Därför ska du INTE träna 1-åringar med Torticollis

Idag träffade vi alltså Anna Öhman på Friskispraktiken som är specialistsjukgymnast och har doktorerat om Torticollis. Hon har lång erfarenhet, håller i utbildningar och föreläser, inte bara i Sverige utan även utomlands, och vad jag förstår så finns det ingen bättre än henne. Det finns alltså all anledning att lita på henne och känna sig lugn om hon är det.

Hon konstaterade ganska snabbt att William är rörlig och inte har några problem med stramhet i muskeln. Det betyder alltså att William bara behöver träna upp styrka, vilket är ett gott tecken 🙂 Styrka är alltid något man kan träna upp medans stramhet i en muskel kan behöva opereras. Dock sa Anna att vi inte ska träna nu, utan vi ska vänta tills William är två år. Det var lite snopet för jag gick in med inställningen att jag måste ta i så det ryker nu för att klockan tickar och att William kan få bestående men om jag inte gör något, men det sa Anna att jag inte behövde oroa mig för.

Därför ska du INTE träna 1-åringar med Torticollis
Det är helt enkelt meningslöst! För det första är 1-åringar inte medgörliga till så mycket träning som krävs eller så slutar det med att föräldrarna får ont i ryggen. Det är precis som när man vill ha en stor biceps, då räcker det inte med att köra lite med hanteln en gång, man behöver träna mycket. Det blir oftast en stor stress för både barn och föräldrar som ändå inte gör så mycket skillnad eller så blir det ingen skillnad alls. Anna sa att det är bättre att vänta tills dom är 2 år så länge det inte är en stramhet i muskeln för då kanske man behöver hjälpa till med stretching m.m. I Williams fall är det alltså bäst om vi bara väntar.

Jag berättade för Anna om att jag hade hittat Region Skånes råd till föräldrar med Torticollis och att jag försökte göra dom övningarna som att t.ex. bära snett i min famn, lägga något under benen på matstolen och låta honom sitta snett i soffan. Men det tyckte hon inte att jag skulle fortsätta med för att det troligtvis inte kommer göra nån skillnad. Jag behöver bära väldigt mycket mer än vad jag gör och att det kan vara farligt att lägga nåt under benen på matstolen. Hon menade också att det inte är säkert att det tränar muskeln när man sätter honom snett i matstolen eftersom han kanske kompenserar och lutar huvudet åt fel håll. Jag litar verkligen på Anna så om hon säger att jag inte ska hålla på med detta så skippar jag det. Det enda hon tyckte att vi kunde fortsätta med var att mata från vänster och eventuellt leka lite med honom för att få honom att titta åt vänster.

Anna kommer kalla William nästa höst så då får vi hjälp med övningar för att stärka upp hans nacke. Under tiden så behöver vi inte göra nånting, men om vi blir oroliga så kunde vi smsa eller boka in ett till besök emellan. Det kändes bra, det märks att Anna kan sina grejer och jag kände att jag kan pusta ut.