Egentid med barnen och sekapa minnen för livet
En sak som jag verkligen njutit av den sista tiden är egentid med dom stora barnen. Jag har inte haft så mycket egentid med bara Isadora för hon är ju andra barnet och den tiden som jag var själv med henne som bebis minns hon ju inte. Nu är hon stor och jag känner mig nästan lite dum när jag märker hur olika hon och Lucas är. Jag har såklart alltid vetat att dom är olika, tycker om olika saker osv, men jag ser andra personlighetsdrag (eller vad man ska säga) när storebrorsan inte är med. Jag tänker att det kanske är typiskt för mellanbarn, dom blir lite som kameleonter som snabbt kan passa in som lillasyskon eller storasyskon beroende på sällskapet. Jag tycker det känns fint att få egentid med vart och ett av barnet. Jag tycker om att se dom för personerna dom är. Jag älskar att lyssna till deras funderingar, idéer och minnen från förr.
På tal om det där med minnen från förr så har Lucas länge pratat om vad han minns från förr. Han minns när hans pappa fortfarande bodde här och berättar både om det och utflykter och resor som vi gjort när han var liten. Isadora var 2,5 år när vi separerade så hon minns ingenting från den tiden utan det är först nu som hon har börjat berätta om saker hon minns och jag bara ÄLSKAR det! Det känns som värsta belöningen! Tänk alla utflykter, födelsedagar, jular och resor som man ansträngt sig för att barnen ska ha ”time-of-their-life” och några månader senare är det som utrensat ur deras minnen. Dom minns inte ett smack! Men nu är deras hjärnor som små bandspelare som spelar in upplevelser i bild, ljud och känsla och blir något för dom att bära med sig för resten av deras liv. Allt man gör kan spela roll och bli ett minne för livet!
Jag sa detta till Victor när vi stod i köket och planerade hur han skulle få till mer tid med barnen. Jag berättade om några fina barndomsminnen jag har från när jag var liten. Jag minns mest från somrar och semestrar och från vintrar när det var snö. Dom flesta av mina minnen är positiva och jag minns både små och stora saker lika tydligt, som t.ex. när vi var på Liseberg och när mamma började med pyssel på torsdagskvällar. Jag tror inte hon höll på med pysselkvällarna så länge, men jag minns det som en stor del av min barndom ändå. Jag minns att jag fick vara vaken längre än mina småsyskon och att vi gjorde pyssel som passade mig extra bra eftersom jag var störst, bland annat gjorde vi ett tittskåp 🙂
Brukar ni försöka få till egentid med bara ett av era barn? Vad brukar ni hitta på då?
