Allt smakade skit i 9 månader

När jag var gravid med Lucas hatade jag mat. Jag mådde aldrig illa, men ganska tidigt i graviditeten började jag tycka att allt smakade illa. I början åt jag ändå, men ju längre in i graviditeten desto värre blev det. Värst var det på slutet när hungern smärtade i magen men ändå så var det så svårt att äta. Mitt problem var att jag inte klarade av lagad mat. Jag fick kväljningar när jag åt och fick  för mig att maten smakade för mycket av nånting. Fisk smakade för mycket fisk, köttfärsås smakade för mycket tomat och sushi var helt fruktansvärt. Jag hade alltid ÄLSKAT sushi, men det var inte förrän jag blev gravid med Isadora som jag började gilla sushi igen (3 år efter Lucas föddes). Jag tyckte att allt smakade skit och jag åt enbart av två anledningar – slippa svälta och för att ge mitt ofödda barn näring.

På slutet av graviditeten så lagade Jair samma mat i 3 veckors intervaller. Varje dag i 3 veckor åt vi samma mat – kan ni tänka er vad fruktansvärt?! Dessutom förbjöd jag Jair att fråga mig om maten imorgon. Jag ville inte tänka på mat, om en mat funkade så ville jag inte prova nåt annat. Det mesta vi åt på slutet var något med köttfärs för det var det enda som inte smakade för mycket köttfärs! Haha! Vi åt spagetti och köttfärssås i 3 veckor, lasagne i 3 veckor och tacos i 3 veckor. Ni skulle sett mina kollegor på jobbet när dom såg mina matburkar varenda dag. Jag skämdes över att dom tittade så för det kändes som jag läskade dom. Det var till och med en kollega som sa ”Det bästa man kan ha i lunchlådan är tacos, då blir alla så avundsjuka och tittar”. Jag tyckte inte alls att det var bra, jag skäms när folk stirrar på mig när jag äter och vill helst ha så lite uppmärksamhet kring min mat som möjligt. Men jag vande mig tillslut, nu skäms jag inte längre över att ha med tacos till jobbet.

Varför sitter jag och skriver om det här nu då? Jo, för jag hade nämligen tacos till jobbet idag och det fick mig genast att minnas graviditeten med Lucas 🙂 En så himla konstig graviditet egentligen. Det lustiga var att när han kom ut så återvände min matlust direkt vid första tuggan från maten på BB. Men det som är ännu mera knäppt är att Lucas är exakt som jag var när jag var gravid med honom. Han har alltid haft svårt för lagad mat och får för sig att maten smakar dåligt av olika anledningar trots att han gillat den tidigare. Jag undrar vad som kom först i det här fallet, hönan eller ägget? Var det jag som fick honom att tycka så här om mat eller var det han som fick mig att tycka illa om mat? Det verkar ju onekligen som att det hänger ihop på nåt vis, eller vad tror ni? Bara en olycklig slump?