menade något negativt så jag tycker inte att din kommentar var dum eller så. Men jag känner mig lite ledsen att jag ger en sådan bild till er när jag skriver. Jag har ju själv sätt samma scenarion i andra familjer, ett bra exempel är när mamman trycker på hissknappen först och barnet gråtet utan stopp. Eller när barnet får för sig att man ska ta på alla kläder i en viss ordning och att man måste göra om allt från början för att det ska ge sig. Såna här scenarion har dom flesta föräldrar med sina barn och det är ungefär så det går till här också. Jag skriver om detta för att andra förmodligen kommer känna igen sig och det känns kanske skönt för andra och för mig också, men om det jag skriver kommer leda till att andra tror att Lucas har en diagnos av något slag, då känns det som att jag har gått över gränsen vad det gäller hans integritet och det gör att jag känner mig ledsen. Jag vill inte att han ska bli “dömd” eller att någon ska få förutfattade meningar om honom innan dom har träffat honom för jag kan omöjligt visa hela hans personlighet genom en text på bloggen. Jag är ingen läkare så jag kan inte veta vad framtiden har att visa, men än så länge ser jag ingen anledning till att tro att han har en diagnos mer än matproblem. För något år sen så var det någon som antydde något liknande här på bloggen och då blev jag väldigt ledsen och vi gick faktiskt till BVC-läkaren pga det som kom fram till att hon inte trodde att det fanns något att undersöka.

        Jag förstår att det kan vara skönt att få en diagnos om man känner att man har problem med sitt barn men man förstår inte varför. Jag känner inte att jag har problem på det viset och i mitt hjärta så känns det som att jag som förälder borde vara den första personen med misstankar om något inte var som det skulle. Jag har ju märkt det med maten och efter första operationen så blev det ju MYCKET bättre. Sen var det lite utbrott i början på sommaren när jag skulle vara själv en vecka med båda barnen när Isadora var liten plutt, men det är ju en omställning det också 🙂

        Förlåt för lång utläggning, det känns som det är så mycket jag vill säga men jag vet inte hur jag ska få fram allt jag tänker just nu…

  3. Caroline

    Du skriver att du testat det mesta och att du försöker vara pedagogiskt vilket är superbra! Av ren nyfikenhet underbar jag bara om du också har testat att vara “hård”, alltså inte en gång här och där, utan som i att han faktiskt får ta konsekvenserna av sitt beteende? Hade iaf varit intressant att läsa om hur det funkade kontra så som du gör nu med att snabbt hitta på annat etc. Som en jämförelse typ! Hade kunnat bli intressant inlägg 🙂

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Usch, asså ja, jag är hård och arg också. Mitt tålamod räcker inte hur långt som helst heller så när han skriker för full hals och skrämmer Isadora och det inte går att få stopp på skriket. Då går jag ner i badrummet och stänger in mig och isadora där eller så gör jag något som jag inte alls känner mig trygg med egentligen och det är att jag bär ner honom i källaren och stänger trappgrinden. Detta gör jag istället för att stänga in honom på hans rum eftersom Jair sover därinne. Men det här känns helt fel i magen egentligen. Det känns som skamvrå typ fast det är inte det. Jag ignorerar honom inte och oftast lämnar jag honom inte heller. Jag svarar honom hela tiden och säger att han får komma upp så fort han har slutat skrika. Det är okej att visa känslor och vara arg eller ledsen, men inte att skrika det högsta man kan. Nuförtiden räcker det med att jag säger att om han inte slutar skrika så får han skrika klart i källaren och då brukar han lugna sig lite. Jag känner mig hemsk som gör så här, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra istället. Jag hotade med källaren idag några gånger men han lugnade sig då. Jag tycker inte att pedagogik funkar i alla lägen men jag försöker verkligen vara pedagogisk in i det längsta när vi är ute. Han har nästan aldrig några utbrott när vi är ute, men när vi var hela familjen på universeum så fick han ett sånt utbrott och bara skrek hela vägen hem. Men då kändes det som att det mest pedagogiska vi kunde göra var att låta honom uttrycka sina känslor och inte skratta även om det han var arg för var väldigt roligt. För honom är ju känslorna riktiga….

      Svara
  4. F

    Jag läste i bok om barnpsykologi (tror jag, kommer inte ihåg riktigt) att barn ofta testar för att försäkra sig om att du fortfarande är kapabel att bestämma (och därmed ta hand om/beskydda). Exempelvis: barnet vill att du sätter dig på stol A men blir arg när du lyssnar och utropar “nej, inte den stolen – den andra stolen!”. Så då sätter du dig på stol B istället, men barnet blir bara mer och mer upprörd. Enligt denna psykolog blir barnet upprört för att den inte alls vill bestämma, utan vill egentligen enbart försäkra sig om att du gör det. När du lyssnar visare du då alltså att barnet är ansvarig för beslut etc. Det man istället skulle göra var att markera att nej, jag sitter gärna kvar på den här stolen tack.

    Nu vet jag inte hur mycket det skulle hjälpa i just er situation, men kanske värt ett försök? ?

    Svara
    • F

      PS. Angående Aspergers så har jag en person i min nära familj som har den diagnosen (eller autismspektrumsyndrom som man nu kallar det istället) och hennes beteende är väldigt annorlunda än Lucas. Skulle nog säga att det handlar om gammalt hederligt trots i ert fall ?

      Svara
      • Emma - På Smällen!

        Tack! Det är så jag tycker att det känns också ? Än så länge tycker jag inte att Lucas beteende skiljer sig från andra barns beteende. Och han leker ju lätt med andra barn, jag kan tänka mig att det skulle kunna vara ett problem om man har Aspergers också…

    • Emma - På Smällen!

      Hmmm intressant!! Tack för att du delade med dig! Jag ska ha det i åtanke det kan ligga nåt i det, oavsett så är det ju bra att undersöka skillnaden. Och så tycker jag att det är jobbigt att behöva dalta när det gäller vissa saker. Allt kan man ju inte bestämma oavsett hur envis 4-åring man är ???

      Svara
    • Elin

      Intressant! Jag har upplevt detta med min dotter. När jagbörjade bestämma blevhon lugnare! Det jag menade med ni kommentar på ett senare inlägg! Hoppas ni får tid hos läkaren. Lucas kan ju Heller inte mår bra på så lite mat? Du kanske inte ska bli hårdare förrän mat problem är löst. Menar det kanske inte är “hans fel” om man säger så.

      Svara
  5. A

    Helt vanlig trots. Inget konstigt alls. Blir bättre med åren. Sen är det vissa dagar det är
    Mindre trots så är det bara.

    Svara
  6. Kristin

    Det är klart det är ni som föräldrar som känner Lucas bäst 🙂 Och vi som bloggläsare ser ju bara en liten liten del 🙂 Har en snart fyraårig tjej här hemma så visst känner man igen att det kan brytas ihop över småsaker ibland 🙂 Hoppas Lucas å pappa hade mysigt på simskolan, imorgon blir en bättre dag! 🙂

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack Kristin ❤️ Ibland träffar ni ju mitt i prick med saker, så var det ju med hans halsmandel- och näspolypproblem. Vi var hos läkarna många gånger men alla sa att allt var normalt hela tiden tills ni läsare kom med tips på att det kunde vara det. När jag visste vad det kunde vara så kunde jag stå på mig och få rätt undersökning och då fick vi veta att det var det. Så utan er läsare hade vi kanske fått den diagnosen mycket mycket senare eller kanske inte alls..? Tack för förståelsen för hur jag känner ❤️ imorgon blir säkert en bättre dag 🙂

      Svara
  7. Nikiåå

    MER SÅNNA HÄR ÄRLIGA INLÄGG! Gud vad jag känner igen mig. Det år så himla tråkigt men jag saknar min lilla tjej. Hon är nu 4 år o förjävlig emellanåt. Jag trodde aldrig jag kunde irritera mig så mkt på mitt eget barn. Men när hon sätter igång med skrikandet, särskilt ett visst flamstrams skrik o kalkonljud eller kör upp fötterna o mitt eller sin 5 månaders lillasysters ansikte eller tar i henne för hårt när man gång på gång pedagogiskt sagt ifrån så blir man bara så trött att man alltid måste bli arg. O de gör ont i hjärtat när de slutar så här för hon blir ju ledsen då som att jag kränkt henne på något sätt (så känner jag iaf) o så vill ja ju inte att hon ska känna men ja vet ju att hon hör mig att hon förstår vad jag säger. Vi har såhär varje dag o med en 5 månaders på det, jag är ju trött konstant då minsta är vaken mkt på natten o sover lite på dagen. Så stora får ju inte mkt tid med mig heller, vår relation tar helt klart stryk 🙁

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Hahaha “kalkonljud” jag dör!! HAHA! Så har jag också känt bitvis och efter en riktigt kass dag så har man ingen lust att vara mamma mer den dagen. Så kan jag känna i alla fall och då är det himla bra om man är två och den andra har lite ny energi att ta över med. Lucas sa till mig när vi var i Portugal att han tyckte att jag var arg och sa nej till honom hela tiden. Det var precis när vi hade flyttat in på hotell. Jag blev så glad när han öppnade upp sig och sa det, han var så försiktig och nästan lite blyg när han sa det. Då kändes det som att jag kom lite närmare honom igen och när vi kom hem så började jag hänga med på simmet och det kändes som vi fick tanka lite mer egentid. Så det är mitt tips till dig, tanka lite egentid med din dotter på dagar som varit bra. Dagar som är dåliga kan vara svåra att ladda om på. Kram och stort tack för att du delade med dig, det värmde verkligen!

      Svara
  8. Vanja

    Jag är som fler andra inne på att han/ni behöver hjälp att hantera hon på ett bra sätt! Min snart 4 åring har trots och har varit det sedan typ 3 fick dessutom en syster i samma veva och hon beter sig inte på detta sätt! I och för sig låter vi henne skrika tills hon slutar! Vill hon inte äta middagen får hon vara utan, vill hon inte ta på sig får hon gå utan kläder och så vidare! Säger vi en sak är det den som gäller! Vi har även tydliga rutiner här hemma äter sover på samma tider varje dag! Sen skriker hon och gormar. Kastar sig på golvet, men ger man med sig det minsta är det kört då vet hon att hon bestämmer! Vi låter henne helt enkelt skicka eller stanna hemma om hon inte klaga på sig när vi ska gå ut! Någon stannar såklart med henne! Och om jag har båda barnen så ställer vi in.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      När du skriver så här så känner jag mig bara ännu mer missuppfattad. Din dotters beteende låter precis som Lucas beteende, jag vet inte om jag har beskrivet det på nåt sätt som får några att tro att vi behöver hjälp på nåt sätt. Skillnaden mellan er och mig är väl att jag inte har varit lika auktoritär i min uppfostran men jag sätter också gränser. Jag gav honom en chans att göra något annat för pulkabacken funkade uppenbarligen inte och när det blev skrikfest över det också så bestämde jag att vi skulle gå in (då ville i och för sig han det också). Jag låter också honom skrika klart men jag låter honom inte gå utan mat för han äter inte när han blir hungrig. Vi ställer inte in utflykter som är planerade med vänner för jag tycker inte att barnen ska få bestämma sådana saker och styra med föräldrarna genom att vara jobbiga. Samma sak med förskola och skola, den ställer vi inte heller in bara för att han ställer till med en scen på morgonen.

      Svara
  9. C

    Jag tycker det låter som vanligt trots. När man beskriver det i ord låter det ju oftast mycket värre än det är. Läste någonstans att en treåring har en konflikt med sina föräldrar var tredje minut och några större 2-3 ggr i timmen (minns inte exakt siffrorna men ungefär så här). Jag har två barn med 25 mån emellan och vi har haft samma sätt att bemöta båda. Stora var så lätt, även om hon hade lite trots innan hon fyllde två och några månader framåt. Mini började trotsa väldigt tidigt och nu när han nyss fyllt tre börjar det bli mindre styrka i utbrotten, men jag känner ofta igen mig i det du skriver. Och det någon annan skrev om att öppna dörren, och trycka på hissknappen etc. Men jag vet ju att det kommer gå över och att det händer med många barn. Läste en artikel om time in istället för timeout, där man går undan tillsammans med barnet och sen när barnet lugnat sig pratar om situationen. Så försöker vi göra så långt det går. Du ska se att allt är mycket lättare om ett par månader och jag hoppas innerligt att ni kan få hjälp snart med matsituationen, det gör ju det betydligt svårare för er! Kram och klappa dig på axeln för du gör det jättebra!

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack 🙂 Precis vad jag tänker också – att det är trots 🙂 ja, när man skriver så kan man ju inte få fram nyanser på samma sätt som när man pratar och ändå försökte jag att inte gå in i detaljer när jag skrev inlägget… Det låter rimligt med sådär många konflikter, i alla fall vissa dagar – puh! Men sen tar man ju inte alla fighter heller.

      Så där som du beskriver med time in gör vi alltid när vi är ute. Det krävs en stor dos tålamod från min sida, men det brukar funka. När vi är ute så vill jag ju helst slippa ställa till med en stor scen, men när vi är hemma så tar jag ibland fighterna – dels för att jag inte orkar med och dels för att jag inte tycker det är okej när han styr och ställer med mig hur som helst. Jag minns särskilt för ett år sen när han inte skulle äta sin mat och ingen annan fick äta heller. Det tycker jag inte är okej särskilt inte om jag är hungrig så då brukar jag äta ändå om jag är säker på att han inte vill ha. Men vid ett tillfälle så försökte han plocka ut maten från min mun när jag redan svalt den. DET VAR INTE OKEJ! Så då tog jag fighten och sa ifrån, men att säga ifrån skarpt (skälla ut) framför andra människor tycker jag att man ska undvika så långt det går och därför kör jag med “time in” när vi är ute.

      Ja att Lucas inte äter förvärrar helt klart situationen. Tack så mycket! KRam!

      Svara
  10. -Jenny-

    Det är så himla svårt att skriva så att alla förstår precis vad du vill ha fram. Alla tolkar text på sitt eget sätt och därför jan det nig bli missförstånd.
    Jag förstår att ni hade en skitdag och så var det bra med det. Jag har aldrig försökt läsa in något extra när det gäller dina texter om L. Jag tycker att ALLA barn är speciella på sina egna vis utan att det för den sakens skull behöver innebära en diagnos. Ni som föräldrar känner er son allra bäst. Tycker inte att det är konstigt att han trotsar och gnäller om han äter så lite och alltså inte har energi över. Hoppas att ni får hjälp med Lucas och hans matsituation!!

    Att uppfostra sina barn är skitsvårt rent ut sagt. Det är så mycket jag vill lära dem. Att vara artiga och hjälpsamma. Lugna men sociala. Nyfikna men försiktiga. Att kunna tänka själv men också kunna lyssna. Erkänna fel och säga förlåt. Puscha och stötta. Våga prova. Våga misslyckas. Ibland blir jag helt matt och mörkrädd. Att vara förälder är ett sånt sjukt ansvar men också den finaste gåvan jag fått.

    Heja dig och heja Lucas!

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack för förståelse och jag är glad att du uppfattar mina inlägg på det sättet som du gör 🙂 Eller hur, det är verkligen skitsvårt. Jag tycker att det känns som att inget sätt är helt rätt att göra på så man får helt enkelt försöka lita på magen. I boken “Växa – inte lyda” så skriver barnläkaren att ingen förälder är perfekt och barn behöver inte heller perfekta föräldrar utan föräldrar som är bra nog och hur hade det egentligen känts att uppfostras av någon som var perfekt?!

      Heja dig!! <3

      Svara
  11. Carro

    Läser din blogg regelbundet och det som slår mig varje gång är att du ofta får “be Jair snällt” om hjälp med barnen allt som oftast.. Nu vet ju inte jag hur er verklighet ser ut, men den bild jag ser genom bloggen är att han inte är speciellt närvarande. Det kanske skulle underlätta för både dig och Lucas om han klev in och tog kommandot lite mer?

    Svara
    • A

      Det är väl speciellt nu när han jobbar natt. Min bror jobbade natt två månader men slutade sen då det påverkade hans mående negativt. Han sov bort hela dagen, inget socialt liv knappt, osv. Då har han inte ens barn att ta hand om.

      Svara
    • Emma - På Smällen!

      Precis som A skriver så är det lite speciellt nu när han jobbar natt. Men jag har säkert skrivit att jag bett Jair snällt även innan det. Vi är inte helt jämställda vad det gäller barnen här hemma. Det var mer jämställt innan Isadora föddes. Jair har nämligen tagit väldigt stort ansvar för Lucas gett honom gröt på kvällen, borstat tänderna och nattat honom varje natt i flera år. Han gick även ut på utflykter på helgen och var alltid den som gick till simskolan. Men nu när jag är föräldraledig så är det jag som tar störst ansvar för barnen och enda sedan Jair började jobba natt så har det blivit ännu mera så. Faktum är att jag känner mig som värsta hemmafrun för jag gör nästan allt här hemma just nu. Och nej, Jair är inte mycket närvarande för tillfället, det är helt rätt. Jair påverkas även en hel del av vinterhalvåret, han blir mycket tröttare och hängigare och just nu känns det som att vi får hålla ut till ljusare tider. Jag känner att tillvaron är ganska okej som den är just nu även om Jair mest sover och är trött jämt. Det enda jag saknar är att han är lite mer närvarande på helgen, men jag hoppas att han piggnar till när det blir lite vårigare och när han kommit in i rutin helt. Jair är fortfarande den som nattar Lucas och dom sista kvällarna har han även nattat Isadora. Det har varit jätteskönt! Och han har även tagit barnen cirka 2-3 timmar på kvällen så att jag har fått blogga eller träna 🙂

      Svara
      • Carro

        Ge Jair lite d-vitamin ? Skämt åsido, kom ihåg att tänka på dig själv också. Du måste få vila, du drar ett tungt lass!

      • Emma - På Smällen!

        Jag har faktiskt gjort det, men han vägrar trots en massa argument… Han tycker inte om att ta medicin och tabletter och sånt och ändå självmedicinerar alla brassar eftersom dom aldrig går till läkaren i Brasilien..

  12. L

    Hej! Någon typ av neuropsykiatrisk problematik har jag aldrig ens kommit nära i tanken när jag läst om Lucas. Din beskrivning av honom låter frånsett matproblematiken exakt som mina barns äldsta kusin. Han fick mellan 2,5 och 4,5 års ålder hemska skrikutbrott där han var i princip okontaktbar åtminstone en halvtimme, ofta längre. Dessa kunde komma i alla möjliga situationer, han har legat på Drottninggatan i Stockholm och tokskrikit mitt i julrusningen bl a. Han kunde börja skrika som besatt om hans mamma hjälpte honom att öppna en tung dörr eller råkade spola på toaletten när han tänkt göra det. Gemensamma nämnaren för utbrotten var att de kom när han var med sina föräldrar, främst mamman som är en oerhört snäll person som har svårt för att bli arg och sätta gränser utan ville vara så pedagogisk och inkännande som möjligt. På förskolan eller med far/morföräldrar, familjens vänner etc var han som ett annat barn och var omtyckt. Nu är denna grabb snart sju, har lärt sig räkna och läsa och är lugn, trygg, social och passar jättebra in i de olika typer av grupper han hamnar i. Jag skulle tänka att Lucas testar hållfastheten i er relation, är så tryggt anknuten till dig (er?) att han vet att han vågar det, och kanske behöver han lite mer motstånd och kanske förstå att han inte ska få styra vad du gör. Förlåt för min uppsats men jag ville bara skriva när du blev ledsen över vissa kommentarer över hur du beskrivit Lucas. Jag tycker han verkar vara en social, trygg och jättefin kille med en mycket snäll och omtänksam mamma som kanske ställer för höga krav på sin mammaroll, om man nu kan göra det 🙂

    Svara
  13. Ulrika

    Hej Emma. Jag tycker det är modigt av dig att skriva såhär utlämnande om Lucas trots. Det tips jag skulle vilja ge dig är att inte vara rädd för utbrotten, du ska inte låta honom bestämma att du t.ex inte får gå först upp i backen eller när och om du ska vara tyst. Jag tror att han testar dig och oavsett om du jonglerar och låter vissa saker passera förbi med att följa alla hans olika varierande krav, så kommer ju utbrottet tillslut ändå. Det är nog alltid bättre att vara tydlig med att sätta gränser på en gång, inte låta honom bestämma ibland och ibland inte, det blir svårt för ett barn att förstå skillnaden. Utbrotten kommer ju att komma om och om igen då, men kanske på en mer lätthanterlig nivå när det inte får byggas upp så. Tillslut tröttnar ju även barnen på alla utbrott är de märker att ens förälder inte ger med sig.
    Jag tror lite som nån mer skrev här ovan, att han faktiskt vill/behöver att du ska bestämma. Det är en trygghet för barnet också!

    Detta tänkt fungerade iaf bra på mina barn, nu 8 och 10 år. Det var inte ofta vi fastnade i dessa långa dagar av trotssituationer. De är två trygga barn som är fina kompisar till sina vänner. Hoppas det kommer att gå lika bra med lillebror, nu 9 mån 🙂

    Svara
  14. Emmelie

    Det du skriver tycker jag låter som klockrent testa gränser/trots. “Hur mycket får jag bestämma”?. Jättejobbigt jag vet, jag brukar tänka att trygga barn vågar trotsa och då känns det lite lättare ❤️

    Svara
  15. Sandra

    Hej!
    Jag tycker det är så skönt att du har en blogg som är så ärlig och beskriver småbarnslivet som det faktiskt är. Jag har också en dotter som får sådana utbrott ibland så hon glömmer att andas.

    För några år sedan var jag på en föreläsning av han som skrev “5 gånger mer kärlek”. Han sa det så bra då, att de man älskar allra mest, det är även de man testar och gapar och skriker på. Just för att se om de finns kvar och om de fortsätter att sätta ramar och regler. Denna tanke har jag haft med mig under jobbiga trotsutbrott.

    Svara
  16. Elin

    Hej! För att folk ska förstå lite vad autism och Asperger är så har ni här en lista skriven på fakta och av föräldrar till barn med dessa diagnoser. Barn upp till 3år Blir så trött!
    – Har lättare att leka med vuxna än med jämnåriga.
    – Mer intresserad av andra barns leksaker än av barnen i sig.
    – Udda språkutveckling, t ex tal som var rent från början. Hoppade alltså över “småbarnsspråket”.
    – Oresonliga utbrott för saker som man själv uppfattar som banala, t ex att föräldern kommer in genom “fel” grind på dagis.
    – Problem att känna igen personer när de befinner sig i fel sammanhang (exvis dagiskompisar på lekplatsen).
    – Intensiva intressen. Intressen i den här åldern kan både vara sånt vi oftast tänker på, t ex dinosaurier eller flaggor, men t ex fixering vid vatten är också ett intresse.
    – Begränsad matrepertoar, äter ett fåtal maträtter.
    – Sömnsvårigheter av allehanda slag.
    – Fixering vid udda föremål, vill t ex gå med en pinne i handen jämt och ha den med när han/hon sover.
    – Problem med övergången från vinteroverall till vårjacka o dyl.
    – Perceptionsproblem (förutom de som nämndes i artikeln), t ex att sömmar i kläder väcker ett reellt obehag.
    – Leker inte vanliga fantasilekar som “mamma, pappa, barn”, men däremot lekar som bygger på ett färdigt manus, t ex från ett barnprogram på TV.

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här