MISSHANDELN I BRASILIEN - bilderna jag aldrig visat (triggerwarning)

För 13 år sedan, i Brasilien, var jag med om något riktigt riktigt hemskt. Jag blev överfallen och misshandlad mitt på gatan i Brasilien. Detta hände under karnevalen och med ett enda knytnävsslag mot min mun lyckades den här killen slå in mina framtänder så att dom blev alldeles lösa. I samma slag sprack också min mungipa såpass illa att jag fick sy och när jag föll mot marken slog jag upp ett stort jack i huvudet som blödde kraftigt. Jag minns ingenting alls, varken precis innan eller under hela händelsen, jag har fått detta återberättat för mig.

Efter slaget fick jag ligga ensam på marken och blöda ett tag, för dom som slagit mig hindrade mitt ex och vänner att hjälpa mig. Det utbröt ett stort slagsmål där mitt ex ropade till förbipasserande poliser att hjälpa oss, men de gick bara förbi utan att göra något. En sjuksköterska som jag några dagar senare träffade på sjukhus när jag skulle röntga nacken gick också förbi. Hon berättade att hon sett mig ligga och blöda. Bråket blev bara värre och värre, då kom poliserna som gått förbi tillbaka och började skjuta upp mot himlen och först då sprang de iväg. Jag var inte avsvimmad, men inte heller helt vi medvetande så de fick bära mig till ett fältsjukhus som såg ut som ett partytält.

Där ”vaknade” jag upp och undrade vad som hade hänt. Jag såg mitt ex ligga och gråta på en brits lite längre bort och jag kände att jag hade fruktansvärt ont, framför allt i munnen. Samtidigt höll vårdpersonal på att raka bort hår från mitt bakhuvud. Jag förstod ingenting och tog min hand för att känna på min mun. På en gång kände jag att man tänder var intryckta och väldigt lösa, men tänkte lika snabbt att det inte kan vara sant. Jag hade haft en sån mardröm några nätter innan så jag tänkte att jag blandar ihop det och därför sträckte jag upp handen för att känna igen. Då sliter en läkare tag i min hand och säger att om jag känner på tänderna igen så kommer de åka ut.

Jag fick panik och började böna, be och skrika: ”jag har försäkring snälla dra inte ut mina tänder”. För i Brasilien är det vanligt att människor saknar framtänder, även de som har det bättre ställt. Istället för att laga drar man ut och använder tandställning med en tand på för att dölja gluggen. Vårdpersonalen lugnar mig och säger att tandläkaren är på väg. De syr min mungipa och han som syr säger att jag har vackra ögon. Jag undrar varför han säger så, är jag så förstörd att man måste hitta något annat som är vackert på mig?

Bilden är från någon dag efter – svullnaden är fortfarande stor

När tandläkaren kommer kör de in mig bakom ett skynke där de med tång drar mina tänder tillbaka i rätt position. Jag är LIVRÄDD att dom håller på att dra ut mina tänder för det gör ont, jättejätteont! Tårarna rinner och jag minns att jag skriker av smärtan. Tandläkaren fäster tänderna genom att limma en ståltråd direkt på tänderna, men jag missförstår instruktionerna och stänger munnen innan det är klart och han behöver göra om hela jobbet igen. Den provisoriska tandställning blir så ful och klumpig att jag knappt kan stänga läpparna.

Min svärmor kommer till fältsjukhuset och kramar mig med ledsen blick och säger några tröstande ord ”Du kommer bli vacker igen”. Jag som fortfarande inte sett mig själv i spegeln undrar hur f*n ser jag ut och bara gråter. Veckorna som följde var några av dom värsta i mitt liv. Jag hade fruktansvärt ont i tänderna och fick starka värktabletter, men traumat och hur jag såg på mig själv just då var nästan värst. Jag var rädd hela tiden, kände mig förstörd utseendemässigt och hade inte så bra stöd. Jag mådde så dåligt att jag faktiskt inte ville leva mer just då. Jag har aldrig känt så förut och det är jobbigt än idag att tänka på.

Tänderna växte fast på någorlunda samma plats igen, men tyvärr dog rötterna och jag fick rotfylla tänderna för att de inte skulle bli svarta som döda tänder blir. Tyvärr har detta hänt nu ändå och två av mina framtänder skiftar i en brun/grå nyans och jag har märkt att detta bara blir mer och mer. Det är jobbigt, det gör liksom lite ont att bli påmind om sitt trauma varje gång man tittar sig i spegeln och därför ska jag IDAG börja en behandling i samarbete med Vasa Viktoria Tandvård där jag ska internbleka dessa två tänder för att få tillbaka mitt leende. Jag är sååååå exalterad, men framför allt känner jag mig LÄTTAD. Lättad över att få radera det här traumat från mitt utseende. Det är svårt att helt beskriva känslan jag känner idag, jag är så ENORMT tacksam!