Äran att få vara bonuspappa
Något jag ofta kommer att tänka på nu i graviditetstider är hur tacksam jag är att få vara bonuspappa till Lucas och Isadora. Jag har dessutom haft turen att få komma in i deras liv när de är i en ålder då de fortfarande formas, vilket inte alltid är en självklarhet som bonusförälder. När jag träffade Emma var hon väldigt tydlig med att hon inte skulle kunna vara med någon som inte accepterade hennes barn. För mig var det däremot otänkbart att ”bara” acceptera, utan jag ville istället ta mig an dem som en del av min och vår familj. Det har därför varit en självklarhet redan från början att Lucas och Isadora har en lika självklar plats, och betyder lika mycket, som mina framtida biologiska barn.
Med det sagt så har jag aldrig tagit dem för givet, istället har det varit viktigt för mig att ge dem utrymmet att själva bestämma i vilken takt vi lär känna varandra. Jag ersätter inte heller deras biologiska pappa, och de är så klart fria i hur de ser på min roll i deras liv. För att citera Lucas så har han ”tre familj”, vilket både Emma och jag alltid tyckt är ett så fint sätt att se det på. Jag har också alltid, åtminstone försökt, visa dem att jag är och kommer finnas här för dem oavsett vad som händer eller hur lång tid som går.
Att nu få tillökning i vår familj och på det sättet komma ännu närmre varandra, känns väldigt speciellt. Något av det jag ser fram emot mest är när Lucas och Isadora får lära känna vår nyfödda bebis, och det gläder mig att de själva ser fram emot det lika mycket. Vår lilla ”korv” kommer med all säkerhet bli välkomnad med massor av kärlek, och som en precis lika stor del av familjen som alla oss andra. Det kunde jag faktiskt inte ens drömma om innan jag träffade Emma och barnen.
Är det någon av er som själva är eller har en partner som är bonusförälder? Berätta gärna om era erfarenheter och hur ni känner inför rollen.
6 Comments
Camilla 10 barnsmamma
Låter så himla bra???
Jag och min man träffades när jag var gravid med andra barnen i v 12. Jag hade en dotter som skulle fylla 3 år en månad efter.
Han tog emot mina barn direkt utan att det skulle vara nått konstigt.
Han tog hand om mig och graviditeten och var sen med på förlossningen.
Han ser mina barn som hans då deras pappa inte varit med i bilden sedan dess.
Detta var 2001.
Han har alltså varit med i 18,5 år nu och vi har även 8 gemensamma barn?
Alla barn är våra barn,ingen skillnad har gjorts någonsin av varken han eller hans familj??
http://www.tiobarnsmamman.se
Victor
Men gud vad härligt att höra, och vilket superpar ni är ??? Jag känner precis likadant, och vill inte göra någon skillnad mellan Lucas, Isadora och Emmas och mina gemensamma barn. Vi är helt enkelt en och samma familj ? Jag vill dock tro att jag är lyckligt lottad som kommit in i deras liv såpass tidigt eftersom vi då får skapa en mycket starkare relation. Det är ju trots allt på deras villkor, och jag är väldigt glad att de tagit emot mig med öppna armar på det sättet som de gjort ?
Matilda
Jag fick äran att bli bonusmamma till en superfin liten tjej när hon var 1,5 år, nu är hon snart tio så det är ett par år. Pappan var tydlig med att jag skulle ta en mammaroll från start, och hon tydde sig mest till mig trots att mamman också fanns där lika mycket. Nästan så att det blev för mycket fokus på mig, lite jobbigt för jag ville ju inte ta över från mamman. Jag ville dock gärna ha egna barn också, men efter att vår gemensamma son föddes för fyra år sedan ändrades väl relationen en hel del. Dottern var inte alls nöjd med att inte längre vara ensam i centrum, blev utåtagerande och väldigt ”svart eller vit” i sitt humör, och vi har stundtals haft det ganska tufft, ibland fortfarande tufft. Nu är det mest tjat och bråk. Jag älskar henne otroligt mycket men vi hittar inte riktigt tillbaka till en lagom balans i relationen nu. Men det blir förhoppningsvis bättre. 🙂
Victor
Jag tycker du skall ta åt dig äran att du skapat en så bra relation med henne ? Samtidigt förstår jag så klart att det känns tufft att ni glidit ifrån varandra, även om jag vill tro att barn testar emotionella gränser även, och kanske inte minst, i relationer där de känner sig trygga. Kanske hade hon också agerat på mer eller mindre samma sätt i den åldern hon är nu även om hon hade varit ensambarn? Vad tror du? ?
Matilda
Kanske har du rätt i att hon testar emotionella gränser i en trygg miljö. Och kanske hade hon agerat på samma sätt även om vi inte hade fått fler barn, det vet jag inte. Hon är en fantastisk storasyster idag så det blev ju bra. Det blev också, med mycket jobb, något bättre i vår relation för drygt ett år sedan, dock gick jag därefter igenom ett känslomässigt tufft år (med missfall och en relation som knakade i fogarna) så vi hamnade nog några steg tillbaka igen. Nu när vi är igenom krisen väntar hennes mamma deras första gemensamma barn, så nu är det extrema utbrott hos dottern som totalvägrar fler syskon och säger att hon kommer flytta därifrån ? Det är tufft för jag ser oss alla som hennes familj och gör allt för att hon ska känna att de alltid är välkomna hem till oss
Victor
Jag kan så klart inte vara säker på att det är fallet just här, men vill tro att ett barn mycket väl kan testa gränser i en trygg relation. Att döma av det du skriver så är du ju väldigt engagerad i er relation och angelägen om att den skall vara bra, vilket jag har svårt att tro att hon inte skulle känna av. ? Det viktigaste, enligt mig alltså, är trots allt att få henne att känna att hon inte har någon skuld i att det kommer fler barn till världen utan att hon fortfarande är en lika stor och viktig del av familjen som förut. Jag förstår det som att du delar den synen med mig, men alla gör ju inte det eller glömmer bort detta när de går in i sin nya relation. Man har ju givetvis ett ansvar som förälder att se till att ens barn inte far illa för att man skaffar fler. Inte svårare än så! ☺️