Min födelsedag kunde blivit mitt barns dödsdag – ta alltid minskade fosterrörelser på allvar!
Tänk att vi hade så himla tur! Det kunde lika gärna varit så att vi inte hade någon Oliver idag… Usch, hemska tanke! Jag känner flera som har förlorat sin bebis på exakt det här sättet som jag nästan miste Oliver och ett meddelande från en änglamamma träffade mig så djupt i hjärtat så att jag aldrig kommer kunna glömma hennes ord. Hon skrev ”den sista sparken jag kände av en trött bebis, också blev den sista någonsin” – för det här kunde lika gärna varit jag! Den där trötta sparken på Sankt Jörgen Spa kunde varit den sista sparken som jag nånsin skulle fått känna. Det blev den sista sparken från Oliver inuti min mage, men under tiden jag skriver detta så ligger han här på mitt bröst och sover och jag vet att han kommer sparka många gånger till, fast på utsidan.
När jag upptäckte att Oliver inte rört sig på ett tag, var jag mitt uppe i födelsedagsfirande med diverse överraskningar planerade och ville egentligen inte avbryta det. Jag minns att jag kände det som att jag ”överdrev”, fast ingen hade antytt det. Dessutom hade jag i bakhuvudet, att jag åkt in med gråten i halsen tre gånger med dom andra barnen, för att jag känt minskade fosterrörelser som visat sig vara falskt alarm så det tog emot att ”dra igång en stor apparat” för att åka in till sjukhuset den här dagen, särskilt när vi hörde hjärtljud med dopplern vi har här hemma. Men samtidigt visste jag att det kunde vara en falsk trygghet eftersom det är omöjligt att avgöra hur bebisen mår på det sättet, mer än att den är vid liv. Klockan var 16.00 när jag sa till Victor att vi måste åka in innan kl 19.00 (då stänger akuten för gravida). En minut senare gick vattnet och då såg vi att det var bajs i och förstod att vi måste åka direkt.
Det var tur att vattnet gick så att jag inte behövde fundera utan vi åkte direkt. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om Oliver inte hade klarat sig. Jag skulle aldrig kunna fira en endaste födelsedag till, för jag skulle ju alltid veta att min födelsedag också var mitt barns dödsdag. Usch! Det är hemskt att tänka på det, men att tänka på vad som kunde hänt, har också hjälpt mig att skifta fokus från att ”något hemskt har hänt oss” med det akuta snittet, chocken, osv, till att ”vi har haft enorm tur” så det känns som jag mår bättre av att tänka på det här sättet. Det som däremot är jobbigt att tänka på är vad som hade hänt om vattnet inte hade gått. Vi hade redan bestämt oss för att åka in, men hur länge hade vi väntat? Usch, jag får dåligt samvete av att tänka på det…
Har ni åkt in för minskade fosterrörelser någon gång?
Du kanske också gillar det här
Ett livstecken
Min födelsedag och bebisens BF – förlossningsberättelse del 1
11 Comments
Lena
Så klart man tänker på vad som kunde ha hänt. Jag väljer dock ofta att fokusera på det positiva som faktiskt hände. Inget blir bra av att man ältar en massa tänk om.
Emma
Ja precis! Så gör jag också, men jag märkte att det först var lite svårt för att jag blev så chockad av upplevelsen 🙈
Gittan
Känns så tragiskt att det ska behöva vara så. Att man känner sig jobbig och överdriver när man är orolig för sitt ofödda barn, tror det är väldigt vanligt och jag har själv varit där. Vilken himla tur att vattnet gick och att allt gick bra till slut. Även om det känns tacksamt så glöm inte bearbeta upplevelsen som trots allt blev chockartad och inte alls så som du tänkt dig ❤️
Jag har åkt in med mitt första barn på grund av minskade fosterrörelser när jag gått över tiden. Var dock ingen fara den gången och hon föddes 5 dagar senare. Däremot har jag tänkt ”tänk om” nu med min fyra. Vi va inne på bf + 8 för kontroll och CTG blev inte godkänd. hjärtljuden va höga och vid varje sammandragning ( som jag knappt kände) gick hjärtljuden ner och de upplevde att bebis verkade m stressad. De valde att sätta igång förlossningen direkt eftersom bebisen nog behövde komma ut den dagen. Bebisen va stressad hela förlossningen, hade bajsat i vattnet och de satte skalp på bebis huvud och tog prover för att se hur bebisen verkligen mådde. Övervakade så noga. Hon föddes knappt 5 h efter de satt igång det och mådde toppen så fort hon kom ut. Men jag tänkte mycket efter att tänk om de inte gjort denna kontroll, hade hon funnits då? Hade jag känt hennes rörelser normalt den natten och morgonen? Hade jag åkt in? Tankarna har vart så många och tacksamheten så stor över att hon är här och mår bra 💖
M
Usch jag ryser så när jag läser det som ni gick igenom. Och tyvärr är ni inte ensamma. Jag tänker ofta på de som råkar ut för IUFD eller liknande. Ser endel i mitt jobb inpm sjukvården. Har många bekanta som råkat ut för både det ena och det andra (sena missfall, iufd, sena aborter pga missbildningar, akuta havandeskapsförgiftningar). Det ska verkligen inte vara lätt att skaffa barn. Jag har aldrig behövt åka in pga minskade fosterrörelser tack och lov 🙏. Jag har dock alltid bevakats rätt tätt pga de räknats som högriskgraviditeter och jag har mått väldigt dåligt. Jag har alltid blivit förlöst tidigare (mina graviditeter är bara 37 veckor långa 😂). Nä men usch… Så himla glad för att det gick bra för er och lille oliver 💕
Emma
Tack snälla!! Ja, jag ryser också av tanken hur nära det var. Det är verkligen inte lätt att skaffa barn, det känns som det är meningen att det ska vara svårt för att man ska förstå vilken skatt det är man får ♥️
S
Ja, en gång under mina fyra graviditeter och då fick jag beskedet att ”vi ser tyvärr inga hjärtljud”. Jag var då i v35. Fruktansvärt!!
Emma
Nej vad tråkigt att höra 😢 Jag beklagar verkligen ❤️🩹 Jag känner alldeles för många som mist sina barn i slutet av graviditeten, fruktansvärt!
Johanna Larsson
Ja flera gånger när jag väntade båda barnen. Båda var små och svårt känna rörelsen och kände på flera timmar blev att åka in. Ibland tog de på allvar och gånger kände man Onej nu kommer hon igen. Allt har bra i slut ändan men har övervakat nog med båda i slutet pga komplikationer. Skönt att bra för er!
Emma
Bra gjort!! Det blir ju svårare och svårare när man känner att man kommit in många gånger. Ja, jag kan inte föreställa mig hur det hade varit om något hade hänt honom.
JE
Med första barnet var jag inne för minskade fosterrörelser många gånger. Jag var mycket orolig, det var aldrig något fel och jag blev bemött precis så som man inte vill bli bemött. En barnmorska kom in i rummet och det första hon säger är ”du är inte orolig på riktigt va? Man brukar se på mamman när det är dåligt med barnet på riktigt” en annan sa ”oj är du bara i vecka xx, så tidigt brukar aldrig någon söka för minskade fosterrörelser men vi får väl kolla ändå”. Som tur var stod jag på mig varje gång jag upplevde minskade fosterrörelser och åkte in på kontroll även om det tog emot pga detta bemötande.
Mitt andra barn hade jag moderkakan i bakvägg och slapp därför stor del av oron så jag lätt kände alla rörelser. Men under RUL upptäckte dom att han var sjuk med vätska bredvid lungan som tryckte ihop lungan och flyttade hjärtat åt höger. Blev rätt så kasst bemött genom detta också. Läkaren som konstaterade avvikelsen sa i samband med att hon skulle ta fostervattensprov att ”om vattnet går i eftermiddag eller ikväll är det ingen idé att du ringer förlossningen, utan du kan vänta till imorgon bitti isf.” Detta var i vecka 18+5, jag förstår att bebis inte hade överlevt om så var fallet men man kände sig så himla bortprioriterad när man inte ens får ringa förlossningen för stöd eller hjälp om man är påväg att förlora sitt barn. Jag fick jaga provsvar från fostervattensprov och annat. Blev lovad att bli uppringd med provsvar så fort det kommit men det var aldrig någon som ringde. Som tur var klarade sig min bebis bra. Han dog inte magen, han behövde inte opereras när han låg i magen, och han blev frisk helt på egen hand under tiden han fortfarande var i magen. Jag gick på täta kontroller med ultraljud men sökte ändå för minskade fosterrörelser i vecka 38 och då såg dom att han inte rörde sig men blev hemskickad ändå efter många undersökningar och en liten vink från bebis som enda rörelse. Men han kom igång igen och föddes i en vecka senare här hemma i sovrummet. Blev hemskickad från förlossningen med för glesa värkar, men värkarna kom aldrig tätare och några timmar senare föddes han här hemma. och jag tänker ofta på vilken tur vi haft med allt. Hur annorlunda allt hade kunnat vara idag, inte minst pga att han var sjuk i magen men också för att han föddes så snabbt och plötsligt här hemma. Det är så mycket som jag bara är så tacksam för när jag sitter här med min snart 6 månaders bebis i famnen ❤️ Men också så mycket med vården jag är missnöjd över och som behöver förbättras för att fler barn ska få chansen att leva
Emma
Men usch vilka jobbiga erfarenheter och vad ENORMT tur ni har haft! Jag blev riktigt glad över att läsa er solskenshistoria även om det var mycket åska och regn på vägen dit 🙏🏻